:)
Det är helt okej att lämna barnen här och åka iväg när barnvakterna är utbildade och jobbar på Neonatalen. Vi är ganska så trygga =P När vi kom tillbaka hitta vi dessutom våra barn sovandes i famnen på en usk:a. Alla tre såg väldigt nöjda ut =D
Vi fick redan efter första sekunden lämna över ansvaret för våra barn till någon annan. Vi har funderat och diskuterat hur det påverkat oss hur och det kommer påverka oss framöver. Vad jag förstått är det svårt att åka från barnen framförallt första gångerna. En blanding av separationsångest och oro. Första två dygnen när barnen sov på IVA var det svårt att förstå att det var vi som hade ansvaret även om jag kände anknytning till dem. Jag hade inga problem att gå till vårt rum och somna även om de sista jag gjorde på kvällen var att pussa god natt och det första jag tänkte på när jag slog upp ögonen var tjejerna.
Sen flyttade de in till oss och vi fick bli 24/7 föräldrar. Det blev skillnad samtidigt som vi fortfarande hade övervakning. Proben på foten la sig som ett skyddande band runt barnens välmående. Vi som föräldrar var inte avgörande för att de mådde bra.
Första gången jag och Andreas lämnaden avdelningen och barnen tillsammans kände jag tårar i ögonen när jag öppnade dörren och gick. Det var lite jobbigt men gick över när jag kom ut. Sedan dess har det inte varit några problem. Igår när vi var borta ganska många timmar och röjde i lägenheten så den är barnvänlig även för små som är födda v.32 saknade jag dem så det gjorde ont, men inte så där som jag hört föräldrar beskriva hur de känns att var ifrån sina barn.
Proben har som ni vet varit borta en tid och med krävdes de mer av oss. Larmet tjuter om de slutar andas, eller om plattan glappar på magen p.g.a. tejpen ;) Samtidigt finns personal en knapptryckning bort och de kommer fortfarande in flera gånger per dygn. Vi är inte ensamma. Vi kommer inte att bli ensamma imorgon heller (YES, vi åker imorgon :D) Förvisso ingen personal hemma dygnet runt men två gånger i veckan kommer övervakningen. Kontrollen att de mår bra. Det yttersta ansvaret är vårt men vi är inte ensamma. På gott och ont.
Det har varit tryggt att ledas in i föräldrarollen. Vi har kunnat fråga om de mest menlösa saker. Som navlarna. Båda har tappat skopran men den enes var torr och den andres blöt (nackdel med två är att man kan jämföra...) Alla tusen frågor nyblivna föräldrar alltid har, har vi kunnat ställa till utbildad personal samma sekund frågan kommit upp i våra huvuden. Frågor vi kanske hade googlat och fått varierade eller felaktiga svar på eller frågor som vi ställt till vänner som egentligen gissat. Det har varit många fördelar med att vara här och kanske är själva barnvaktsgrejen också en fördel. Vi har blivit tvugna att lita på andra och ta hjälp av andra gällande våra barn redan nu när de är två veckor gamla. Vi har uppmanats att gå ut och lämna kvar dem för att vårda oss själva och varandra. Det är antagligen väldigt sunt när man bara får 2h sömn i fölljd och ett helt skevt dygn.
Jag kommer inte att längta tillbaka. Väggarna kryper emot mig och jag tror seriöst att man kan bli tokig av att bo så här för länge. Tiden har ändå varit lättare tackvare fantastisk personal som varit ett bra stöd och lärt oss massor. Det blev en annorlunda start på vårt föräldraskap men att börja det på Neonatalen behöver varken vara ångestfyllt eller dåligt. Vi åker härifrån med massa positiva upplevelser och erfarenheter!
Snart kan vi ses i hemmiljö. Vi vill nog landa lite bland våra egna saker innan ni kommer ångandes. Dessutom får man inte glömma att våra barn egentligen bara är i v.34+3 nu. De är sköra och har än så länge levt i en totalt steril miljö. Aldrig varit med om någon så renlig plats. Är ni inte friska så be inte om att få komma. Ska vi ses så se till att inte bära parfym eller röka precis innan eller undert tiden. Tvätta händerna noga och använd handsprit om du ska hålla eller peta. Barn i dagisålder bör undvikas men det går att göra undantag om man är utomhus och barnen inte petar på våra barn. Det kommer räcka med att komma ut i den "riktiga" världen för våra små. Här på Neo har man försökt simulera livmoder både gällande ljud och ljus och renligheten är som sagt total.
Förstår om mycket av det här låter löjligt även om det rekommenderas vid alla småbarn. Vi har inte bakterie-hysteri, detta är långt ifrån vårt sätt att leva...men efter att ha varit här i två veckor lär man sig lyssna på de som kan. Vi har även sett hur ännu mer sköra barn ser ut och vill inte riskera att behöva komma tillbaka hit till Neo.
KRAAAAAM!!
Vi fick redan efter första sekunden lämna över ansvaret för våra barn till någon annan. Vi har funderat och diskuterat hur det påverkat oss hur och det kommer påverka oss framöver. Vad jag förstått är det svårt att åka från barnen framförallt första gångerna. En blanding av separationsångest och oro. Första två dygnen när barnen sov på IVA var det svårt att förstå att det var vi som hade ansvaret även om jag kände anknytning till dem. Jag hade inga problem att gå till vårt rum och somna även om de sista jag gjorde på kvällen var att pussa god natt och det första jag tänkte på när jag slog upp ögonen var tjejerna.
Sen flyttade de in till oss och vi fick bli 24/7 föräldrar. Det blev skillnad samtidigt som vi fortfarande hade övervakning. Proben på foten la sig som ett skyddande band runt barnens välmående. Vi som föräldrar var inte avgörande för att de mådde bra.
Första gången jag och Andreas lämnaden avdelningen och barnen tillsammans kände jag tårar i ögonen när jag öppnade dörren och gick. Det var lite jobbigt men gick över när jag kom ut. Sedan dess har det inte varit några problem. Igår när vi var borta ganska många timmar och röjde i lägenheten så den är barnvänlig även för små som är födda v.32 saknade jag dem så det gjorde ont, men inte så där som jag hört föräldrar beskriva hur de känns att var ifrån sina barn.
Proben har som ni vet varit borta en tid och med krävdes de mer av oss. Larmet tjuter om de slutar andas, eller om plattan glappar på magen p.g.a. tejpen ;) Samtidigt finns personal en knapptryckning bort och de kommer fortfarande in flera gånger per dygn. Vi är inte ensamma. Vi kommer inte att bli ensamma imorgon heller (YES, vi åker imorgon :D) Förvisso ingen personal hemma dygnet runt men två gånger i veckan kommer övervakningen. Kontrollen att de mår bra. Det yttersta ansvaret är vårt men vi är inte ensamma. På gott och ont.
Det har varit tryggt att ledas in i föräldrarollen. Vi har kunnat fråga om de mest menlösa saker. Som navlarna. Båda har tappat skopran men den enes var torr och den andres blöt (nackdel med två är att man kan jämföra...) Alla tusen frågor nyblivna föräldrar alltid har, har vi kunnat ställa till utbildad personal samma sekund frågan kommit upp i våra huvuden. Frågor vi kanske hade googlat och fått varierade eller felaktiga svar på eller frågor som vi ställt till vänner som egentligen gissat. Det har varit många fördelar med att vara här och kanske är själva barnvaktsgrejen också en fördel. Vi har blivit tvugna att lita på andra och ta hjälp av andra gällande våra barn redan nu när de är två veckor gamla. Vi har uppmanats att gå ut och lämna kvar dem för att vårda oss själva och varandra. Det är antagligen väldigt sunt när man bara får 2h sömn i fölljd och ett helt skevt dygn.
Jag kommer inte att längta tillbaka. Väggarna kryper emot mig och jag tror seriöst att man kan bli tokig av att bo så här för länge. Tiden har ändå varit lättare tackvare fantastisk personal som varit ett bra stöd och lärt oss massor. Det blev en annorlunda start på vårt föräldraskap men att börja det på Neonatalen behöver varken vara ångestfyllt eller dåligt. Vi åker härifrån med massa positiva upplevelser och erfarenheter!
Snart kan vi ses i hemmiljö. Vi vill nog landa lite bland våra egna saker innan ni kommer ångandes. Dessutom får man inte glömma att våra barn egentligen bara är i v.34+3 nu. De är sköra och har än så länge levt i en totalt steril miljö. Aldrig varit med om någon så renlig plats. Är ni inte friska så be inte om att få komma. Ska vi ses så se till att inte bära parfym eller röka precis innan eller undert tiden. Tvätta händerna noga och använd handsprit om du ska hålla eller peta. Barn i dagisålder bör undvikas men det går att göra undantag om man är utomhus och barnen inte petar på våra barn. Det kommer räcka med att komma ut i den "riktiga" världen för våra små. Här på Neo har man försökt simulera livmoder både gällande ljud och ljus och renligheten är som sagt total.
Förstår om mycket av det här låter löjligt även om det rekommenderas vid alla småbarn. Vi har inte bakterie-hysteri, detta är långt ifrån vårt sätt att leva...men efter att ha varit här i två veckor lär man sig lyssna på de som kan. Vi har även sett hur ännu mer sköra barn ser ut och vill inte riskera att behöva komma tillbaka hit till Neo.
KRAAAAAM!!
Kommentarer
Postat av: Lena Olde
Hej mina kära...
Så roligt att läsa dina krönikor Camilla! Du är otroligt duktig på att förmedla dina känslor i ord!
Det är också så bra att du skriver vad du tycker och känner inför besök i ert hem! Alla vill i all välmening och omtanke komma till er, men dina ord är viktiga för era små flickor och för er! Fantastiskt att få två så små fulländande människor! jag håller mina tårar varje gång jag ser er lilla familj och jag är så glad för er skull! Det skulle farmor Marie-Louise också vara. DET kan jag lova. vi hörs snart igen! kärlek till era alla. /Lena
Trackback
