Fyrsamhet

Alla fyra öron är precis som de ska vara!! Så skönt så.Tjejerna var knäpptysta så det gick väldigt fort, ungefär en kvart från att vi gick ur bilen och sen satte oss igen. Synd bara att vi lagt i parkeringstid för betydligt mer...

Frågan är om inte mammas o pappas öron borde ha kollats istället efter gårdagen...Vi hade en mardrömsdag lik de två mardrömsnätter som var för ett par veckor sedan. Då undrade vi varför inte sådant kunde inträffa på dagen istället men det var inte så roligt på dagen heller kan jag meddela. Jag har fortfarande ont i öronen.
Förutom att de har mkt gaser har vi nog hittat en syndabock. Dominikanskt kaffe. :S
Så inge mer sådant nu!!
I natt fick vi sova bra!! Men man är trött o sliten efter gårdagen. Den var verkligen hemsk och slutade med att jag satt i soffan och bara lät tårarna rinna. Helt slut! Just då var jag ensam med båda och de tog riktigt höga toner, helt otröstliga. Bästa lösningen blev att amma Nova ståendes och rullade Saga i vagnen fram och tillbaka.

Så idag orkar jag egentligen inte riktigt göra ngt eller ta mig någonstans alls men samtidigt kan man ju inte sluta leva och stänga in sig. Hade tänkt rulla mot landet idag men vädret e för trist. Istället kommer tjejernas blivande fadder Minna snart och gör oss sällskap! Då tar Andreas med sig en av barnen till Faster Nettan. Tänk att bara ha ETT barn en stund :P och dessutom få tid med Minna UTAN Andreas =D
Hihii.


Kram på er!

Jag vet inte riktigt när det hände men för en liten stund sedan insåg jag att det det ju funkar nu. Amningen. Det fungerar alltid utan problem. Det var också ”länge sen” vi behövde ställa larm på mobilen som talade om att det var matdags. Både natt och dag känner de själva när de är hungriga och meddelar oss på de enda språk de kan; skrik ;)

Vi har även testat flaska och det fungerade på en gång. Det kändes jättekonstigt att se Andreas mata :P Barnen hade inga problem att ta bröstet vid nästa mål heller som de varnats om. Skönt. Amningsnappen jobbar vi med att få bort men jag vet inte...det blir nog svårt. När jag testar utan blir de flyförbannade. Skriker, gapar och far med munnen över bröstvårtan undrande över varför det inte är som det brukar vara. Det vore ju skönt att slippa den men jag har samtidigt vant mig vid att pilla dit den så det är okej. Jag har börjat amma bland folk med men som jag skrev tidigare är jag ingen person som jag gillar att svänga med brösten på offentliga platser. Om jag inte måste.

Tjejerna har börjat acceptera spjälsängen som de tyckte var alldeles för stor förut trots att vi bunkrade upp med kuddar. De ville absolut inte sova där!! Vi var tvugna att ha liggdelarna från vagnen. Nu går det =D Alla säger att det går så fort första tiden med barn och nu börjar vi förstå vad de menar. Blicken fokuserar allt bättre och nacken blir stadigare för varje dag. Inte att förglömma i utvecklingen är också att vi faktiskt har kläder nu som inte sitter som en stor säck, det finns några plagg som sitter riktigt bra till och med :) Viktkurvan är också fortsatt lika positiv!
Enligt bf skulle de födas om knappt två veckor men det är inga prematurer vi har hemma längre. Det är bebisar med hull på kinderna och normal utveckling!

På lördag är det dags för hörselscreening som alla nyfödda gör. VI kunde inte göra det tidigare p.g.a. sonden och sen var det semesterstängt. På måndag ska Novas höfter kollas, rutin för alla som föds i säte. Är allt bra så borde vi vara klara med Danderyd. Aldrig tidigare har jag varit så mkt på ett sjukhus.

Avslutningsvis kan jag hylla Trygghansas försäkring, vänta barn tror jag den heter. De har en gratis och en som man kan köpa som tillägg och gäller från v.26. 1050kr betalade vi, samma pris oavsett om det är ett eller fler barn. Vi diskuterade om vi skulle ta försäkringen, bestämde oss för att inte ta den fram till vi gjorde ultraljudet och insåg att vi väntade två barn och alla risker med det :) Nu är vi glada att i tog den. Vi fick pengar för varje sjukhusdag vilket resulterade i nästan 9000kr. Självklart finns det inga pengar som kan sätta plåster på oro men man förlorar en hel del på att inte kunna jobba och det är alltid skönt att få ekonomisk ersättning så man slipper fundera över ekonomin också.

Det är tydligen snart augusti. För oss är tiden flytande. Dag och natt, veckodag och helg.
Vi har tänkt oss dop i augusti men jag antar att man bör skicka ut inbjudan först...
Grejen är ju att vi inte ens helt bestämt om vi ska ha dop eller namngivningscermoni.
Dop är enklare och jag har hela tiden velat haft det.
Samtidigt lockar namngivnignscermoni men hur administrerar man ihop en sådan?
Nästa problem är antalet gäster.
Vi satte oss och spånade på en lista och det drog iväg ordentligt.
Helst vill vi ha litet och intimt men det verkar svårt.
Jag börjar förstå varför man enbart bjuder exempelvis släkt.
Slipper man göra urval bland vännerna iaf.

Man är ganska trött och sliten och att styra upp ett större dop/cermoni är inte jättelockande.
Men jag vill att alla ska komma som vi skrivit upp på listan....
Jobbigt!!

Vi har styrt skutan till Norrtälje för lite semester i mitt paradis. Här om någonstans får man ladda sina batterier ordentligt! I tisdags, efter den sista mardrömsnatten, åkte vi till Danderyd som planerat. Helst hade vi varit hemma hela dagen och inte träffat någon men givetvis hade vi tid bokad denna dag. Det gick bra iaf även om jag nickade till i väntrummet medan jag ammade. Allt var strålande med tjejerna och även överläkaren imponerades av deras snabba tillväxt och utveckling. Vi blev utskrivna samma dag så nu är det slut på VAB och dags för föräldrardagar ;P Väldigt skönt att tjejerna är friskförklarade även på pappret men det har varit bra att slippa använda föräldradagarna =)
Efter sjukhusbesöket åkte vi till mormor o morfar där jag och Andreas fick sova hela 45 minutrar medan mormor passade de små. Det var de bästa  45 minutrarna på väldigt länge! Våra batterier laddades och gjorde att Andreas orkade hjälpa till med markisuppsättning. Vi stannade kvar där för grillmiddag där kusiner och Moster o Morbror skämde bort med massa kärlek o uppmärksamhet :)

I tisdags köpte vi även minifom som vi tipsades om och det verkar fungera kanon. Inga skriknätter sen dess. Dessutom fortsätter vi massera och jobbar extra hårt med lilla rapen så vad som egentligen fungerar vet vi inte...men sannolikt hade det inte o göra med något jag ätit iaf. Tror vi.

I torsdags kom bvc hem till oss och det blev förstås ett annorlunda första samtal mot vad de flesta har. Vi har varit föräldrar i 5 veckor istället för några dagar som det brukar vara vid första kontakten. Vi har också fått massa introduktion till föräldraskapet på sjukhuset men det var skönt att knyta kontakt med bvc så det e gjort. Tyckte att hon var jättetrevlig så det blir nog bra att träffa henne framöver. Hon hann inte mycket mer än att stänga dörren innan vi panikpackade i bilen och for iväg till landet och nu är vi här!!  <3


Båda barnen är nyätna. Andreas sitter med Nova och myser och storkusinen sitter i soffan med Saga och gosar.
Livet är bara bra :)

Andra natten i rad utan sömn och denna natt är det helt hysteriskt. Saga skriker rakt ut av smärta, kroppens spänd som en båge, ansiktet skrynkligt. Det skär i kroppen. Masserar magen, tröstar, pratar, lugnar, ammar. Inget hjälper mer än korta stunder.
Nova spänner sig på samma sätt, skriker men har inte samma siren som sin syster. Troligen lika ont dock. Nova får ut mer genom gaser och bajsade ut massa dåligt förra natten :P
Båda otröstliga och helt slut för att de inte får sömn. Vi delade på oss och tog en bebis var. Andreas i vardagsrummet med Saga och jag i sovrummet med Nova. På så vis har vi iaf fått vila våra stackars öron de stunder de hämtar andan.

De senaste kanske 2h har vi faktiskt varit i sovrummet alla fyra...det var första gången denna natt. Men så vaknade Saga och var hungrig. Smet ut med henne så Andreas var kvar med sovande N. Lagom till jag kommer tillbaka och lägger S börjat Nova skrika rakt ut av smärta igen. Sitter nu med henne i vardagsrummet och ammar henne. Det är lugnt just när hon äter, hon somnar korta stunder och äter mellan varven. Jag hör Saga då och då från sovrummet så Andreas får inte mycket till sömn om han inte hinner somna någar minuter mellan varje skrik.

Det är hemskt att se dem ha så ont och samtidigt så frustrerande att inte kunna göra något. Tålamodet försvinner allt mer av tröttheten och man blir irriterad på hela situationen. Det absolut värsta av allt är att det är mitt fel. Problemet måste komma från mig när båda får problem samma nätter. Jag fattar bara inte vad jag ätit så vad är det jag ska låta bli?

Har inte druckit massa kaffe, te eller coca cola. Inget med kolsyra överhuvudtaget. Jag har inte ätit stark mat eller massa lök. Har inte ätit eller druckit något alls i nå stora mängder :S

I tisdags fick vi som vi ville. Intervallet mellan måltiderna ökades till upp till 4h. Det går inte att beskriva hur skönt det är :) Dessutom drogs mängden mat i sonden ned rejält vilket satte större press på amingen men brösten har klarat trycket faktiskt ;P Det är mitt på dagen när det är så sjukt varmt som amningen går sämst vilket jag förstår. Även jag vill helst sondmatas när solen steker som mest. Mat är det sista jag tänker på.
 
Igår var det nytt besök från hemsjukvården och då tog K bort Novas sond :D Äntligen slipper hon ha all tejp i ansiktet! Stackarn har fått värmeutslag på kinderna av den :/
Sagas blev kvar p.g.a. att hon är den mindre av de två och man vill ha lite hull "tillgodo" när man går över på helamning. Det var nära att även hennes försvann igår. Några gram till och den hade ryckts...Däremot sa hon att OM den rycks ut av Saga under helgen skulle vi inte åka in och sätta i den. Då fick det vara. Om den satt över helgen skulle den ryckas på tisdag då vi ska in på en (troligen/förhoppningsvis) sista läkarkontroll på Danderyd.

Hur sonden skulle ha kunnat sitta kvar till på tisdag förstår jag inte. Den var ju på vippen att trilla redan igår när K var här så hon räknade nog egentligen med att Saga skulle bli av med sin under helgen, men ville ge henne ett par måltider till med amning och kompletterande sondning. Som ni förstår har inte heller Saga någon sond längre, klockan sex i morse for slangen ut och in genom näsan och tejpen över kinden satt knappt fast. Istället för att Saga (eller syrran) skulle få tag i den lösa slangen och göra det obehagligt klev Andreas in och gjorde sitt pappajobb och drog helt enkelt ut den. Saga verkade mycket nöjd över att slippa ha den där glida runt i näsan.

Så nu har vi två barn utan slang i näsan =D Apnélarmet har vi kvar till på tisdag för det är bara en läkare som kan bestämma att det ska tas bort trots att vi bara hade det p.g.a. sonden och sonden är borta. Men det är snart tisdag så det är okej :)
Nu helammas båda barnen eftersom vi inte introducerat flaska än. Det går bättre och bättre båda för mig och dem. Vi får kämpa lite ibland men när de väl börjar äta så äter de bra. Amningsnappen är dock kvar. Jag provar utan då och då men det går helt enkelt inte. Kanske blir vi inte av med den, kanske kommer den förstöra framöver och göra att jag inte kan amma lika länge som andra, men då får det vara så. Det funkar nu och det är jag glad för. Mitt mål har aldrig varit att amma evigheters evigheter, det är redan nu småömt i bröstvårtena av att två små förser sig med mat hela dygnet så skulle det ta stop på amingen så gråter jag inte över det. Frysen är full av mjölk, det kommer inte gå någon nöd på tjejerna.

Jag är fortfarande lite osäker på hela amningsbiten dock och är inte helt bekväm med att göra det när det är människor runt mig. Det måste jag komma över eftersom de äter så pass ofta och jag blir otroligt låst till Väsby så länge jag inte vill mata när jag är med andra. Inte alltid man kan gå undan och "gömma sig". Jag kommer dock aldrig bli någon som langar fram brösten mitt bland massa folk som vissa gör. Vissa amningskläder passar mig väldigt bra då de täcker större delen av bröstet även för oss som är lite storbystade. När jag haft sådana på mig har jag faktiskt vågat mig på att amma i trädgården hemma hos mams o paps. Det är en början!

Behöver förövrigt bra amnings bh-ar. Var kan man köpa det i större storlek? Hoppades på att inte behöva handla någon dyrare eftersom det är så kort tid men min rygg gör ont. Jag måste ha minst en riktigt bra även om det svider i plånboken.


Nu börjar värmen komma till lägenheten så vi ska bege oss till barnens mormor o morfar där vi tillbringar alla varma eftermiddagar. Vad vi skulle göra utan den trädgården vet jag inte! Barnen äter mycket bättre när vi är där och slipper ligga i koma som både de och vi gör innan vi går från lägenheten. Tur har vi som kan rymma dit :)

...att det var Peter Lemarc tjejerna ville lyssna på.
Då hade jag satt på skivan för länge sen.
Framförallt i natt då både jag och Andreas i omgångar var vakna många timmar med en olycklig bebis. Jag sa till fröken att jag ville reklamera henne men hon gjorde ingen större notis av saken.

Lyssnade på lemarcologi på förlossningen.
Ska testa om de gillar mer musik från precis i slutet av graviditeten.
Slash, Winnerbäck, Nationalteatern och Grega varvades.
Och Kents utan dina andetag.
+ lemarc.

Sitter och väntar på att hon från hemsjukvården ska komma. Idag ska jag fråga när vi kan tänja på intervallet mellan måltiderna. Det skulle vara fantastiskt skönt att få längre block än tre timmar. Bara att åka till och från landet med en timmes resväg kräver planering. Det gällde att ha matat precis innan och sen packa i all hast för att lagom hinna hem till nästa mål. Våra prematurbarn är extra beroende av att få mat regelbundet, en viktnedgång för dem är förödande. Nu närmar de sig båda 2,5kg och det vore så skönt att kunna vänta iaf fyra timmar till nästa mål...Mer tid, mer sömn, mer allt. Dessutom kanske det skulle gynna amningen om de både hunnit bli mer hungriga och pigga.

Att bli föräldrar är förstås omtummlande. Allt vänds upp och ned och vad vi gjorde innan förstår jag inte riktigt. Meningen med livet är de här små och det känns redan som de alltid har funnits.
Sömnen är däremot ett problem. Vi är extremt trötta. Efter snart en månad utan någon full natt är man inte helt fungerande. Jag somnar nästan varje morgon, 24, 03 och 06, medan jag pumpar. Jag som knappt kunde somna i sängen på kvällen förut. Nu sover jag sittandes i soffan i obekväm ställningen med pumpen igång. Jag kan nog faktiskt somna var som helst och hur som helst nu.

Vi kan inte låta bli att tänka att ett barn...vilken barnlek att bara ha ett barn. O andra sidan är det helt underbart att ha två, att se hur de redan nu beter sig mot varandra. Den totala lyckan när man hittar systers hand eller fot. Det kommer vara så spännande att följa dem tillsammans, se hur de utvecklar sig och påverkar varandra. Bara vi får börja sova igen så hjärnan fungerar så blir det lättare....
Och...det kunde ha varit tre!!

Nä det här med amning var faktiskt inte roligt. Nu har jag mjölkstockning också. Gårdagen är en enda lång dimma av feberdrömmar. Andreas fick dra ett stort lass med både barnen och hemmet. Jag tror jag är på bättringsvägen nu iaf. Hon som kom från hemsjukvården idag sa att jag måste åka till gynakuten om feberninte givit med sig imorgon men jag tror som sagt den börjat avta nu. Håller tummarna. Brösten är lite ömma men jag har inte upplevt den där enorma smärtan som andra beskrivits, tack o lov.

Jag är ganska  less på amningsförsöken och räknar ned till v37-38 då vi får prova flaska. Just nu struntar jag fulltständigt i om amningen brister, jag har verkligen försökt och det är det som räknas. Senaste målet ammade Saga och det gick bra men det är inte sannolikt att det går nästa mål, hon brukar inte orka mer än ett, max två mål i rad. Sen är det sond som gäller igen för hon sussar så hårt. Nova klarar färre mål på ett dygn, hon sover mer än syrran och växer mer så det är väl därför hon sover så mycket. När det däremot går med Nova så äter hon som en häst och skulle egentligen inte behöva sondas alls. Det är tröttsamt att bygga upp med kuddar och pilla dit amnignsnappen (den blir kvar oavsett vad!) för att se sin bebis somna in i drömmarnas värld. De vaknar om man byter blöja eller ställer sig upp och går lite men så fort de läggs till bröstet igen blir det för mysigt och de somnar.

Jag kommer självklart inte ge upp amningen för att flaskan kommer in i bilden, avsikten är att kunna använda båda matnignsmetoderna men slippa sonden och med det även Apné-larmet. Då ammar jag när dem vill, annars flaskan. Det är pressande att veta att det p.g.a. mig måste ha sond, framförallt när man har hög feber och inget tålamod alls.

Angående hemvården så var allt bra med våra tjejer! Hon var mäkta imponerad över hur mycket de går upp i vikt men de överraskade ju inte oss, så har det varit hela tiden :) På fredag kommer hon igen. Har glömt hennes namn så fråga då...hon kallade Andreas för Christoffer så det är nog okej att ha glömt bort namnet :P

Det är helt okej att lämna barnen här och åka iväg när barnvakterna är utbildade och jobbar på Neonatalen. Vi är ganska så trygga =P När vi kom tillbaka hitta vi dessutom våra barn sovandes i famnen på en usk:a. Alla tre såg väldigt nöjda ut =D

Vi fick redan efter första sekunden lämna över ansvaret för våra barn till någon annan. Vi har funderat och diskuterat hur det påverkat oss hur och det kommer påverka oss framöver. Vad jag förstått är det svårt att åka från barnen framförallt första gångerna. En blanding av separationsångest och oro. Första två dygnen när barnen sov på IVA var det svårt att förstå att det var vi som hade ansvaret även om jag kände anknytning till dem. Jag hade inga problem att gå till vårt rum och somna även om de sista jag gjorde på kvällen var att pussa god natt och det första jag tänkte på när jag slog upp ögonen var tjejerna.
Sen flyttade de in till oss och vi fick bli 24/7 föräldrar. Det blev skillnad samtidigt som vi fortfarande hade övervakning. Proben på foten la sig som ett skyddande band runt barnens välmående. Vi som föräldrar var inte avgörande för att de mådde bra.

Första gången jag och Andreas lämnaden avdelningen och barnen tillsammans kände jag tårar i ögonen när jag öppnade dörren och gick. Det var lite jobbigt men gick över när jag kom ut. Sedan dess har det inte varit några problem. Igår när vi var borta ganska många timmar och röjde i lägenheten så den är barnvänlig även för små som är födda v.32 saknade jag dem så det gjorde ont, men inte så där som jag hört föräldrar beskriva hur de känns att var ifrån sina barn.

Proben har som ni vet varit borta en tid och med krävdes de mer av oss. Larmet tjuter om de slutar andas, eller om plattan glappar på magen p.g.a. tejpen ;) Samtidigt finns personal en knapptryckning bort och de kommer fortfarande in flera gånger per dygn. Vi är inte ensamma. Vi kommer inte att bli ensamma imorgon heller (YES, vi åker imorgon :D) Förvisso ingen personal hemma dygnet runt men två gånger i veckan kommer övervakningen. Kontrollen att de mår bra. Det yttersta ansvaret är vårt men vi är inte ensamma. På gott och ont.

Det har varit tryggt att ledas in i föräldrarollen. Vi har kunnat fråga om de mest menlösa saker. Som navlarna. Båda har tappat skopran men den enes var torr och den andres blöt (nackdel med två är att man kan jämföra...) Alla tusen frågor nyblivna föräldrar alltid har, har vi kunnat ställa till utbildad personal samma sekund frågan kommit upp i våra huvuden. Frågor vi kanske hade googlat och fått varierade eller felaktiga svar på eller frågor som vi ställt till vänner som egentligen gissat. Det har varit många fördelar med att vara här och kanske är själva barnvaktsgrejen också en fördel. Vi har blivit tvugna att lita på andra och ta hjälp av andra gällande våra barn redan nu när de är två veckor gamla. Vi har uppmanats att gå ut och lämna kvar dem för att vårda oss själva och varandra. Det är antagligen väldigt sunt när man bara får 2h sömn i fölljd och ett helt skevt dygn.

Jag kommer inte att längta tillbaka. Väggarna kryper emot mig och jag tror seriöst att man kan bli tokig av att bo så här för länge. Tiden har ändå varit lättare tackvare fantastisk personal som varit ett bra stöd och lärt oss massor. Det blev en annorlunda start på vårt föräldraskap men att börja det på Neonatalen behöver varken vara ångestfyllt eller dåligt. Vi åker härifrån med massa positiva upplevelser och erfarenheter!



Snart kan vi ses i hemmiljö. Vi vill nog landa lite bland våra egna saker innan ni kommer ångandes. Dessutom får man inte glömma att våra barn egentligen bara är i v.34+3 nu. De är sköra och har än så länge levt i en totalt steril miljö. Aldrig varit med om någon så renlig plats. Är ni inte friska så be inte om att få komma. Ska vi ses så se till att inte bära parfym eller röka precis innan eller undert tiden. Tvätta händerna noga och använd handsprit om du ska hålla eller peta. Barn i dagisålder bör undvikas men det går att göra undantag om man är utomhus och barnen inte petar på våra barn. Det kommer räcka med att komma ut i den "riktiga" världen för våra små. Här på Neo har man försökt simulera livmoder både gällande ljud och ljus och renligheten är som sagt total.
Förstår om mycket av det här låter löjligt även om det rekommenderas vid alla småbarn. Vi har inte bakterie-hysteri, detta är långt ifrån vårt sätt att leva...men efter att ha varit här i två veckor lär man sig lyssna på de som kan. Vi har även sett hur ännu mer sköra barn ser ut och vill inte riskera att behöva komma tillbaka hit till Neo. 



KRAAAAAM!!

I onsdags gick vi in i v.34 som sagt och det var mät-dag, ca 2cm vardera har dem vuxit. Hur stor skallen är minns jag inte men det var som det skulle iaf =P
Vikten idag är: Saga 1925gr och Nova 2100 gr

Vi kommer inte åka hem imorgon...........................
Senaste budet är söndag men de snurrar hela tiden så tror ingenting förrän ja sitter i bilen med tjejerna i sina fina bilstolar i baksätet (present från deras mormor o morfar!).
Det hette att första dagen för hemvård fanns tillgänglig torsdag nästa vecka och att vi behövde ha koll varannan dag. Nu heter det att första tillgängliga hemsjukvård är på tisdag och den tiden är vår! Samt att de kommer komma två gånger i veckan, tisdagar och fredagar, vi behöver inte åka alls. Det är förstås positivt men eftersom informationen pendlar undrar man vad som gäller och framförallt när vi får åka hem. Vi borde rimligtvist vara hemma på tisdag eftersom det kommer en kvinna hem till oss och barnen då. Borde.


Här kommer lite bilder från vår vistelse här:



Letar efter syster...tryggheten i världen.
De har 32 veckors försprång och känner varandra mycket bättre än vi känner dem.
De söker ständigt efter varandra.








 Första badet.

 
Ser ni att de ligger som ett hjärta i landstingets handduk ;) Vi hjärtar vården våra barn får!

---

Från vår bröllospsdag 27de juni

Nu händer det inte så mycket alls här. Förutom det som ska hända förstås, växandet.
Vi vill hem. Det är jättebra här och jag är extremt imponerad över vården och inte alls lika främmande till att betala skatt längre. Ändå. Jag vill hem. Andreas klarar sig aningens bättre än mig men jag saknar mitt hem och att kunna gå undan och vara ifred någonstans!

Allt har varit så positivt hela tiden. Det har inte varit något bakslag när det gäller barnens mående så vården här känns inte lika nödvändig nu. Läkarna har konstaterat att det inte kommer behövas någon medicinsk uppföljning!! Mycket skönt! Men vad gör vi här? Det är förstås tryggt att det dagligen görs koller av läkare på de små, att syrror kommer in och lyssnar på hjätat och kollar av flera gånger per dygn men när allt hela tiden är bra känns det överflödigt. Det är ju inget man gör generellt på nyfödda och våra små har inte sämre värden än andra barn. Det är bara små :) Personalen här ser oss som självgående, vi badar, mäter, matar, väger, tempar och gör allt som rör barnen utöver att lyssna på hjätat o sådant.

Vi har passerat vecka 34 nu vilket är en magisk vecka i sjukhustermer. Här släpper dem inte någon innan. Det som står ivägen för hemgång nu är hemsjukvården, dvs. personal. Förhoppningsvis får vi åka på lördag men jag vågar knappt hoppas. Orkar inte med ett bakslag till. Det är först på torsdag nästa vecka som det finns personal som kan komma på hembesök och vi behöver kunna träffa någon varannan dag. Vi har erbjudit oss att själva åka hit varannan dag, bor ju så nära och har bil. Vi får se vad överläkaren säger, de andra verkade positiva.

Anledningen till att vi måste fortsätta kollas så ofta är framförallt vikten. Det är förstås viktigt att de följer sin kurva och inte tappar när det är så mini. Här väger vi dem varje morgon men det går upp snabbt och allt har sett bra ut hela tiden även på denna punkt. Eftersom vi dessutom uppskattar hur mycket som kommer av amning och hur mycket som kommer genom sonden är det ibland svårt att reglera mängden mat. Därför är viktkollen extra viktig.

Sonden får hänga med ett tag till. Vi vågar inte blanda in flaskmatning än för att inte sumpa alla chanser till amning. Jag vill inte ha kämpat förgäves. Eftersom vi har sond måste vi ha Apné-larm vilket innebär en liten platta som sitter på magen och en dosa kopplat till den. Denna känner av att bebis andas. En säkerhetsåtgärd för att det finns ett "främmande föremål i halsen", dvs sonden. Man använder samma typ av larm för barn som slutar andas men för vår del beror det endast på sonden. För att få åka hem med sådan måste man gå en liten kurs i hjärt och lungräddning av spädbarn, det gjorde vi igår. Den var bra!

Amningen är fortfarande ett steg fram och två steg bak. Tolv i natt testade jag att amma Saga och då gick det jättebra. Hon tog djupa tag, inte fusksnuttade, och låg länge. Det skulle kunna ha varit ett fullt mål till och med men vi drog bara av 20ml från sonden detta mål (Hon äter 40ml totalt). Jag ska försöka hålla kvar nattens amningsförsök i minnet nästa gång det inte alls går. På ett sätt är det än mer frustrerande när det ibland går så bra och sen gången efter vägrar de ta helt eller somnar bums. Ammade Nova 06 i morse, det gick okej. Hon tog bröstet och fick absolut i sig mjölk men inte på långa vägar så mycket som önskas. Det var iaf ingen ångest amning den gången så senaste tillfällena på båda barnen är positiva. Hoppas det håller sig. Framförallt för att bli av med sonden...tjejerna roar sig nämligen med att rycka ur sonden ur näsan, gärna på varandra och gärna på natten när alla sover som bäst.


Vid en matning i natt gick ett billarm igång. Hatar larm och varför går de alltid på nätterna?? Tittade ut och såg till min förvåning att vår vita pärla stod och blinkade. Det var vår volvo som larmade. Vår bil. Som inte har larm.
=()
Ingen förklaring till detta. Varken att den larmade eller att den har larm.
Mystiskt!