Ett helt halvt år!

Tiden går får när man har roligt. Mina små hjärtan har passerat halvåret. I fredags var de på 6 månaderskontroll hos läkaren med pappa och mormor. Allt är prima med våra tjejer. Själv satt i i Eskilstuna utan mobil och har aldrig längtat hem så mycket. Avståendet kändes enormt!

De är så mycket stadigare i kroppen nu och bättre blir det hela tiden. Snart sitter dem! De tycker livet rent allmänt är ganska roligt och skrattar mycket. De där med att skratta med ljud är de däremot snåla med men det kommer. Personligheten smyger fram mer och mer och jag skulle kunna skriva en novell om deras olika beteenden och hur de interagerar med varandra.
Ibland när jag myser med Nova i sängen och hon är på sitt allra bästa humör blir jag rädd att jag tycker mer om henne. När jag sen tittar över vagnkanten till Saga när hon sover sött har jag aldrig sett något vackrare och hjärtat är varmare än någonsin och jag blir rädd att jag favoriserar Saga. Känslorna är förstås lika starka för båda tjejerna.

Pappa Andreas har fått känna på den bittra verkligheten att nattvandra i lägenheten men det klarar han fint. Han har tidigare fått sovit betydligt mer än han gör nu eftersom han jobbat och innan dess skulle köra oss till Eskilstuna. Jag tycker det är oerhört skönt att ha avlastning från skriken, ammar dock fortfarande så får inte sova hela natten. Dessutom vaknar jag när de skriker vilket han mystiskt nog kan sova ifrån om det inte är han som har "ansvaret". Jag är mer lättväkt.

Är stolt över att jag fixade att helaamma i sex månader. Det var trassligt, jobbigt och tröttsamt i början men nu har det blivit del av min vardag. För dryga månaden sedan bestämde sig båda för att de kunde äta utan amningsnapp så den är borta med :) Vi har givit smakportioner i ett par månader men inte ersatt något mål då vi ville att amningen skulle vara maten första halvåret. Båda tjejerna är väldigt nyfikna på mat men kladdigt blir det. Nu ska vi succesivt vänja av amningen och välja till riktig mat. Helt tänker jag inte sluta amma än. Det är ett bra komplement och skönt att maten alltid är med men kommer inte att bli en sådan som ammar i evigheters evigheter. Även om det är det mysigaste jag vet längtar jag till att det är över.

Feberkramperna trodde läkaren på vår bvc att vi får lära oss leva med och så är det nog. I natt var det dags igen. Både jag och Andreas var vakna så vi märkte det mycket snabbare än sist. Vi tempade henne, gav alvedon och när kramperna inte slutat efter 3minuter gav vi även krampnedsättande medicin. Denna gång var ögonen närvarande så det var inte lika obehagligt som sist + att vi visste vad som hände. Vi gav även Saga en alvedon i förebyggande syfte, ville inte vara med som sak som sist. Ringde 112 som tyckte att det var bra att en ambulans kom men vi behövde iaf inte åka in till sjukhuset. De skulle ändå inte göra något på Astrid Lindgren akuten missinassen. Det vi däremot ska göra idag är att kontakta vår bvc läkare för att få recept på mer krampnedsättande samt höra om vi ska göra en EEG eftersom kramperna upprepats. Tror iof inte de gör det när krampen var så pass kort denna gång. 4-5minuter mot förra gångens 20 minuter.

Nova har fortfarande feber och är allt annat än kry. Det gnälls och hon vill vara i famnen och söker trygghet. Mellan gnället får vi iaf många leenden och hon tycker om att vi pysslar om henne. Ser så nöjd ut! Däremot vill hon ammas, inte ha flaska. Gissar att det har med tryggheten att göra med. Vätska och mat är förstås viktigt när hon har feber och är sjuk så jag och Nova lever i symbios idag. Inge Eskilstuna för min del vilket är mega dumt men inte mycket att göra åt. Första gången som mina små bebisar ställer sig mellan mig och det jag vill göra. Inget är viktigare än dem.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0