Alkohol

Jag har aldrig varit så säker på hur min alkoholkonsumtion sett ut. 1 december stod jag med den nedkissade stickan i handen, kände hjärtat göra dubbelslag av glädje och såg upp mot Andreas strålande ögon. Jag hade druckit en drink vid poolen den dagen. Jag hoppas att den var svag. Vi var på Dominikanska och allt var gratis, baren ständigt öppen. Trodde inte jag kunde vara gravid men känner mig samtidigt oansvarig. Bebisarna i magen var två veckor gamla på dagen och jag tror egentligen inte de tog någon skada. Sen dess inte en droppe, så klart.


Jag har inte saknat ruset en enda gång eller att slå runt på krogen. Inte det minsta. Det jag har saknat är rödvinet men det är oväntat nog så få gånger att jag kan räkna det på min ena hand. När jag tittar in i en restaurang eller sitter tillbords  och det är fint dukat med vinglas kickar det till i min hjärna. Belönigssystemet vill ha rödvin. Jag kan inte förneka det och det har inte försvunnit under de här månanderna, men det händer mer sällan.


Jag saknar inte systemets billigaste lådvin, jag saknar ett glas av något riktigt gott. Kevin Arnold eller Campolietti. Sitter man i en fin och mysig miljö på en restaurang  fungerar husets utmärkt, det smakar liksom mer exklusivt och gott då. Precis som att cola är godare ur en glasflaska än att hälla upp ur en 2 liters petflaska. Jag saknar livets goda.


Det har varit intressant att träda in i nykteristens värld. När man är gravid är det självklart att man inte dricker, både för mig och omgivnigen. Man kan inte bli bjuden eller övertalas. Jag har fått ett helt annat perspektiv på hela alkoholcirkusen. Jag har gått nykter på fester och tillställningar förut men det är en annan sak när man har en putande mage. Iaf för mig.


Vad som hänt är att jag sett giftet ta över människor. Sett läppar blivit torra och förvandlats blå-lila av intorkat vin, ljuslila tänder gömmer sig bakom och tungan får någon läskig färg. Tandköttet blir mörkt och leendena slutar se glada och vänliga ut.
Deras munnar har skrämt mig. De har tappat sin naturliga färg och orden som kommer ut känner jag inte igen. Tonlägen går i taket. Jag hör inte vad jag tänker och än mindre vad jag säger. Tröttheten tar över mig när jag försöker förstå vad de säger samtidigt som de överröstar varandra. Någonstans vill ja få in min röst i det där, jag vill vara med. Jag vill inte vara den där tråkiga gravida kvinnan som plötsligt inte kan ha roligt längre.
Jag vill ha roligt utan alkohol med människor som dricker alkohol.


Julfesten i december var jag ensam nykter men det märktes inte. Folk beställde in både sprit, öl och vin och fyllnade till. Jag med. Av pepsi. I sällskapet drogs jag med i lulliga diskussioner och skrattade lika högt som alla andra. Det spårade aldrig ur. Det finns fler sådana exempel som tur är men det som är med alkohol är att man aldrig vet om man får en bra eller dålig fylla.
Ibland har man ätit fel, sovit fel eller stressat för mycket som gör att kroppen är extra känslig just den kvällen. Ibland har man gjort allt rätt och till och med druckit varannan vatten, ändå slår det slint och man ser och hör sig själv göra saker man inte alls står för egentligen.
Det bara händer...


Jag undrar varför det måste vara alkohol när man sitter flera runt ett bord. Jag undrar varför varje fredag och lördag blir bättre med ”några norrlands” eller en whiskey direkt när man kommer hem från jobbet. Jag undrar hur vi hamnade i ett samhälle där det inte är en riktig fest om man inte fyllnar till.


Jag tror att vinet skulle vara godare om man tog det när man var sugen och inte för att det var fredag. Jag tror att whiskey-belöningen efter en veckas slit skulle kännas bättre om den inte var varje fredag. Jag tror att festerna med alkohol skulle vara roligare om inte alla helger innehöll fest och alkohol.


Jag tycker om att supa till ibland och jag tror inte att jag kommer vilja sluta att ta ett glas röttvin för mig själv och njuta av det goda. Jag dömer inte dem som dricker och jag är fullt medveten om hur jag varit och kanske fortfarande är.
Jag hoppas dock att de torra rödvinsläpparna har skrämt mig tillräckligt mycket så att jag inte kommer låta mina barn se mig så. De förtjänar bättre. Alla barn förtjänar bättre. Det är inte kul att vara liten och se sina föräldrar fyllna till och förvandlas, säga konstiga saker och lukta äckligt.


Vi måste erkänna alkoholen som en fiende för att klara av att ha den som en vän.


Kommentarer
Postat av: Tracy

du ar sa klok!

otroligt fin insikt som fick mej att oppna ogonen lite.

vadligt sund installning. det ar roligt att supa till ibland, men man borde kunna umgas och ha trevligt utan alkohol. och vi vet ju att man kan det.

ta hand om dej och bebisarna =)

kram!

2010-04-12 @ 05:51:35
URL: http://[email protected]

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0