Fyrsamhet

Nu har det gått ca två veckor sen vi hade en normal natt och vi förstår inte riktigt vad som är fel. Det känns som vi har haft lite otur med nätterna. Även om det fungerat mellan de sömnlösa perioderna har de tunga nätterna varit många. Förstås har det delvis haft o göra med feberkramperna/sjukdomsperioderna vi hade när barnen var mellan 6-8 månader men det är inte bara det. Dagtid fungerar sömn och matrutiner mycket bättre men på nätterna händer det något i våra barn. Det har varit vid flera tillfällen som de vaknat med panikskrik och vi har haft diverse teorier om varför de gör så. Magknip, mardrömmar, tänder osv osv osv. När nätterna inte fungerar så förstör det så mycket även för dagen efter. Vi orkar inte riktigt göra ngt, energin saknas.

Nu är de 10 månader, 8 månader om de skulle gått full tid och två veckor av dåliga nätter utan att förstå orsak är ngt form av rekord. På många sätt har panikskriken på nätterna samma symptom som det varit sen de föddes, skillnaden är att det varit så många nätter i rad nu. Är det vanligt/normalt att barn i denna ålder har en sådan här period? Händer det något i utvecklingen nu? Jag har läst någonstans att barn som lärt sig stå men inte gå ofta får sömnproblem under denna period. Världen får ett nytt uttryck vilket ska bearbetas men man läser så mycket…

Jag vet inte riktigt om det är värre för någon av dem, jag blir så förvirrad på nätterna. Oftast är det bara ena av dem som har en riktigt jobbig natt åt gången. I natt var det Saga som skrek av smärta. Om jag minns rätt vaknade Nova bara en gång och lät sig lugnas snabbt. Saga däremot... De turas som sagt om vilket göra att vi inte hinner återhämta oss någon natt.

På skriken hör man att det är något som gör ont eller iaf är jobbigt i dem. Det är inte bara gnäll. Vissa nätter har de spänt kroppen i en båge som att magen gör riktigt ont och sen kommer det pruttar som vilken karl som helst skulle avundas. Något knas i magen med andra ord. Det var framförallt i början och vi tänkte att våra pluttar kanske inte kommer vara tandlösa hela livet ändå. Tänder och mage har ju en tendens att hänga ihop. De senaste nätterna tycker jag inte att magen bråkat lika mycket men jag vet inte säkert. Andreas tar mer nätter när det är helg så jag kan ha missat gasattackerna :P
Deras öron fylls av vax varje dag nästan så det kan vara något i öronen men varför har de då ont i magen? Eller är det tänderna ändå? Kan de bli ont i öronen med då?
Vid ett tillfälle i förra veckan upplevde jag att de var lite varma och tempade. De hade feber men absolut inte hög. De kan ha haft feber vi fler tillfällen utan att jag märkt det förstås.
De har fått alvedon men jag kan inte säga att jag tycker det hjälpt speciellt mycket.
Det händer nästan bara på nätterna men har varit ett par gånger på dagen med. Det märkliga då har varit att de skrikigt så där riktigt högt och smärtsamt och sen från ingenstans är det borta och de skrattar och leker igen. Därför känns det inte som sjukdom utan snarare tänder…
Vi har även sett över maten för att se om det är något i den som kan ställa till det men tror inte det. Det är så hemskt och hjärtskärande att höra dem skrika.

Alla dessa teorier…man kan ju inte låta bli att ha det. Vill gärna veta vad som är fel med så man kan tackla problemet. Om några har nå tips eller erfarenheter får ni gärna dela med er.