Fyrsamhet

Jag kommer inte att skriva någon regelrätt förlossningsberättesle som jag sett många göra. Vet inte vem som skulle bli lycklig av det. Smärta är subjektivt och varje förlossning i allra högsta grad helt unik. Vill varken skrämma eller bygga upp någon idyll av problemfri och lätt förlossning. Det jag kan säga är att jag skulle föda igen. Det får räcka så.
En "kort" sammanfattning kommer ändå.

Torsdagen hade vi ul och läkarsamtal. Det konstaterades ganska snabbt att mina barn ville ut och större delen av denna torsdag ägnades åt att försöka få mig att inte föda eller iaf skjuta på det så mycket som möjligt. Annars hade deras födelsedag med största sannolikhet varit 17de istället för 18de. Trots allt jag fick för att skjuta på det trodde första barnmorskan på förlossningen att hon skulle vara med på min förlossning, hon var faktiskt lite besviken när hon gick av sitt pass på torsdagskvällen.

Även när man beslutat sig för att låta mig föda försökte man dra ut på det. Mitt på dagen fick jag kortison för att bebiarnas lungor skulle utvecklas och vara mer redo för den värld de skulle komma ut till allt för snabbt. Den första dosen ska helst vara i 24h för att sedan få en påfyllning och ytterliggare 12h innan man vill att de ska komma. 12h efter första kortisonsprutan var mina barn ute. De hade som sagt bråttom.

Jag har tidigare klagat på personal. Specialistmödravården på danderyd har jag inte så jättehögt förtroende för men däremot personal på avd 12, 16 och förlossning. (jo vi hann slussas runt en de i torsdags/fredags ;) Det märkliga är att vi mött samma personal på flera ställen, bl.a. läkaren jag förra veckan totalkritiserade...och i torsdags var hon helt fantastiskt. Det verkar som att spec.mödrv saknar struktur och är underbemannade vilket gör att de inte kan göra sitt jobb så bra som önskas. När det däremot verkligen gäller så fungerar allt bättre. Resurser och bemötande läggs här och det är väl iaf rätt prioriterat...
Nu är vi på Neo och här är alla helt underbara!

Det var mycket som kunde gått fel ändå har det gått så bra. Över förväntan hela tiden. Jag var rädd för hur små de skulle vara, att de inte skulle kännas som människor. När Saga kom ut såg jag hennes lurviga huvud och en liiten bit av ryggen.Första tanken var; jag har fött en hund!!
Sen kom hon upp på min mage och då såg hon inte alls lika liten ut och jag hörde henne gny. Hon andades!  
40cm och 1630gr kärlek låg på min mage. Barnläkaren från Neonatalen var inne i rummet när hon föddes. Redo med varma handdukar mm. Ett rum intill stod redo för allt som skulle kunna hända och personal fanns tillgänglig bara för våra barn. Andreas följde med Saga till rummet och jag insåg att nu brukar det vara över för majoriteten av kvinnor som föder. Jag hade en kvar. Som låg i säte. Jag var ju rädd för att föda i säte vilket jag inte ägnat en tanke under hela processen. En kort oskärhetsdipp sen bestämde jag mig för att jag inte kunde börja oroa mig nu. Inte läge för det. Dessutom var det ju den minsta kvar......trodde jag.

Nova kom 22minuter efter sin syster. Vattnet hade inte gått på hennes säck fast det hade inte jag fattat. Detta var iaf en fördel vid sätesförlossning eftersom hon var skyddad på resan ned. Hinnen sprack av en fot som kom ut ur mig och jisses vilket tryck det blev när vattnet forsade. Trodde  först att barnet åkt ut av bara farten men så bra var det inte ;) Nova kom precis som Saga ut ganska snabbt men hon var inte minst som alla ul mätningar visat på. 41cm lång och 18??gr, minns inte exakt. Lika bra att jag inte vissteatt den större var kvar! Även Nova visade tecken på liv och anding och jag var så lättad men kan också ärligt säga att jag aldrig var orolig. Vi var både övertygade om att detta skulle gå bra. Hela dagen hade vi känt det. Nova blev buren till rummet intill där Andreas och Saga var medan jag klämde ut moderkakan och fick positiva rapporter om barnen. Med mig var det väldigt bra på en gång men trött förstås. Jag blev utskriven redan fredageftermiddag för att jag repade mig så bra.

Båda fick syrgas i 2-3h för att försäkra sig om att de kunde andas. Kuvösen försvann under fredagsförmiddagen för att ersättas av värmesäng. Hjärtljud och ngt mer slutade de kolla under lördagen och redan på söndagen fick vi in dem på vårt rum!!! De två första dygnen fick de sova på Iva där personal övervakar dygnet runt. Nu sover de som sagt hos oss och har en liten probe runt foten som mäter syret i blodet, har inte varit någon dipp på den. De sparkar gärna av sig probe flera gånger om dygnet så personalen kommer in för att larm går ;) Troligen kommer den tas bort idag för att ersättas av en liten platta på magen. Den kommer pipa om det blir dåliga värden men bara så vi hör. De har lite svårt att hålla värmen och får mat (min mjölk som ja pumpar) genom sond. Vi över amning och det utvecklas hela tiden. De orkar inte förse sig med ett helt mål än men jag har goda förhoppningar om att de gör det förhållandevis snart. Båda har haft lite gulsot och fått sola men inga kritiska värden!
Det handlar främst om ät och väx nu.

När vi får komma hem vet vi inte, tidigast om en vecka. Det är tryggt att vara här även om vi förstås längtar hem. Dygnet är inrutat, vi lever i tre timmars intervaller. De ska ha mat, tempas, bytas blöja, värmas mat och pumpas var tredje timma. Som mest sover vi 2h i sträck men kan lova att jag aldrig varit lyckligare!
De är de vackraste jag någonsin sett!!

Återkommer med bilder, det är matdags om 20min och ska tempa o byta blöja innan.


  Avdelning 12

 På förlossningen

 På Neonatalen, IVA, SYD

 På Neonatalen på vårt rum :D De blå slangarna är för att de solar.

 Båda har solat och haft dessa för att skydda ögonen.

 Sondmatning



 

Så här ligger de helst hela tiden.
<3