Fyrsamhet

Jag har försökt hålla en avslappnad inställning hela tiden. Det går när det går om det går. Ändå blir det pressande och jag förstår inte hur det blev det. Jag känner så många som det inte funkat för och har därför hela tiden haft inställningen att det kanske inte går men att jag ska försöka. När jag under graviditeten pratade om detta med de som har ammat har de sett helt oförstående ut. Klart det går, varför skulle det inte!? Jag känner för er alla som inte fått till det alls och mötts av denna oförstående attityd. Illa!

Med prematurer blir hela amningsbiten annorlunda. Det går inte att lägga barnet till bröstet direkt efter förlossningen. Oftast får det inte sin riktigt sugkapacitet förrän efter det som skulle varit v.34 (vi skulle gått in i 34 på onsdag). I mitt fall och de flesta som fött prematurer så får man ju heller inte ha kvar barnet hos sig.
När jag fött så uppmanades jag att testa att handpumpa omgående och blev visade hur man gör. Kände mig som en riktigt kossa när jag stod och drog i mina bröst. Detta rekommenderas man göra här några gånger för att sätta igång mjölkproduktionen.

Redan efter första handpumpningen fick jag ut betydligt mer än vad majoriteten får och fick börja använda pump omgående. Detta har också fungerat över förväntan. Jag har mer mjölk än de flesta och kan förse båda mina barn med ena bröstet och få över. Fyller frysen här :) Inga problem med den biten och det är jag oerhört glad och tacksam över. Oavsett vad så får de äta min mjölk.

Allt har som sagt fungerat så otroligt bra och kanske är det därför så frustrerande när det ska falla på nästa steg. Amningen. Jag är så trött. Ibland vill jag bara gråta, kasta amnignskuddar i väggen och skrika rakt ut. Andra stunder går det bättre. Jag blir visad hur jag ska sitta för att avlasta ryggen och få det bra för bebis men det hjälper inte när de tvärslocknar nästan på en gång. Till och med Saga som har så pigga ögon mest hela tiden. De är också så små, sjunker ned mellan mig och kudden. Mina mjölkfyllda bröst är större än deras huvuden och jag känner mig oerhört fummlig och klumpig. Personalen är bra och vill väl men det blir för mycket. Det blev så till sig av min tidiga och kraftiga mjölkproduktion att det trodde jag var någon urmoder när det gäller amning. Många av patienterna här har barn sen tidigare, de vet hur de ska göra. I mitt fall är det både jag och tjejerna som är nybörjare, vi behöver tid och vi behöver inte press.

Nu har vi börjat dra ned på sonden lite så de får mer av mig, vet inte än om det funkar. Detta ville de göra redan förra veckan men vid personalbyte så glömdes det bort och jag påminde inte...
Jag försöker turas om med dem och redan nu börjar jag känna pressen över att inte räcka till. Detta är ju enda området som Andreas inte kan kliva in och dela. De äter 8ggr per dygn, det blir 4 tillfällen var...men klockan 24 och 03 är man inte jättesugen på att öva amning + att det är rätt lönlöst när de (och jag) är så trötta. Då är det bara tre gånger var per dygn kvar och ibland sover de så hårt när det är dags att de inte går att väcka. Det blir så få gånger att öva kvar då.

Jag har börjat väcka dem en stund innan målen för att ha någon chans att ha dem vakna en stund vid amningen men det resulterar också i att det känns som att jag inte gör något annat än att mata. Jag vill gosa med och just nu är inte amningen ett gosmoment, det är ett ångestmoment!

En kvinna här uppmanar mig att dubbelamma men det lyckas jag inte alls med och det blev bara  ännu mer ångest. Nu har jag sagt ifrån ordentligt att det inte går, både jag och barnen måste få en chans att lära oss själva. Hon förstod nog inte men respekterade. Annars har hon varit den som varit bäst på att visa mig hur jag ska sitta osv. Jag gillar henne men jag gillar inte att hon vid varje mål frågar om jag inte ska dubbelamma.  En annan i personalen tycker det är galet att öva dubbelamning innan singelamning sitter ordentligt för barn såväl som mamma. Som vanligt går åsikter isär och innan jag vet vad jag vill blir man villrådig av alla råd som pekar åt olika håll. Det har gjort det hela jobbigare.

Igår gick det jättebra och jag var så glad. Saga tog djupa tag och jag kände hur hon sög mjölk ur hela bröstet. Det är bra dagar. Det jobbiga är bara att varje gång jag tycker att jag tagit ett steg närmare målet så sätts det in ett nytt hinder. Dubbelamningen var ett sådant hinder. Jag var så glad att jag började få till det, jag var inte där men det artade sig. Då hettsades det om dubbel. När jag sa nej och fortsatte öva singel och tyckte att det satt ännu mer fick jag höra att jag måste låta barnet gapa större, annars dra undan bröstet. Inte vara för snäll. Anlednignen är att jag nu har sån bröstnapp vilket underlättar för prematurer att få tag. Om jag inte tvingar dem lära sig gapa större riskerar jag behöva ha kvar den där nappen när jag ammar även när de blivit större och egentligen borde kunna utan. Jag blir så trött. Det finns aldrig något mål. Inget slut. Vad kommer näst?

Det jobbigaste tror jag är att jag börjat längta hem ordentligt och själva amningen står ivägen. Man får sondmata hemma men de vill gärna se att amningen börjar lossna först vilket känns ganska självklart. Det är många som aldrig lyckas amma så givetvis håller de inte kvar oss här tills vi klarar av att amma men jag vill ju samtidigt. Alla möjligheter till att det ska funka i längden finns. Barnen ligger och gapar i sängen när det är hungriga (och vakna ;) Skulle vi erbjuda flaska nu skulle vi antagligen inte kunna amma alls sen och det är det inte värt. Inte än iaf.

Nu är det dags att bråka med Nova, hennes tur att amma...
 

Det är många som frågar om våra enäggstvillingar är så där exakt identiska. Första dagarna letade vi olikheter. Jag tyckte Sagas näsrot var bredare men när jag en stund senare tittade på Nova så såg hennes bredare ut. Samma sak med öron, mun och andra detaljer. Andreas har iaf hittat en liten leverfläck på Sagas ena skuldra, det borde inte dyka upp än på samma plats på Nova.

Nu har de blivit en vecka och en dag gamla och vi ser absolut skillnad på dem. De ser inte ens speciellt lika ut just nu. Nova är större än sin syster och börjar få lite bebisskinder vilket gör hennes ansikte rundare. Saga ser ännu mindre ut än vad hon är jämte sin syster. Det är dock också något som kommer ändras. Saga kämpar på för att gå upp i vikt och äter bra. Hur lika de är när båda fått bebishull och vuxit på sig får vi se. Det är även så att enäggstvillingar kan vara ganska olika fram till 4-5års ålder för att sedan bli identiska.

Utöver utseendet så har personligheter börjat titta fram. Saga är otroligt nyfiken på världen och kämpar för att hålla sina ögon öppna så mycket som möjligt på dygnet. Dessutom har hon mer temperament just nu och skriker allt högre vid missnöje. Nova gör allt för att växa på sig och sover istllet större delen av dygnet.

Vi har sluppit proben på foten sen ett par dagar tillbaka vilket gör att vi inte längre behöver ett vägguttag för att röra på oss. Vi är mobila! :D Så nu kan vi promenera i korridoren med våra tvillingar i sängen...
Igår fick vi en grym midsommarlunch , champis och tårta efteråt. De hade dukat upp buffé. Mycket trevligare än de små plastburkarna vi vanligtvis får maten i. Även om man lägger upp det på tallrik så blir det inte lika aptitligt som ett framdukat bord! Det är i vilket fall skönt att kunna gå till matsalen gemensamt oavsett om vi äter där eller bara plockar i ordning frukosten tillsammans och äter på rummet! Det såg ganska kul ut i matsalen med alla bebisar i sängar och föräldrar som var midsommarglada, eller kanske snarare matglada ;)



Kram & Puss till er alla som skriver så fina ord genom blogg, mail och sms.
Det  värmer gott i våra hjärtan de stunder vi bara är trötta och vill hem!!
Vi svarar inte på allt men lovar att vi uppskattar varenda liten rad som skrivs till oss.

<3

Jag kommer inte att skriva någon regelrätt förlossningsberättesle som jag sett många göra. Vet inte vem som skulle bli lycklig av det. Smärta är subjektivt och varje förlossning i allra högsta grad helt unik. Vill varken skrämma eller bygga upp någon idyll av problemfri och lätt förlossning. Det jag kan säga är att jag skulle föda igen. Det får räcka så.
En "kort" sammanfattning kommer ändå.

Torsdagen hade vi ul och läkarsamtal. Det konstaterades ganska snabbt att mina barn ville ut och större delen av denna torsdag ägnades åt att försöka få mig att inte föda eller iaf skjuta på det så mycket som möjligt. Annars hade deras födelsedag med största sannolikhet varit 17de istället för 18de. Trots allt jag fick för att skjuta på det trodde första barnmorskan på förlossningen att hon skulle vara med på min förlossning, hon var faktiskt lite besviken när hon gick av sitt pass på torsdagskvällen.

Även när man beslutat sig för att låta mig föda försökte man dra ut på det. Mitt på dagen fick jag kortison för att bebiarnas lungor skulle utvecklas och vara mer redo för den värld de skulle komma ut till allt för snabbt. Den första dosen ska helst vara i 24h för att sedan få en påfyllning och ytterliggare 12h innan man vill att de ska komma. 12h efter första kortisonsprutan var mina barn ute. De hade som sagt bråttom.

Jag har tidigare klagat på personal. Specialistmödravården på danderyd har jag inte så jättehögt förtroende för men däremot personal på avd 12, 16 och förlossning. (jo vi hann slussas runt en de i torsdags/fredags ;) Det märkliga är att vi mött samma personal på flera ställen, bl.a. läkaren jag förra veckan totalkritiserade...och i torsdags var hon helt fantastiskt. Det verkar som att spec.mödrv saknar struktur och är underbemannade vilket gör att de inte kan göra sitt jobb så bra som önskas. När det däremot verkligen gäller så fungerar allt bättre. Resurser och bemötande läggs här och det är väl iaf rätt prioriterat...
Nu är vi på Neo och här är alla helt underbara!

Det var mycket som kunde gått fel ändå har det gått så bra. Över förväntan hela tiden. Jag var rädd för hur små de skulle vara, att de inte skulle kännas som människor. När Saga kom ut såg jag hennes lurviga huvud och en liiten bit av ryggen.Första tanken var; jag har fött en hund!!
Sen kom hon upp på min mage och då såg hon inte alls lika liten ut och jag hörde henne gny. Hon andades!  
40cm och 1630gr kärlek låg på min mage. Barnläkaren från Neonatalen var inne i rummet när hon föddes. Redo med varma handdukar mm. Ett rum intill stod redo för allt som skulle kunna hända och personal fanns tillgänglig bara för våra barn. Andreas följde med Saga till rummet och jag insåg att nu brukar det vara över för majoriteten av kvinnor som föder. Jag hade en kvar. Som låg i säte. Jag var ju rädd för att föda i säte vilket jag inte ägnat en tanke under hela processen. En kort oskärhetsdipp sen bestämde jag mig för att jag inte kunde börja oroa mig nu. Inte läge för det. Dessutom var det ju den minsta kvar......trodde jag.

Nova kom 22minuter efter sin syster. Vattnet hade inte gått på hennes säck fast det hade inte jag fattat. Detta var iaf en fördel vid sätesförlossning eftersom hon var skyddad på resan ned. Hinnen sprack av en fot som kom ut ur mig och jisses vilket tryck det blev när vattnet forsade. Trodde  först att barnet åkt ut av bara farten men så bra var det inte ;) Nova kom precis som Saga ut ganska snabbt men hon var inte minst som alla ul mätningar visat på. 41cm lång och 18??gr, minns inte exakt. Lika bra att jag inte vissteatt den större var kvar! Även Nova visade tecken på liv och anding och jag var så lättad men kan också ärligt säga att jag aldrig var orolig. Vi var både övertygade om att detta skulle gå bra. Hela dagen hade vi känt det. Nova blev buren till rummet intill där Andreas och Saga var medan jag klämde ut moderkakan och fick positiva rapporter om barnen. Med mig var det väldigt bra på en gång men trött förstås. Jag blev utskriven redan fredageftermiddag för att jag repade mig så bra.

Båda fick syrgas i 2-3h för att försäkra sig om att de kunde andas. Kuvösen försvann under fredagsförmiddagen för att ersättas av värmesäng. Hjärtljud och ngt mer slutade de kolla under lördagen och redan på söndagen fick vi in dem på vårt rum!!! De två första dygnen fick de sova på Iva där personal övervakar dygnet runt. Nu sover de som sagt hos oss och har en liten probe runt foten som mäter syret i blodet, har inte varit någon dipp på den. De sparkar gärna av sig probe flera gånger om dygnet så personalen kommer in för att larm går ;) Troligen kommer den tas bort idag för att ersättas av en liten platta på magen. Den kommer pipa om det blir dåliga värden men bara så vi hör. De har lite svårt att hålla värmen och får mat (min mjölk som ja pumpar) genom sond. Vi över amning och det utvecklas hela tiden. De orkar inte förse sig med ett helt mål än men jag har goda förhoppningar om att de gör det förhållandevis snart. Båda har haft lite gulsot och fått sola men inga kritiska värden!
Det handlar främst om ät och väx nu.

När vi får komma hem vet vi inte, tidigast om en vecka. Det är tryggt att vara här även om vi förstås längtar hem. Dygnet är inrutat, vi lever i tre timmars intervaller. De ska ha mat, tempas, bytas blöja, värmas mat och pumpas var tredje timma. Som mest sover vi 2h i sträck men kan lova att jag aldrig varit lyckligare!
De är de vackraste jag någonsin sett!!

Återkommer med bilder, det är matdags om 20min och ska tempa o byta blöja innan.


  Avdelning 12

 På förlossningen

 På Neonatalen, IVA, SYD

 På Neonatalen på vårt rum :D De blå slangarna är för att de solar.

 Båda har solat och haft dessa för att skydda ögonen.

 Sondmatning



 

Så här ligger de helst hela tiden.
<3

De har kommit tidigare men det är först efter att doktorn sa att jag öppnat mig som jag observerat det närmare. Tidigare har vi bara fått höra att det är normalt med stenhård mage och mensvärk. Vilket det säkert är men när de slarvar med gynkollerna hade det varit trevligt om det iaf tagit detta på allvar. Aja, jag ska sluta vara bitter...

Någon dag i förra veckan, efter tisdagens gyn, vaknade jag någon av nätterna av ganska kraftig värk långt ned i magen. Liknande mensvärk. Detta var första gången jag vaknade av det på natten. Första tanken var ”ååh vad jobbigt jag vill ju sova”. Sen kom jag på att det var just sådana här typer av värk jag skulle hålla koll på så jag låg och kände efter ett tag. Det kom ett par gånger och var sen över så jag somnade om.

I lördags när jag kom hem från Strängnäs var jag först helt slut. Jag hade egentligen bara suttit i bilen fram och tillbaka, kramat på Li där borta och sett dem bära in spjälsäng mm i bilen. Ingen ansträngning med andra ord. Trött var jag ändå och däckade i soffan. Sen åkte vi till Huddinge för en supermysig middag. I bilen dit börjar jag känna menssmärtor regelbundet. Under ca en timme får jag kanske 4-5 stycken ganska kraftiga. Jag funderar på om det kan vara på gång eftersom det  kommer mer regelbundet än de brukar även om det inte är så brutalt kraftiga än. Tänker att jag hinner äta middagen oavsett. Får de två sista på plats, sen ingenting.

I måndags tvättade vi som tokar. Flera maskiner. Jag bar inget men jag gick de två trapporna ned i källarn och hjälpte till att hiva i och ur maskinerna. Helt slut efter det och får ordentligta sammandragningar samt dödstrött. Börjar inse hur otroligt känslig kroppen är mot all form av aktivitet.

Igår onsdag. MVC tid. Gör ultraljud där eftersom magen är så hård att min bm inte kan känna någon av barnen. Tror hon blev orolig över situationen faktiskt. Ettan ligger lååångt nere, tvåan kvar lite högre upp. Hjärtslagen var bra. Det finns en parkering precis utanför vc som kostar och det finns en parkering på andra sidan centrum som e gratis. Jag vill få röra lite på mig och framförallt se folk!! Så det var inte av snålhet vi parkerade på andra sidan centrum. (så stort är inte heller centrumet) Överskattade min förmåga. Kändes som ettan skulle trilla ut hela vägen när jag gick, tryckte både på ländrygg och långt ned på magen när vi gick till och från mvc. Nästa gång blir det betalparkering, om det blir en nästa gång.

Väl hemma kom det kraftiga mensvärkar som ilade bak till ländrygg och ljumskar. Detta börjar vid 16 och  höll på till framåt ca 22.30 som jag vet, somande då. Ca 5-15minuter mellan vardera värk. 20.30 pratade jag med en jättegullig bm på danderyds förlossning om vad jag skulle göra, om vi skulle åka in. Vi har ju fått veta att vi ska ringa och åka tidigare, men inte när tidigare är :) Hon övervägde och frågade noga hur det kändes. Slutligen sa hon att jag skulle ta två alvedon, en hel bricanyl och en varm dusch samt bara ligga ned. Om det blev värre eller höll sig i samma läge efter ca två timmar skulle vi ringa igen för att åka in.
Två timmar efter samtalet klockande Andreas mina värkar till 7 minuters intervall men jag upplevde ändå att intensiteten avtagit. Alvedonen hjälpte egentlien inte alls men duschens värme var skön. Vi åkte inte in, jag var så slut och ville bara lägga mig. Vet inte om min kära var helt nöjd med mitt beslut, vilket jag förstår. Jag känner min kropp, det gör inte han. Jag hade kanske känt annorlunda om vi inte haft en tid på spec.mödravården idag. Får se vad dem säger då.


I natt har jag vaknat med ca två timmars mellanrum. Haft värkar då men inte så onda som igår kväll. Vet inte om det är dem som väckt mig men det är väl sannolikt. Har varit sjukt törstig varje gång jag vaknat så kan varit därför ja vaknat med :P Under morgonen kommer de då och då men jag uppelever inte samma regelbundenhet eller smärta som igår. Har förvisso tagit två alvedon och en hel bricanyl.

Vi får se hur länge detta varar, vissa går ju länge med sådana hära förvärkar men det kommer oftare och smärtsammare så det kan gå fort med. Kanske plockar de morbros födelsedag ;) Vilket också råkar vara stora kungabröllopsdagen.

Varje kväll har jag i tio års tid somnat till "God Natt-Sov Gott-Ses i natt eller imorgon bitti-Dröm söta drömmar-Älskar dig jättemycket-Väck mig om det är något-Puss puss."
Ibland har det varit över sms eller telefon när vi sovit ifrån varandra. Jag brukar inte väcka Andreas, det har varit ytterst sällan. Kanske för att jag blir så trygg när jag hör honom säga orden. Hans mamma sa så till honom när han var liten och kan lova att våra döttrar kommer somna till samma trygga ord.

Det sista i ramsan, "väck mig om det är något", fick en annan innebörd igår kväll när jag svarade "ja jag väcker dig om jag får värkar eller vattnet går." :P
Han svarade "gränsen går inte vid förlossning."

Det var kanske lite obehagligt att tänka tanken att om det kommer en väckande hand på hans axel betydder det BB-tur.


Inga bebisar än iaf men kroppen är känslig. Tog trapporna ned till tvättstugan och la i maskinerna härom kvällen. Fick ordentligt sammandragningar efter trots att det var det enda jag gjorde som kan kallas aktivitet den dagen. Jag bar heller inga kläder, det gjorde Andreas som får göra allt som innebär lyft just nu.
Vill ha dem i magen till v34. Vill Vill Vill!

Så var det dags för farbror doktorn på MVC igen. Sist tyckte jag han var lite pajasvarning men då pratade vi framförallt sjukskrivning och det var ett obekvämt ämne för mig, samt att det eventuellt även var vissa hormoner med i bilden ;)

Jag var där för gyn men han tog sig tid för samtal först, jag uppskattar det och att det var han som tog initiativet. Vi pratade om graviditeten, bebisarna och förlossningen. Det var inget långt samtal alls men så mycket mer givande än det läkaren hade med oss igår. Jag vill ännu mer strypa kvinnan jag träffade igår. Dels berättade han att bebisarna kommer väga lite över 3kg om de fortsätter i samma kurva och jag får gå full tid. Det är inte alls viktigt egentligen men kul att veta och betryggande. Det betyder ju att deras minus på enlingskurvan snarare är plus om man jämför med tvillingar (som i snitt väger 2,8kg vid födsel). Sen gratulerade han mig till att de lagt sig huvud/säte, vilket förvånade mig.
Vad jag fick höra igår var att det blir bäckenröntgen för att se om jag ens kan föda på det viset. Det jag fått höra tidigare om sätesförlossning är att det är en riskförlossning och det kan hända saker med navelsträngen som gör att bebisen inte får syre osv. Jag sa till kvinnan igår att jag kände oro för sätesförlossning, varför kunde hon inte berätta det doktorn idag berättade!? Det tog honom någar minuter och jag bad inte ens om informationen. När ettan tagit sig ut har hon gjort fri passage (mer eller mindre) och tvåan brukar utan större svårigheter glida ut, oftast inom en halvtimme. Sedan fick jag veta vad som var mer komplicerat med om bebisarna legat annorlunda. Det var en väldig skillnad att få information så här. Igår var första gången jag kände rädsla för förlossning, säte skrämde verkligen mig. Nu känns det bättre. Jag har två i magen så att det kommer flyta på lika smidigt som vid en enlig räknar jag förstås inte med.

Sedan var det dags att slänga upp benen i gynstolen, alltid lika roligt. Han kollade först mina flytningar, vilka var okej. Sedan konstanterade han att livmodern hade mjuknat och att jag var öppen 2cm. Ooops. Vilken tur att du kom nu sa han sen. Jaaa, vilken tur att JAG uppmärksammade att de glömt bort mig och bad om en läkartid. Detta kunde ha förhindrats!! Nu äter jag bricanyl för att skjuta på förlossningen så mycket som möjligt. Det kan ta låååång tid än men det har aldrig känts så nära som nu. Och jag är arg på vården.
Jag är beordrad vila, fast det var jag ju redan innan...men ännu mer nu. Inga lyft, försiktig med promenader, ingen påfrestning, inge sex.
Jag ska beställa fler böcker från lycknis nu. Det lär ju bli en del vågrätt läge och bokläsning...



Bilder v.31
Glansen beror på att magen är nysalvad :P Orkade inte vänta....
Det blir allt svårare att fota sig själv så fotona blir inte så många.
Lägger ut en framifrån med så får ni se min snea mage =) och min irriterade piercing :/
Tycker magen ser nästan liten ut från halvsida och betydligt större framifrån.
Vinklar och kläder kan verkligen styra om man vill se stor eller liten ut :)

Om man räknar in MVC, KS och Danderyd har jag träffat 7 barnmorskor och 5 läkare. Ganska många för en graviditet och 31 veckor gågna, så lite måttstock tycker jag att jag kan vara även om jag inte vill påstå att alla får samma upplevelse. Jag har dessutom träffat en hel del övrig vårdpersonal i receptioner och vid bokning av tider.

Bemötandet ha varierat väldigt. Vissa har gått charmkurs och varit supertrevliga. Någon har verkligen engagerat sig i att förklara vad de olika orden betyder så vi lättare ska hänga med. Ett fåtal verkar ha behov av att byta jobb. Resten ligger i mitten och det är väl godkänt.

I det stora hela tycker jag alla kan sin sak, jag har känt mig trygg när de kollat och informerat om alla grav-saker, förlossning och tiden efter. När det kommer till inriktningen tvillingar har det varit värre. Ibland känns det som att jag har två alien i magen för att den professionella personalen inte har en aning om hur de ska bete sig eller vad som borde ha hänt med barnen/mig i de olika veckorna. Många gånger har jag upplevt att jag suttit inne med mer information än dem. Att läsa innantill i en manual framför patienten är tydligen helt okej, kan de inte göra det innan jag kommer in? Jag förstår om de behöver uppdateras för att ja bryter mönstret lite, men såå ovanligt är det inte med tvillingar.
Gällande min livmoder som det skulle klämmas på en gång i månad enligt bm såväl som läkare påpekade jag förra veckan att det gått 7 veckor sen sist. Jag fick en tid bums som är imorgon, 8 veckor efter senaste kollen. Det är väl inte jag som ska ha koll på det? =S

Idag blev jag och Andreas frågade om vad vi skulle prata om idag när vi satte oss hos läkaren på Danderyd. Det vet inte jag svarade jag då, vi har inte fått information om vad varje tillfälle ska innehålla. Då började läkaren läsa i lathunden. Ska bara titta lite, sa hon, men det hon sa till oss idag var egentligen enbart det hon läste innantill. Jag kan läsa själv så hon hade kunnat printat och givit över.
Vi pratade lite förlssning i och med att ettan ligger med huvudet nedåt och tvåan på något sätt lyckats vända sig och nu befinner sig i säte. Jag vill inte föda i säte, vilket jag sa. Även fast det är nummer två och mycket enklare då så vill jag inte, som det känns nu. Läkaren pratade om bäckenröntgen innan i så fall så man vet om jag ens kan föda så, men jag vill ju inte :S Jag vände samtalet och bad om ett renodlat förlossningssamtal istället. Jag vill inte nudda vid alternativ och detaljer, jag vill lugnt och sannsat prata igenom alla alternativ och eventuella risker så  jag vet vad jag står inför. Det var okej fast det stod inget om det i lathunden. Läkaren fanns sig och föreslog v.37-38. Är det så bra, undrade jag då, de flesta tvillinggraviditeter har ju redan fött då. Hon skysterade till v.34 istället.

Flickorna växer iaf som de ska vilket är mycket viktigare än att jag och A är nöjda med vården, så länge deras misstag inte går ut över barnen! De ligger ca 100gr under kurvan för vad en enling ska väga i snitt! BM såg tydligt att det var flickor så nu skulle jag faktiskt bli förvånad om de kom ut två med snopp :) Fostervattnet var som de skulle och mitt blodtryck fortsätter snarare vara lågt än högt. Som det ser ut precis just nu skulle jag kunna gå 40veckor, förutsatt att min livmoder inte säger annorlunda imorgon.

Sen vet man ju aldrig...som läkarna/barnmorskerna alltid säga.
Vi fortsätter vara redo. Förlossningsväskan följer med vid sjukhusbesöken fast det känns fånigt. (och ärligt talat har vi inte hunnit handla klart det vi tänkt oss ha med :P)

V. 1-12 Runt v.4 fick vi veta att vi var gravida vilket betyder att från det att äggets fästs och börjat bli en(...) bebis hade det bara gått två veckor.  Redan innan hade symptom haglat. Extremt tidigt. Kanske borde vi ha misstänkt...Jag hade en enorm trötthet, halsbränna som gjorde att jag verkligen trodde att jag höll på att bli ordentligt sjuk och miljoners med finnar på ryggen. De sistnämna skyllde jag på solen, vi befann oss på Dominikanska och dag ett ploppade det upp som på ett tonårsansikte.  De försvann tack och lov efter några dagar.
Tiden som följde kan beskrivas så som jag tror majoriteten beskriver sina första tre månader. En extrem trötthet som gör att omgivningen undrar vad som är fel samtidigt som man varken har eller vill berätta än. Och illamåendet. Det där äckliga illamåendet. När man äter, när man inte ätit och när man känner lukten av mat. Jag kräktes men inte så där ofta som vissa beskriver det. Det var i halsen och vandrade och kom upp som sura uppstötningar.
Mot slutet av denna period började jag få ont i ländryggen, jag trodde jag satt fel i bilen när jag körde. Eller nått...

V.13-18 Det är en vinst att passera de första tre månaderna. Jag var aldrig nojjig eller skraj, skulle jag förlora barnet var det för att naturen ville ha det så men klart det var skönt att passera.
Smärtan i ländryggen blev värre för varje vecka och spred sig runt höftbenet. Jag hade riktigt ont ibland. Skolan var jobbig. Det var sagt att man skulle bli pigg under denna period men jag var lika trött som innan. Och illamående, vad var det för lögn om att det skulle försvann!!?? Jag  jobbade och hade skolan parallellt. Det var tugnt. Jag hade aldrig väntat mig att det skulle vara så tufft att vara gravid ihop med studier. Samtidigt försökte jag trycka undan de som gjorde ont och tröttheten, jag visste ju att det bara skulle bli värre. Detta var den bra perioden, sen blev det värre. Lika bra att låtsas som att det är bra.
Runt v 15-16 kände jag första fosterröelserna. Det killade innanför huden. En spännande och konstig känsla. Jag började mer och mer förstå att det var en individ inne i mig. Lyckan var total och tog bort mycket av de jobbiga.
Slutligen, v18. Ultraljud. Dagen alla i väntans tider går och längtar till. Vi skulle få se vår bebis. Anlendningen till ultraljud är medicinsk och fast man kan få veta hemska och läskiga saker när man ligger där så längtar man till det. Vi fick ett glädjebesked, om en chockartat. Och jag fick förklaring på varför jag tyckte min graviditet var så jobbig.
Tvillingar. Enäggstvillingar. Samma moderkaka. Tunn skiljevägg. Flickor. Det var för mycket att ta in, vi förstod knappt hälften men jag såg glädje och inte panik i Andreas ögon och det var viktigast. Jag kommer aldrig glömma 11 mars 2010.

v.31 Egentligen sista dagen på v.30. Jag hade tid hos läkaren på MVC som jag egentligen skulle träffat regelbundet, minst en gång var fjärdevecka. När jag la mig i gynstolen sist var det 8 veckor sedan. Som mest trodde jag att livmoderstappen kunde ha mjuknat lite. Det var inte här jag skulle få någon omvälvande fakta. På ultraljuden har jag väntat på beskedet att tvåans minus ökar medan ettan tar fart men dem har snarare krypit närmare varandra i vikt <3 Det blev istället i gynstolen jag fick en liten chock. 2cm öppen. För den som står och trampar runt v.40 tycker 2cm är väl ynka. För mig är det lite skillnad. Läkaren intygade att mina bebisar med största sannolikhet skulle klara sig om de verkligen ville ut nu men det var ju bättre om de väntade...
Jag har fått piller för att förlossningen ska vänta på sig och order om att ta det väldigt lugnt. Jag tog det lugnt innan redan så det finns inte så otroligt mycket att dra ned på. Tur att det är fotbolls VM.
Läget är på ett sätt detsamma, jag kan föda imorgon och jag kan föda om 9 veckor men nu lutar vågen ´snarare åt det första allternativet Jag håller tummar och tår att vi klarar det juni ut, sista juni byter jag vecka till 34. Då är det som en naturlig tvillinggraviditet. Jag längtar så efter dem båda men vi har all tid i världen att lära känna varandra!

Vad innebär en tvillinggraviditet för mamman?

Det bästa man kan göra för sina tvillingar är att ta väl hand om sig själv. Det som är bra för mamman är också bra för bebisarna. Under graviditeten kan du förvänta dig:

• Fler besök hos barnmorskan och mödravården. Man kommer att noga följa dina bebisars tillväxt och din hälsa, samt leta efter tecken på för tidig förlossning. Du får förmodligen genomgå fler ultraljudsundersökningar och andra typer av test än om du väntat en ensam bebis. Under andra trimestern får du träffa din barnmorska kanske varannan vecka och i den trejde trimestern kanske så ofta som varje vecka.
• Mer fokus på ditt näringsintag. När du väntar tvillingar så behöver du mer av allt: folsyra, calcium, järn, protein och andra viktiga näringsämnen. Det blir nu extra viktigt att äta balanserad och hälsosam kost, och se till att ta dina dagliga vitaminer enligt din barnmorskas rekommendationer. Det kan även bli aktuellt med extra järntillskott.
• Mer viktuppgång. En lagom viktuppgång är bra för dina bebisars hälsa, och gör det även enklare att bli av med överskottskilorna efteråt. Vid tvillinggraviditet rekommenderas vanligen en viktuppgång på 16  till 20 kilo för kvinnor som var normalviktiga innan graviditeten. Fråga din barnmorska vad som är en lämplig viktuppgång för just dig.
• Lite mer försiktighet. Din barnmorska kan be dig att dra ner på vissa aktiviteter, så som arbete, resor och träning allt eftersom din graviditet fortskrider. Även om sängläge inte har bevisad effekt på att förhindra förtida förlossning så kan du bli rekommenderad att ligga ned om du har problem med blodtrycket eller om det finns oro för bebisarnas tillväxt.

Komplikationer

Det föds friska tvillingar dagligen, men det är viktigt att vara medveten om att det finns risk för komplikationer, bland annat:

• Högt blodtryck. Gravida med multipla foster löper en större risk att utveckla högt blodtryck under graviditeten. I kombination med protein i urinen är högt blodtryck ett tecken på havandeskapsförgiftning, ett tillstånd som kräver noggrann övervakning för att inte leda till allvarliga komplikationer för mamman och bebisarna.
• Förtidsbörd. Ju fler bebisar du bär på desto större sannolikhet för en tidig förlossning. Om du uppvisar tecken på förtida förlossning blir du sannolikt injicerad med kortison för att påskynda mognaden av bebisarnas lungor. Tidigt födda bebisar kan behöva kämpa mot en rad möjliga komplikationer, mer om dessa finns att läsa här.
• Hos enäggstvillingar kan det uppstå en ovanlig komplikation som kallas tvillingtransfusion. Vid tvillingtransfusion minskar blodtillförseln till den ena tvillingen medan den andra får mer blod då ett blodkärl i moderkakan sammanbinder de båda fosterns blodsystem. Detta tillstånd kan vara livshotande för båda. Mamman kan då märka att magen växer till kraftigt eftersom fostervattnet ökar. Händer detta måste man snarast söka specialistvård och bebisarna kan komma att behöva förlösas så snart fördelarna med en tidig förlossning överväger nackdelarna med att vänta.
• Kejsasnitt. Inte direkt en komplikation i sig, men tvillingar väljer man ofta att förlösa med kejsarsnitt. Med kejsarsnittet i sig följer risker för komplikationer för mamman. En del om dessa kan du läsa i den här artikeln.

Från: http://www.blimamma.se/vantar-du-tvillingar-eller-kanske-trillingar.html

Då var vi ännu ett steg närmare medelsvensson.
Hunden har vi haft länge. (och kisse)
2 bebisar påväg
och nu har vi volvo kombi. Så fiiin sååå :D

Villan kommer tidigast till hösten men antagligen senare.
Beror sig på hur jobbigt det blir med trappa och vagn.


Det var ju inte meningen att allt detta skulle hända nu.
Så snabbt.
Vi skulle ju ha en mindre bil.
Och ett barn.
Så vem vet, huset kanske kommer fortare än anat.
Synd bara att det är så dyrt i Stockholm, även ute på "landet".