Fyrsamhet

Jag har alltid ansett mig själv som en med bra tålamod, tills jag fick barn.

Visst, jag kan nog skylla en del på bristen av ordentlig och ostörd sömn men det är inte enbart anledningen till mina sammanbitna tänder och suckande – Vad är det nu då Nova/saga? (någon gång kommer de att svara och sätta sin pappa på plats).

Av allt det som stör mig är gnällandet och gråten värst. Jag har alltid starkt ogillat gnäll, och ganska så orättvist mot mina 3-månaders så förväntar jag mig på något absurt sätt att jag ska få tyst på deras gnäll genom att prata med dem, få dem att tänka rationellt. Tjena.

Jag jobbar med mig mycket för att lära mig hantera detta utan att spräcka blodkärl i pannan eller att bita sönder mina tänder (har redan bitit bort en flisa i en framtand under sömnen, troligen då de skrek).

Men gråten, denna ragnarök av oljud. Jag hatar gråt, verkligen hatar gråt. Bland vuxna som barn. Eller gråt är fel, gråt kan vara av godo. Men grinande, det finns nog inget värre.

När man grinar hejdlöst har man ingen kontroll, har man ingen kontroll är man svag, detta är inte mina ord utan ett citat från ett forum. Jag håller inte med citatmakaren, men lite rätt tror jag att mitt trötta tvåbarnspappa jag tycker att han har. Vilket nästan gör det komiskt patetiskt då mitt trötta jag då anser att samma 3-månaders som skulle gå att övertala till tysthet ska ha kontroll över sig själva och inte grina...

Sanna mina ord att jag vet hur dumt det är, men halv fyra på natten är ju inte tiden då man kommer på lösningen på Palestinakonflikten.

Själv har jag inte gråtit/grinat på över nio år, lite av ett personligt rekord. Inget jag arbetat för att uppnå, det har bara inte gått att gråta. Tills dess att jag blev pappa. Nu tänker ni Hollywood, jag står där med min förstfödda i ett rum framför fönstret. Solen går upp efter en hård förlossningsnatt och jag säger något som – Solen går upp för detta liv och jag ska älska det i all evighet. Sen kommer tårarna.

Visst det kom en tår efter förlossningen men inte á la Hollywood. Och ärligt talat så tror jag mer att det var utmattning. Som sagt, jag kan inte gråta.

Gråten kom en natt då jag helt utan sömn under kvällen hade varit vaken i ca två timmar med en Saga som gnällde och grinade...

Jag lipade som en liten 3-månaders...Jag vet, jag är svag. Eller snarare knäsvag. Dessa två sirener sjunger och jag lyder, eller bryts ner. De förstärker alla känslor som rusar genom kroppen. Rusar glädje blir man extra glad, så glad så att värmen sprider sig i kroppen.

Rusar ledsamhet blir man så ledsen att man gråter. Rusar ilska vill man man bita av sig ett finger.

Rusar glädje blir man så lycklig....

Båda har börjat le, eller snarare skratta med oss. Man får ett leende som tydligen innefattar att man öppnar munnen så mycket som det går, trycker ut tungan och får mungiporna att peka lite uppåt. Ögonen skjuter krambjörnsregnbågar mot en och ens eget leende ser lite ut som killen i videon till Call On Me.

Om man testar att sätta sig i soffan med benen på bordet och har någon av brudarna i knät så kan man bli tvungen att sitta där i någon timme och underhålla. Nu är inte underhållandet allt för svårt. Prata, antingen med den som ligger i knät eller bara rakt ut.

Är man riktigt smart så sätter man sig så att man har tv:n precis bakom barnet kan man följa en valdebatt och få det där gapet med mungipor riktat mot en.

Visst ibland märker de att debatten fångar en uppmärksamhet mer än vad de gör. Då sparkas man, och då min mage fortfarande har graviditetskilon (se bild från v18) då jag nu är i vecka 46 så finns det en del att sparka på. Det är mjukt och kul.

När detta händer så tittar man ner och säger något extremt vuxet och manligt, drar de lite i armarna så de får arbeta sig upp till en sittandes position och ger dem en eskimåpuss.

Flyganfallen med regnbågar inleds då.

Jag har ju även börjat jobba igen, det känns ju som en nitlott. Efter en hel natt med en kvarts sömn, resten gnäll så vill man inte jobba. Varför gick man med på att jobba en hel, inte en halv utan en hel dag i veckan. Hujjeda mig.

Sätter sig i bilen och tycker synd om sig själv som måste jobba. Milla får ju ligga kvar i sängen och bara mysa med två jollrande prinsessor. Återigen – tjena....

När man kommer till jobbet kan man inte tänka på annat än de tre där hemma, vilket är kanon när man föflyttar frysdiskar på ett drygt ton.

Så när man är på jobbet, eller pratar med någon om barnen. Vilka känslor och stunder tror ni att man minns: Gnället/gråten eller krambjörnsregnbågar och gap med en utstickande tunga?