Fyrsamhet

Fram till ultraljudet lät jag fröet i magen vara ett foster. Då var det bara ett och det var absolut ett foster. En fascinerande utveckling från embryo till foster. Jag hade börjat växa över magen och brösten och jag hade alla symptom jag kände till att man kunde ha som gravid. När folk frågade om namn så hade jag inget att erbjuda. Andreas hade lite namn på tal som jag sa om jag tyckte var fina men jag tog dem aldrig till mig. Vi trodde det låg en pojke i magen, det var det mest personliga jag kunde komma. Jag var inte rädd att förlora fostret (mer än när jag dundrade ned från den höga pallen). Jag ville förstås inte förlora det men jag såg det som naturens makt att ta det från mig och utgick ifrån att det i sådana fall inte skulle vara friskt. 
I det stora hela levde jag som vanligt och försökte orka allt jag gjort innan, sov lite mer bara :D Jag glades otroligt åt det som växte, läste varje vecka vad som hände i magen och räknade ned till ultraljudet. Likväl var det ett foster som jag inte hade någon relation till. Jag vill ha det så.

Sen kom ultraljudet och upplysningen om två rumpor och huvuden. Förutom chock kom jag på mig själv att tok-le på en gång. När jag var liten läste jag ”tvillingböckerna” och tyckte det var oerhört spännande med allt vad tvillingar innebar. Det har jag alltid tyckt även om jag förstås aldrig funderat rent praktiskt på vad det skulle innebära att få det själlv. Det var något som hände andra som jag inte riktigt förstod men som var spännande. Nu låg jag där och det hände mig och i min hand låg Andreas hand och hoppade för att han inte kunde hålla tillbaka skrattet.

Jag hade redan innan förstått av andra att efter ultraljudet blir allt mycket verkligare. Man ser armar, ben och ett hjärta som slår. Även om det är mycket grått och blurr så ser man klart och tydligt att det är en liten bebis som tagit form och växer. Det är fortfarande ett foster men fostret blir mycket mer levande. När det dessutom visade sig vara två blev det mycket svårare att distansera sig till det som växte. Vi fick veta kön, att det var flickor. Allt blev mer personligt och fast jag fortfarande inte känner de här små har de börjat ta form som människor i mitt medvetande. Jag ville vänta till nästa ultraljud med att sätta namn. Jag ville veta att båda faktiskt växte, att det fortfarande var tjejer och att allt såg bra ut. Jag ville skydda mig själv.

Vi kom hem och första helgen var bara ett virrrvarr av tankar, känslor och berättande. Massa glädje. Folk grattar oss som att vi vunnit på lotto och är mycket gladare än när vi sa att vi ”bara” var gravida. Vi satte oss och spånade lite på namn ändå. Jag också. Det var inte meningen att vi skulle besluta något, jag väntar ju fortfarande på att det ska hitta en snopp på barnen. Vi skulle ha en tjejlista eftersom vi aldrig någonsin pratat om tjejnamn. Så var de bara där. De två namnen som flöt så fint ihop men ändå var egna identiteter. Blir det tjejer ha vi i princip namnen klara och då blev dem ännu mer verkliga. De har namn. Flickorna har namn och detta redan någon dag efter att vi fick veta att det var två.

Här någonstans kom min rädsla. Jag hade börjat få info om alla risker och börjat ta in riskerna i mitt medvetande. Risker fanns det med en också men det blev så mycket större med två. Dessutom började de här barnen bli viktiga. Just de här. Jag var inte rädd för hur mycket en tvillingvagn skulle kosta trots att vi fått en singel gratis. Ekonomin ordnar sig, det praktiska ordnar sig. Vi klarar allt även om det förstås blir tufft ibland på alla plan. Det jag blev rädd för var att förlora just de här barnen. Jag vill ha dem. Jag vill ha hon som vägrar ligga still när de mäter lårbenet och hon som knappt rör sig vad jag kan känna, men som dansar tango i magen om en klient skriker på jobbet.

I magen heter de fortfarande hon till höger och hon till vänster för mig, vem som blir vem av namnen får vi se. Jag är inte redo att dela ut namnen till dem än men jag är heller inte lika rädd som för bara en vecka sen.
Vi kommer fixa det här, vi alla fyra tillsammans!
Och med gott stöd av nära och kära!