Fyrsamhet

Jag vet ju att jag inte ska göra så. Det är dömt på förhand och även en av orsakerna till min avslutade prenumenation på Vagabond. Att läsa om andras resor och upplevelser får alltid mig att vilja packa väskan och åka till arlanda nu med detsamma. Ändå går jag in på bloggar och får en resa genom ord och meningar, men det är ju inte alls samma sak även om skribenten är duktig.

När jag sitter still och läser känner jag inte av några krämper så elefantridning och trekking känns inte som några problem alls. Det skulle förstås inte gå nu och jag vill inte heller men man måste ju få tillåtelse att drömma med. Jag saknar inte det som var eller har ångest över att jag lämnar ett liv, jag ser det inte så även om det kan låta så. Det är ett nytt kapitel som börjar och något jag längtar otroligt efter. Jag skulle inte kunna vara mer redo. Egentligen tror jag inte att man någonsin blir helt redo, det finns alltid saker man inte hunnit gjort.

En helg i London, en natt i Köpenhamn. Vilse på okänd mark och möte med djur i ett land långt, långt bort. Jag kommer inte att sluta göra de här resorna. Flickorna kommer in i våra liv, inte tvärtom. Reseformatet måste kanske förfinas, bussresorna genom diverse länder kortas av eller bytas ut mot andra färdmedel. Boendestandarden bli aningens bättre och spontaniteten lite mer begränsad. Det betyder inte att vi satt punkt för resandet, vi gör det bara på ett annat sätt.

Jag längtar efter att få visa dem världen.

v.25

Så här ser jag ut nu. Det är svårt att fota sig själv...ni får ha överseende.