Fyrsamhet

Sitter och väntar på att hon från hemsjukvården ska komma. Idag ska jag fråga när vi kan tänja på intervallet mellan måltiderna. Det skulle vara fantastiskt skönt att få längre block än tre timmar. Bara att åka till och från landet med en timmes resväg kräver planering. Det gällde att ha matat precis innan och sen packa i all hast för att lagom hinna hem till nästa mål. Våra prematurbarn är extra beroende av att få mat regelbundet, en viktnedgång för dem är förödande. Nu närmar de sig båda 2,5kg och det vore så skönt att kunna vänta iaf fyra timmar till nästa mål...Mer tid, mer sömn, mer allt. Dessutom kanske det skulle gynna amningen om de både hunnit bli mer hungriga och pigga.

Att bli föräldrar är förstås omtummlande. Allt vänds upp och ned och vad vi gjorde innan förstår jag inte riktigt. Meningen med livet är de här små och det känns redan som de alltid har funnits.
Sömnen är däremot ett problem. Vi är extremt trötta. Efter snart en månad utan någon full natt är man inte helt fungerande. Jag somnar nästan varje morgon, 24, 03 och 06, medan jag pumpar. Jag som knappt kunde somna i sängen på kvällen förut. Nu sover jag sittandes i soffan i obekväm ställningen med pumpen igång. Jag kan nog faktiskt somna var som helst och hur som helst nu.

Vi kan inte låta bli att tänka att ett barn...vilken barnlek att bara ha ett barn. O andra sidan är det helt underbart att ha två, att se hur de redan nu beter sig mot varandra. Den totala lyckan när man hittar systers hand eller fot. Det kommer vara så spännande att följa dem tillsammans, se hur de utvecklar sig och påverkar varandra. Bara vi får börja sova igen så hjärnan fungerar så blir det lättare....
Och...det kunde ha varit tre!!