Fyrsamhet

Jag orkar inte riktigt. Så känner jag just nu. Orkar inte riktigt. Tålamod, nej nej. Finns inte. Fanns det? Har jag haft det? Nä, det trodde jag bara. I morse var iaf allt glasklart. Jag vaknade innan tror jag. Eller ryckte det redan när jag vaknade? Inte mycket iaf. Trodde jag skulle hinna stoppa det innan anfallet. Trodde verkligen jag var snabb nog. Av med pyamas, prata fina ord. Det finns makt i ord så visst måste det kunna bekämpa en icke fullt utvecklad feberkramp?
Rycket blev intensivare och närvaron i Sagas blick försvann sakta bort. Hon lät, hon ryckte och det rann ur munnen. Djup suck och tanken vaaarföööör och vaaaarföööör nuuuu när jag är ensam passerade i huvudet samtidigt som jag systematiskt började fixa allt. Samtalet till larmcentralen, den fuktiga handduken, stesolid, temp, ja även ni läsare börjar väl kunna mönstret vid det här laget? Det var lite pilligt att vara själv. Man saknar en arm eller två. Trodde i mitt stilla sinne att man som tvillingföräldrar utvecklat en till arm under en av de andra men jag vet inte, såg inte till någon. Fast jag var o andra sidan ganska effektiv. Förvånasvärt effektiv så kanske var det en osynlig hand där och hjälpte. Jag var orolig över Nova som låg kvar i sovrummet, låg hon där ensam och krampade hon med? Det kan man inte kolla om man är ensam. Det är också svårt att både prata med larmcentralen och ringa till mormor och be om assistans samtidigt. Tillslut fick jag avsluta med kvinnan från 112, "Är du säker på att du är lugn? Vill du inte prata med mig?". Vänliga själar men de stressade mig snarare att jag inte fick ringa och väcka morföräldrarna 05.20 så de kunde komma och ta Nova ifall jag skulle in till Astrid med Saga.

Saga svarade på stesoliderna. Inte bums men snabbt nog i våra mått mätt. 13 minuter kramp och sen gallskrek hon för kung och fosterland lagom till ambulansen kom. De hade plockat med sig akutbilen på en gång så jag blev lite chockad när fyra män rusade in i min stökiga, barnbajsluktande lägenhet samtidigt som jag stod med min skrikande dotter i bara sov t-shirt. Ooops.

Vi kanske har gått igenom hela personalstyrkan nu, jag vet inte. Eller så är de bara en märklig slump att just dessa kommer. Samma slump som gjort att ena mannens tvillingdöttrar är födda samma datum som våra. Också prematurer, två veckor före våra till och med. Fast de e stora nu. Han bekräftar förövrigt att livet som tvillingförälder blir lättare när barnen fyllt 2 år.
Bara 1 ½ kvar, Halleluja!

Vi slapp åka in för att vi redan är under utredning. Saga hade 37,9 under kramp vilket är ingenting i sammanhanget. Det borde vara uppåt 40 på sådana här småttingar. Men vad är det om inte feberkramp?
Pappan jobbar ute i Sverige så han har inte flytt sin ansvar, han drar in pengar till familjen med ett stort dåligt samvete för att han inte är här.
Jag är inte ensam. Är hemma hos mormor o morfar.
Saga är risig, Skrek nyss så högt så det gjorde ont i mina öron, hon verkade ha ont :( Tidigare idag har hon dock skrattade åt både morfar o mormor och varit precis som vanligt. Förstår ingenting.
Orkar inte. Trött.