Två barn och en famn.

Tanken har slagit ganska smärtsamt, är uppgiften för stor för oss? Två liv så sårbara. Den där hemska känslan av att inte räcka till. Frustrerat skrik som bara möjligen låter sig tröstas av en stor famn bara för liten. Så finns det en till lika ledsen. En till som vill vara ensam i den varma famnen. Man försöker fördela. Vara rättvist. Krama tillsammans. Pussa. Prata mjukt. Skriken ökar, blir intensivare. De skriker sig röda och rösterna darrar. Det låter hemskt och man förstår inte vad som är fel. Allt är som det ska och ändå är något så fel. Så fruktansvärt fel. Varför skulle de annars skrika? Samtidigt.


Det är två månader sedan senaste fulla nattsömnen. Det hör till. Vi är småbarnsföräldrar. Jag kan ta det. Jag har mer eller mindre vant mig vid att leva med det. Jag knäcks inte alls lika lätt av sömnen längre. Nedspydda kläder har också blivit en del av vardagen jag lärt mig leva med. Det blir mest ett ryck på axlarna och lite fniss när det hamnar på Andreas istället för mig, vilke det oftast gör. Det jag inte klarar av är när båda blir så där fruktansvärt ledsna. Så beroende av den totala närheten nu, nu, nu. Skriker sig stumma så det ser ut som andan går ur dem. Mitt tålamod försvinner och jag hatar mig själv för vad jag känner, för vad jag tänker. Jag vill bara försvinna, fly.


Vi tänkte först inga barn och sen ett och ett långt uppehåll till tvåan. Nu blev det två på en gång och jag är så rädd att vi inte klarar av det. Vi känner lika. Ingen av oss är starkare än den andra och vi skulle nog behöva vara det. Att få två så vackra, friska barn är en gåva jag stundtals inte är tacksam nog att få. Jag gillar inte mig själv när jag känner så. Dem är så fina och jag älskar dem av hela mitt hjärta. Jag hoppas att det räcker.


Kommentarer
Postat av: Li

Oroa dig inte gumman. Det räcker! De känns hopplöst för alla föräldrar ibland, oavsett antal barn o så. Men de blir bättre o de hjälper att ta tänka på de bra stunderna o att ibland ta ett djupt andetag o erkänna att man behöver lite andrum o be om hjälp. Du har massor av folk omkring dig gumman som ställer upp. Jag må va många mil bort men skulle du be om hjälp så kommer jag! Massa kramar. Välkommen till mammarollen! :)

2010-09-19 @ 21:09:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0