Fyrsamhet

Vi sitter här och längtar efter Semlan. Är ju så nyfikna på vad det är för kompis Saga & Nova ska få busa med.
Nu är det i alla fall som mest ca 48h kvar tills vi får veta om det är en Han eller Hon.
Sen börjar den spännande resan att lära känna den lilla individen.
<3

Jag vaknar av att Andreas sitter i sängen och har Saga i famnen. Hon låter konstigt och jag tänker mardröm.
Kollar klockan och inser att det borde vara dags för matning men Andreas vill inte lämna ifrån sig henne.
Han säger att något är fel, att vi måste gå till vardagsrummet där det är ljust.
Nova sover.

Saga rycker i hela kroppen, lugna ryckningar men konstanta. Hon låter konstigt. Ett jämnt ljud.
Hon skriker inte men hon låter hela tiden. Tänk er en utvecklingsstörd, om man ska gestala en utvecklingsstörd.
Fast utan att överdriva ljudnivån.
Ögonen, jag når henne inte när jag pratar med henne.
Jag och Andreas upprepar hennes namn, hon är frånvarande.
Krampar.
Jag tar henne i min famn och jag försöker amma henne eftersom det är det enda som alltid brukar få barnen lugna.
Så klart hon inte ville det när vi inte ens lyckas få ögonkontakt. Desperat försök.
Jag fortsätter försöka nå henne medan Andreas ringer 112.
När jag lägger henne på skötbordet för att lätta på blöjan tycker jag att hon blir mer panikslagen men jag kanske inbillar mig. Håller henne i famnen, kramar, pratar och är helt säker på att vi förlorat henne eller i alla fall hennes förstånd.

Ambulansen är snabb och personalen fantastisk. De tempar och Saga har över 39 grader. Hon får kramnedsättande medicin, alvedon och det förbereds för syrgas. Kramperna avtar innan syrgasen och de väljer att inte använda den. Jag åker med till Astrind Lindgren, Andreas stannar hemma med Nova som för ovanlighetens skull sovit förbi matning. Misstänkt?
Han plockar i ordning vad som ska med till sjukhuset och hoppas att Nova ska få vakna själv och äta innan de ska komma in till oss. Jag har hunnit nå sjukhuset och sitter i ett rum med en ledsen Saga i knäet när Andreas ringer. Jag hör Nova i luren, samma ljud som Saga. Hon krampar lika som syrran, kanske 40 minuter efter. Jo jag vet att vi har enäggade tvillingar men detta är ju hysteriskt!? Läkarna har aldrig varit med om att tvillingar följer varandra på detta sätt i beteende.
Fruktansvärt att höra Nova utan att få krama henne men vi vet i alla fall vad det är. Andreas har ringt en egen ambulans. På Astrid Lindgren väntar man med att undersöka Saga till syrran kommer, Saga visar då ingen symptom alls. Bara trött, gnällig och vill inte äta.

Orsak. Det vet vi inte säkert men det är feberkramper vilket i sig inte är farligt. Det man reagerar på är att kramperna var för länge. Framförallt Novas som krampade i över 20 minuter. Stackars Andreas stod ensam med Nova och väntade på ambulansen.
Igår togs spruta två på bvc. Vid förra sprutan märkte vi ingenting alls men det kan vara orsaken till den plötsliga feberuppgången som i sin tur resulterade i kramper. Jag personligen tror det men vem vet.
Man vet aldrig hur man reagarar i sådana hära situationer. Jag är glad att varken jag eller Andreas fick panik. Vi var lugna och rationella hela tiden vilket gynnade oss såväl som barnen. Ambulanspersonalen sa till mig på vägen in att de aldrig mött så lugna föräldrar.
I taxin påvägen hem grät jag.

Idag kramar vi extra hårt på våra små hjärtan och håller ett vakande öga på dem.
De är trötta av den kramnedsättande medicinen som håller i sig i 12h.
Vi har även fått med oss så vi kan ge om det upprepas. Hoppas inte.

 

Man får höra mycket hela tiden.
Hur det är att ha barn. Hur man ska vara när man har barn. Hur man inte ska vara när man har barn.
Som nybliven förälder står man mitt i ett informationsflöde och bara matas från alla håll.
Allt från BVC till vänner och bekanta. Jag får till och med överöst en massa på coop när jag handlar.
Då handlar det främst om det att det ligger två lika gamla i vagnen. Det lockar och intresserar.

Man lär sig både sålla och att inte ta åt sig ganska snabbt. Det handlar generellt om välvilja.
Någon kan något av erfaranhet och vill dela med sig. Ganska fint egentligen när man ser det från det perspektivet.
Men det finns något jag inte tycker om. Något som kan göra mig ledsen till och med.
Jag vill inte veta hur jobbigt ni tycker det verkar vara att ha tvillingar.
Jag vill inte veta det av dig som vän och jag vill inte veta det av dig som coop-biträde.
Jag vill inte höra hur glad du är för att du inte fick tvillingar eller hur rädd du var att det skulle visa sig vara fler än en efter er insemination.
Jag vet nämligen inte vad jag ska svara.
Ska jag säga "oj ja, jag blev också besviken först när jag såg att det var två".
Är det de ni tänker?
Ungefär som att få ett barn med down syndrome. Inget man egentligen vill men lär sig leva med och uppskatta.

Det är sant att jag fortfarande flera gånger om dagen får panik av att jag inte räcker till. Jag vill ringa Andreas och be honom ringa Tomas och säga att det inte fungerar. Han måste ha pappadagar fortast möjligt, helst redan igår.
Jag står och ammar ena barnet samtiidigt som jag frenetiskt gungar vagnen fram och tillbaka för att den andra inte ska vakna för jag vet att det inte kommer vilja ligga kvar i vagnen utan är hungrigt. Jag förstår hur synen kan verka absurd. Jag förstår att jag ibland ser rolig ut när jag är ute och att jag kan se fruktansvärt sliten ut när jag kommer osminkad in och bara handlar hälften av det jag tänkt bara för att det skriks i vagnen och sen kommer tillbaka två timmar senare. Jag vet att det finns dem som reagerar över min snabba och stora viktnedgång, men jag lovar -jag hinner äta! Jag hinner ta hand om mig själv!

Vet ni att det finns många som inte kan få barn. Många som får ett och sen går det inte mer. Många som adopterar efter många år av ångest och stress för att försöka få ett biologiskt barn. Jag har fått två barn. Två friska barn och jag är inte ens 30. Hur ska jag kunna vara något annat än tacksam för mina vackra skatter jag har här hemma? Dessutom kan jag meddela att jag aldrig någonsin varit lyckligare än jag är nu. Det är dessutom fantastiskt att se hur två spädbarn skapar interaktioner mellan varandra.

I Sverige får vi i snitt 2,5 barn så jag ligger och vilar på normsträcket redan. De flesta av er som planerar eller har er första kommer med största sannolik skaffa en till. Några två till. Ofta är det ganska tätt mellan iaf de första två.
När ni jobbat fram er tvåa kommer ni sannolikt känna igen er i en eller flera av följande situationer:

Gud vad jobbigt och dyrt med syskonvagn och vad bred den är jämfört med singelvagnen. Eller så snubblar ni över åkbrädan framför fötterna där den stora åker alternativt så har ni en bredvid som gnäller "maaamaaa jag ooorkar inte gååå".
Ni kommer att börja om med amma-nätterna samtidigt som ni har den större som sovit hela natten och därför vaknar (gärna tidigt) pigg som en duracellkanin och vill aktiveras hela dagen.
Avundsjukan när en ny familjemedlem kommer och snor mamma o pappa är något ni måste hantera.
Det kommer att vara slagsmål mellan syskonen där den ena är så pass mycket större och starkare att det kan bli jobbigt.
Ni kommer stå på gröna lund och ha ena barnet i kön till berg-och-dalbanan medan det andra står och surar över att den inte når upp till 140cm sträcket.
Ni kommer alltid ha två olika behov beroende på ålder. Spelar ingen roll hur lika eller olika de är som personer, de kommer inte klaffa. Astrid Lindgrens värld, legoland, solsemester. De kommer inte att stimuleras av samma sak.
Ska jag då, när ni skaffat syskonen, säga till er "Oj vad jobbigt det verkar att ha olika gamla syskon. Det skulle jag aldrig vilja ha!" eller sitta hemma och tycka synd om er för att ni har det så jobbigt med era två eller flera barn ni valt att sätta till världen?
Jag tror inte det va. Det skulle ju bara vara jättekonstigt när ni i själva verket är lyckligare än någonsin.



Puss!

Precis när man trodde att man faktiskt skulle få börja sova lite kom det som en blixt från klar himmel.
Vakna EN GÅNG I TIMMEN för att leta napp, lugna, gunga eller för den delen -mata.
Nova kan gå från sovläge till panikskrik på två nanosekunder.
Det är inte kul någon gång men det är ännu mindre roligt på natten.
Dessutom är hon jättesvår att få att somna efter ordinare matning.
Tidigare har jag haft förmånen att i princip bara lägga ned dem efter de tagit sista klunken.
Inte nu. Framförallt inte med Nova.
Det snurras och gnälls och snurras lite till. Ingen ro alls.
04.20 tittade jag på klockan då hade Nova precis blivit lugn och jag somnade bums. 05 gnälldes det igen.
Behöver knappast säga att jag är trött idag.....

Förut undrade jag varför inte trudelutten som låter när man drar i ena grejen på babygymet var längre.
Undrar inte mer.

Förut var jag mäkta imponerad när bebis lärde sig dra i leksaken så trudelutten kom.
Inte imponera längre.

Vi fick ett råd att vara hemma båda två fram till 6 månader.
Så här med facit i hand hade det förstås varit klokt att följa det rådet.
Men det kostar på att vara hemma båda.
Tycker det var bra att vi tog oss råd med våra 4 månader iaf.
Jag som mammaledig student får ingen jättesumma från fk.
Andreas får bra men det blir förstås kännbart att hans lön inte är full utan bara 80%.
Hävdar ändå att kvalitén man får av att vara tillsammans är viktigare än pengarna.
Skulle det gå att göra om hade vi fortsatt vara hemma tillsammans fram till nyår.
Sen hade jag inte pluggat.
Då hade mamman och pappan mått bättre.
Nu gör vi istället det bästa av det som är!

Tjejerna står nu i dagiskö (jaa daaaagiiiissss) och det känns sjukt konstigt!!
Mina små bebisar...ska dem sättas på dagis!?!? =S
Det är svårt att välja var och när.
Har förmånen att känna några pedagoger med erfarenhet.
Utifrån de, utifrån de vi pratat med som har barn och utifrån egna uppfattningar har vi nu gjort våra val.
29de augusti 2011 har vi ansökt om. Då är tjejerna 1år och två månader.
Alternativ två var januari men eftersom vi fått lära oss att det är jobbigare för barnen att börja runt 1,5år kändes det som att vi väntade till januari av rent egoistiska själ.
Sen får vi se om vi får som vi vill, både med dagisvalet och starten...Det är fler som ställer sig i kö

Det pratas för fullt här hemma, eller jollras om man föredrar att kalla det så.
Kommunikation är det oavsett.
Saga var först men Nova har utvecklat fler olika ljud och har längre monologer/dialoger.

Idag var iaf det vackraste av de vackraste kommunikationer någonsin.
Saga låg på rygg och jag höll Nova precis ovanför.
Glädje är inte ett ord som räcker när de såg varandra.
Händerna flätades samman. Inte så där perfekt som vi vuxna kan.
Riktigt så långt har vi inte kommit med kontrollen över kroppen ;)
Men de höll varandras händer!!
Sen började dialogen! OJ vad de pratade.
Nova höll låda mest, som vanligt, men Saga följde ivrigt med.
Hon log och var i allra högsta grad delaktig och pratade med.
Sen kom det.
Något som inte kan vara annat än skratt med ljud.
Saga skrattade med ljud för första gången och det var syrran som var rolig!!

Det här är det mest fantastiska med tvillingar!!
Att se deras glädje tillsammans, se hur de delar glädje och hur de pratar tillsammans.
Jag satt bredvid och har ingen aning om vad som sades mellan dem.
Har en känsla av att det kommer fortsätta vara så ;)

Jag har flera gånger satt mig ned för att skriva om hur det är att ha tvillingar. Har förstått att det finns de som funderar över det. Jag kan ju bara ge min bild, högst subjektivt. Märker när jag sätter mig vid tangenterna att jag tydligen knappt ens kan det vilket är väldigt ovanligt för att vara mig. .
Jag börjar och inser att det blir en klagosång. Som att jag blivit tilldelat ett stort besvär. När jag omformulerar mig blir det istället ”stackars mig”. Stackars mig som aldrig får sova, stackars mig som inte får lägga allt fokus och gos på en bebis, stackars mig som aldrig räcker till.

Många av de här känslorna jag som tvillingmamma går med är dessutom inte unika för mig som flerbarnsförälder. Även de med ett barn känner sig otillräckliga och klagar över att de aldrig får sova.
Jag för min del kan lite drygt tänka -Ett barn, hur enkelt är inte det?? Lika lite som enlingsföräldrar kan förstå hur mkt tuffare det är med två kan jag förstå hur de med tre har det. Gnälla över sömn är däremot alla föräldrar bra på, det är en gåva som kommer med barnet! Dessutom berättigad om jag får säga...

Det jag tycker är värst är när jag har en riktig gosstund med den ena. Kärleken strålar ur deras ögon och man ser hur de njuter av att för en gångs skull inte ha någon konkurrens. Då börjar den andra att skrika. Inte så där små lågt så man står ut utan från tårna. Värsta sirenen, som att hon vet att syrran får extra kärlek. Vad hände egentligen, nyss var hon nöjd i babysittern och lekte...sen gallskrik och så sitter man där med två bebisar i knäet igen och försöker vara tillräcklig. Eller så sätter man ned den tysta snälla som nyss hade all kärlek och BYTER barn.
När jag ammar händer samma sak. Jag gosar och byter kärlek med den ena och så blir den andra hungrig, som på beställning. Det är bara att lägga från sig...

Det är dessutom väldigt mkt ljud hela tiden. Att det är bra för bebisar att lufta lungorna är något form av allmänt tycke. De ska skrika lite. Man ska inte springa fram direkt. Jag kan inte springa fram direkt. Inte när jag är ensam. Man blir rätt trött i skallen. Sen har vi nog försökt roa barnen lite väl snabbt ibland både jag och Andreas när vi var hemma båda två. Mycket för att vi är så sjukt trötta på alla plan. Det är inte för att vi är rädda för att branen skriker ihjäl sig utan ren egoistisk handling. Vi vill att det ska bli tyst. Nu jagar jag bort Andreas om han är framme vid tjejern på helgen då de skriker. Jag kan omöjligt finnas hela tiden när jag är själv så nu får de vänja sig. Ofta lugnar de ner sig, är de trötta somnar det. Sen beror det förstås på skriket. Finns de en föräldrafamn ledig och det är panik-kolik så ska förstås bebisen få komma upp och få tröst. När vi är bland folk försöker vi också tysta snabbare, man kan ju skona de öron som inte hunnit få tinnitus av barnskrik.

Jag jagar rutiner nu när jag har större chans att påverka dagarna. De ser mer likadana ut när det inte är två tidiga mornar till Eskilstuna varje vecka. Dessutom är jag som sagt ensam vilket också faktiskt gör det lättare att styra dagen. Slutligen blir ju även tjejerna som bekant äldre ;) så de kommer ju endel rutin automatiskt från dem med. Just nu sover BÅDA och de gör dem nästan alltid den här tiden. En timme. Jag hinnre duscha, plocka, fixa, blogga eller vad jag önskar. En timme är lång tid. Ni ska bara veta vad man kan hinna på en timme när man verkligen vill...
Saga sover allt oftare ca 7h på natten utan att äta. Nova är däremot inte riktigt där än så jag fortsätter lulla runt på nätterna ett tag till. All annan utveckling följs de åt så jag hoppas att även Nova äter sig tillräckligt mätt på kvällen snart. I snitt äter båda fortfarande så ofta som var 3-4 timme dagtid.

 

 

Nödvändigt som tvillingförälder:
Babybjörn/bärsele, Vridbara framhjul på vagnen, Nära och kära för hjälp/stöd, Konsoll för babyskyddet, Lätt babyskydd, Bo centralt till de som är viktigt för en. Tvättmaskin, Babysitter

 

 

Så var dagen äntligen här. Tentan är inlämnad.
En del tekniska missöden innan den lades på lådan, det försvann en del text helt mystiskt.
Orkar inte tänka på det, nu får det bära eller brista!
Har viktigare saker att lägga tiden på.
Jag är mammaledig hela november och en bit in i december.
Bästa!!!