Fyrsamhet

Vad hände med Genus-Sverige?  Allt som ska vara så fantastiskt jämställt precis hela tiden. Bara prat!

Det här med hösten och studierna osv. Jag vet att folk tittat konstigt på mig när jag sagt att jag ska fortsätta plugga. Jag vet att många inte riktigt förstått hur jag tänker och ni har undrat:
”vill hon inte ta hand om sitt barn”. Jag säger folk, jag säger många och jag säger ni.
Det är valfritt at ta åt sig, det flesta ska inte göra det. Ni som ska, gör det.

Allt har av någon anledning handlat om att jag är konstig. Känner ni inte till hur en bebis blir till? Man, kvinna...det blir genant om jag fortsätter. Vi tog gemensamt ett beslut att sluta skydda oss för att vi gemensamt kom fram till att vi var redo att skaffa barn. Således tänkte vi gemensamt ta hand om det liv som skulle komma av vår beslut. Gemensamt. Det betyder inte att jag som mamma är hemma 100% och Andreas, efter sina obligatoriskt duktiga pappadagar, jobbar 100%. Varför skulle vi göra så?
Varför tvivlar ni på mannens förmåga att ta sitt faderskap på allvar?
För jag tror inte att det är Andreas kapacitet ni tvivlar på, jag tror det handlar om att ”det ska vara så”. Mannen gör vad mannen är bra på = jobba in pengar till hushållet. Kvinnan gör vad kvinna  är bra på = ta hand om de små. Ingen tanke på att Andreas faktiskt kunde se fram emot de där två dagarna i veckan då han får vara pappa fullt ut. De där två dagarna som dessutom ofta skulle vara bara förmiddagar.

Nu visar det sig dessutom att det är två i min mage och vad säger folk/många/ni då?
”Ja men nu går det iaf inte att plugga, nu får du vara hemma”. Och ännu värre ”det blir minst ett år hemma för dig”. Vissa fortsätter med ”Andreas kan ju vara med också i början, man får vara hemma båda vettu när det är tvillingar. Så har du hjälp i början”. HJÄLP!!??!! Så fadern ska hjälpa modern att ta hand om deras gemensamma barn. Trodde det var ett delat ansvar rakt av.

Jag är fullt medveten om att det är tufft med studier i höst men jag vill inte att beslut ska fattas ovanför mitt huvudet. Det är ingen annan alls som ska fatta några beslut. Ingen annan än jag och Andreas tillsammans.  För vi tänkte även ta det beslutet gemensamt.

Vi får se när de kommer. Skriker de hela näterna, hela dagarna och sen hela nätterna igen. Då går det förstås inte. Vi kommer vara för trötta för att ha några som helst projekt på sidan av de små. Sover de snällt i början så behöver väl inte hela livet stanna upp? Det gynnar både mig, Andreas och barnen att jag blir klar.
Just nu känns det jobbigare att fullfölja denna vårtermin med de små i magen än att ha dem utanför då Andreas faktiskt kan avlasta mig, men det är möjligt att jag tar tillbaka det i höst ;)

Förövrigt är det bara en handfull som kommer med de här kommentarerna, hur många som tänker har jag ingen aning om. Det är iaf helt fantastiskt att han en gullig kollega som säger att hon är övertygad om att jag klarar studierna parallellt. ”Du är ju så duktig”. Tack finaste Shabnam! De orden värmer så härligt och behövs som motvikt till de dåliga.
Jag vill inte vara bitter men nu reagerar jag nästan så fort någon andas ord om hösten. Jag väntar på domen som fälls över mig varje gång någon tar upp ämnet, även de som har helt osyldiga tankar och bara undrar :S

Det kommer iaf inte komma ngt beslut om hösten innan barnen är födda.
Först ska jag klara vårterminen och sen ska bebisarna födas friska.
Efter det är alltför långt bort för att planera.