Fyrsamhet

V. 1-12 Runt v.4 fick vi veta att vi var gravida vilket betyder att från det att äggets fästs och börjat bli en(...) bebis hade det bara gått två veckor.  Redan innan hade symptom haglat. Extremt tidigt. Kanske borde vi ha misstänkt...Jag hade en enorm trötthet, halsbränna som gjorde att jag verkligen trodde att jag höll på att bli ordentligt sjuk och miljoners med finnar på ryggen. De sistnämna skyllde jag på solen, vi befann oss på Dominikanska och dag ett ploppade det upp som på ett tonårsansikte.  De försvann tack och lov efter några dagar.
Tiden som följde kan beskrivas så som jag tror majoriteten beskriver sina första tre månader. En extrem trötthet som gör att omgivningen undrar vad som är fel samtidigt som man varken har eller vill berätta än. Och illamåendet. Det där äckliga illamåendet. När man äter, när man inte ätit och när man känner lukten av mat. Jag kräktes men inte så där ofta som vissa beskriver det. Det var i halsen och vandrade och kom upp som sura uppstötningar.
Mot slutet av denna period började jag få ont i ländryggen, jag trodde jag satt fel i bilen när jag körde. Eller nått...

V.13-18 Det är en vinst att passera de första tre månaderna. Jag var aldrig nojjig eller skraj, skulle jag förlora barnet var det för att naturen ville ha det så men klart det var skönt att passera.
Smärtan i ländryggen blev värre för varje vecka och spred sig runt höftbenet. Jag hade riktigt ont ibland. Skolan var jobbig. Det var sagt att man skulle bli pigg under denna period men jag var lika trött som innan. Och illamående, vad var det för lögn om att det skulle försvann!!?? Jag  jobbade och hade skolan parallellt. Det var tugnt. Jag hade aldrig väntat mig att det skulle vara så tufft att vara gravid ihop med studier. Samtidigt försökte jag trycka undan de som gjorde ont och tröttheten, jag visste ju att det bara skulle bli värre. Detta var den bra perioden, sen blev det värre. Lika bra att låtsas som att det är bra.
Runt v 15-16 kände jag första fosterröelserna. Det killade innanför huden. En spännande och konstig känsla. Jag började mer och mer förstå att det var en individ inne i mig. Lyckan var total och tog bort mycket av de jobbiga.
Slutligen, v18. Ultraljud. Dagen alla i väntans tider går och längtar till. Vi skulle få se vår bebis. Anlendningen till ultraljud är medicinsk och fast man kan få veta hemska och läskiga saker när man ligger där så längtar man till det. Vi fick ett glädjebesked, om en chockartat. Och jag fick förklaring på varför jag tyckte min graviditet var så jobbig.
Tvillingar. Enäggstvillingar. Samma moderkaka. Tunn skiljevägg. Flickor. Det var för mycket att ta in, vi förstod knappt hälften men jag såg glädje och inte panik i Andreas ögon och det var viktigast. Jag kommer aldrig glömma 11 mars 2010.

V.19-25

En tid av tumult väntade. Jag trodde seriöst att jag från ingenstans skulle spricka upp och blöda ihjäl. Det var några få dagar av panikångest,jag var fruktansvärt stressad i kroppen och trodde både jag och barnen skulle dö. Har aldrig upplevt mig själv som dramaqueen eller hypokondriker men jag har heller aldrig överösts med så mycket information om något som finns i min kropp och som rent teoretiskt kan hända mig. Nåja, de där med att spricka upp och blöda ihjäl mitt på gatan var lite utanför sannolikheten...Men risker fanns det. Tusenmiljoner.
Jag kom tillbaka till mitt normala jag som tur var. Det var väldigt många sjukhusbesök och MVC-besök. Det kollar att min moderkaka fungerar, att tillförseln i navelsträngen fungerar för båda barnen och att de växer utan att hamna på för mycket minus  osv osv osv.
Min barnmorska krävde sjukskrivning men det det blev två olika läkare och jag hann in i v.25 innan detta blev klart. Det kändes jättekonstig att bli sjukskriven, som att jag fuskade. Utnyttjadee något för jag var ju inte sjuk, graviditet är inte en sjukdom.  Då ska tilläggas att de flesta tvillinggravida redan är sjukskrivna när de når v.25 och jag planerade fortsätta med skolan så någon soffpotatis skulle jag inte bli.
Jag var inte sjuk innan men oj vad frisk jag blev när jag blev sjukskriven. Piggare, orkade vara människa och skolan gick lättare. En stor tygnd försvann från mina axlar och foglossningen blev mycket bättre. Visst borde jag ha slutat med skolan med, men med så lite kvar ville jag klara av det.
Under denna period kom de första sparkarna men minns tyvärr inte när. Jag älskar att känna deras rörelser! 


V.26-30
En härlig fördel med en riskgraviditet är att man varannan vecka får se sina bebisar. Det är helt fantastiskt. Vi såg dem suga på tummen och blåsa bubblor och fick veta att de växte!! Barnen passerade 1kg, det var en av många målstolpar. Vi flyttades till speciealistmödravården och äntligen fick vi träffa en bra läkare som inte försökte linda in allt i fina ord. Hon kunde prata om riskerna utan att konstla till det och utan att för den skulle skrämmas. Jag måste vara vaksam för att tvillingarna beter sig annorlunda i magen. Ringa på en gång vid förändring. Jag kan föda imorgon. Jag kan föda om 10 veckor. Vi vet inte. Kontrollerna fortsätter. Den största (tror jag) risken med en moderkaka är att den ena bebisen inte får mat längre. Då plockas de ut och vi håller tummarna för att de i så fall är så starka att det klarar verkligheten. Tryggast känns det förstås om det stannar i min mage ett bra tag till. Det är en vinst att ha kommit hit och oron för att de inte ska klara sig blir mindre och mindre för varje vecka.
Jag har klarat skolan. Dem har klarat v.30. Jag känner ett otroligt lugn i kroppen efter att sista skolgrejen är gjort och hoppas att det ska överföras på de små där inne så mycket att de inte längtar ut ;) Nästa vecka går vi in i 31 och har koll hos specialistmödravården igen. Rent teoretiskt kan de bestämmas om förlossning bums men jag tror inte det. Än är det inte dags. Hoppas jag. Är det dags så klarar vi det. Tillsammans!

v.31 Egentligen sista dagen på v.30. Jag hade tid hos läkaren på MVC som jag egentligen skulle träffat regelbundet, minst en gång var fjärdevecka. När jag la mig i gynstolen sist var det 8 veckor sedan. Som mest trodde jag att livmoderstappen kunde ha mjuknat lite. Det var inte här jag skulle få någon omvälvande fakta. På ultraljuden har jag väntat på beskedet att tvåans minus ökar medan ettan tar fart men dem har snarare krypit närmare varandra i vikt <3 Det blev istället i gynstolen jag fick en liten chock. 2cm öppen. För den som står och trampar runt v.40 tycker 2cm är väl ynka. För mig är det lite skillnad. Läkaren intygade att mina bebisar med största sannolikhet skulle klara sig om de verkligen ville ut nu men det var ju bättre om de väntade...
Jag har fått piller för att förlossningen ska vänta på sig och order om att ta det väldigt lugnt. Jag tog det lugnt innan redan så det finns inte så otroligt mycket att dra ned på. Tur att det är fotbolls VM.
Läget är på ett sätt detsamma, jag kan föda imorgon och jag kan föda om 9 veckor men nu lutar vågen ´snarare åt det första allternativet Jag håller tummar och tår att vi klarar det juni ut, sista juni byter jag vecka till 34. Då är det som en naturlig tvillinggraviditet. Jag längtar så efter dem båda men vi har all tid i världen att lära känna varandra!