Fyrsamhet

SLÅ TILL NU NU NU!

Jag har alltid ansett mig själv som en med bra tålamod, tills jag fick barn.

Visst, jag kan nog skylla en del på bristen av ordentlig och ostörd sömn men det är inte enbart anledningen till mina sammanbitna tänder och suckande – Vad är det nu då Nova/saga? (någon gång kommer de att svara och sätta sin pappa på plats).

Av allt det som stör mig är gnällandet och gråten värst. Jag har alltid starkt ogillat gnäll, och ganska så orättvist mot mina 3-månaders så förväntar jag mig på något absurt sätt att jag ska få tyst på deras gnäll genom att prata med dem, få dem att tänka rationellt. Tjena.

Jag jobbar med mig mycket för att lära mig hantera detta utan att spräcka blodkärl i pannan eller att bita sönder mina tänder (har redan bitit bort en flisa i en framtand under sömnen, troligen då de skrek).

Men gråten, denna ragnarök av oljud. Jag hatar gråt, verkligen hatar gråt. Bland vuxna som barn. Eller gråt är fel, gråt kan vara av godo. Men grinande, det finns nog inget värre.

När man grinar hejdlöst har man ingen kontroll, har man ingen kontroll är man svag, detta är inte mina ord utan ett citat från ett forum. Jag håller inte med citatmakaren, men lite rätt tror jag att mitt trötta tvåbarnspappa jag tycker att han har. Vilket nästan gör det komiskt patetiskt då mitt trötta jag då anser att samma 3-månaders som skulle gå att övertala till tysthet ska ha kontroll över sig själva och inte grina...

Sanna mina ord att jag vet hur dumt det är, men halv fyra på natten är ju inte tiden då man kommer på lösningen på Palestinakonflikten.

Själv har jag inte gråtit/grinat på över nio år, lite av ett personligt rekord. Inget jag arbetat för att uppnå, det har bara inte gått att gråta. Tills dess att jag blev pappa. Nu tänker ni Hollywood, jag står där med min förstfödda i ett rum framför fönstret. Solen går upp efter en hård förlossningsnatt och jag säger något som – Solen går upp för detta liv och jag ska älska det i all evighet. Sen kommer tårarna.

Visst det kom en tår efter förlossningen men inte á la Hollywood. Och ärligt talat så tror jag mer att det var utmattning. Som sagt, jag kan inte gråta.

Gråten kom en natt då jag helt utan sömn under kvällen hade varit vaken i ca två timmar med en Saga som gnällde och grinade...

Jag lipade som en liten 3-månaders...Jag vet, jag är svag. Eller snarare knäsvag. Dessa två sirener sjunger och jag lyder, eller bryts ner. De förstärker alla känslor som rusar genom kroppen. Rusar glädje blir man extra glad, så glad så att värmen sprider sig i kroppen.

Rusar ledsamhet blir man så ledsen att man gråter. Rusar ilska vill man man bita av sig ett finger.

Rusar glädje blir man så lycklig....

Båda har börjat le, eller snarare skratta med oss. Man får ett leende som tydligen innefattar att man öppnar munnen så mycket som det går, trycker ut tungan och får mungiporna att peka lite uppåt. Ögonen skjuter krambjörnsregnbågar mot en och ens eget leende ser lite ut som killen i videon till Call On Me.

Om man testar att sätta sig i soffan med benen på bordet och har någon av brudarna i knät så kan man bli tvungen att sitta där i någon timme och underhålla. Nu är inte underhållandet allt för svårt. Prata, antingen med den som ligger i knät eller bara rakt ut.

Är man riktigt smart så sätter man sig så att man har tv:n precis bakom barnet kan man följa en valdebatt och få det där gapet med mungipor riktat mot en.

Visst ibland märker de att debatten fångar en uppmärksamhet mer än vad de gör. Då sparkas man, och då min mage fortfarande har graviditetskilon (se bild från v18) då jag nu är i vecka 46 så finns det en del att sparka på. Det är mjukt och kul.

När detta händer så tittar man ner och säger något extremt vuxet och manligt, drar de lite i armarna så de får arbeta sig upp till en sittandes position och ger dem en eskimåpuss.

Flyganfallen med regnbågar inleds då.

Jag har ju även börjat jobba igen, det känns ju som en nitlott. Efter en hel natt med en kvarts sömn, resten gnäll så vill man inte jobba. Varför gick man med på att jobba en hel, inte en halv utan en hel dag i veckan. Hujjeda mig.

Sätter sig i bilen och tycker synd om sig själv som måste jobba. Milla får ju ligga kvar i sängen och bara mysa med två jollrande prinsessor. Återigen – tjena....

När man kommer till jobbet kan man inte tänka på annat än de tre där hemma, vilket är kanon när man föflyttar frysdiskar på ett drygt ton.

Så när man är på jobbet, eller pratar med någon om barnen. Vilka känslor och stunder tror ni att man minns: Gnället/gråten eller krambjörnsregnbågar och gap med en utstickande tunga?

Efter gravidteten tog det bara ett par veckor innan mina gravkilon försvunnit. Jag bodde på sjukhuset där de inte hade våg så vet inte exakt. Sen har det rasat på. Fort dessutom. Jag ligger nu närmare tio kilo under min starkvikt.
Det är förstås trevligt, jag hade att ta av även om jag trivdes i mina former. Jag undrar dock hur bra det är att rasa så här fort. Huden hinner mystiskt nog med så rent utseendemässigt är jag glad men jag vet inte...det snurrar på i skallen rätt ofta. Framförallt när jag ammar. Tröttheten beror förstås mkt på den bristande sömnen och yrseln kan även komma av det men jag undrar om det enbart har med sömnen att göra.
Jag tycker att jag äter näringsrikt och varierat de flesta dagar, jag dricker mycket vatten och äter vitamintabletter dagligen. Frågan är om det räcker? Jag helammar trots allt två barn och det är inte många minuter per dygn jag sitter ned i lugn och ro, förutom när jag ammar men då förbränner ju kroppen en hel del med vad jag förstått. Vi får se om vågen fortsätter nedåt. Det går iaf inte lika fort längre, några gram åt gången bara vilket känns bra. Kanske slutar det snurra snart med.

Vi har faktiskt fått sova en hel del i natt.
Kvällen började lite oplanerad strax efter 21 då vi alla däckade i soffan.
Vaknade förvånat runt 00 av hungriga bebisar.
Vaknade sedan ännu mer förvånad 04.40, drygt 4h efter jag senast lagt huvudet på kudden.
Så länge har jag inte fått sova i följd sen tjejerna låg på IVA, dvs. deras två först dygn.
La mig igen efter matning men sista morgon slummern blev kort eftersom Andreas klocka ringde 06. Han jobbar idag med, det var kris på TN.

Det är en tuff vecka med mycket skola, Andreas 2 dagars jobb och så flytten så denna nattsömn var väldigt välkommen!!
Tjejerna verkar vara lite småsjuka fortfarande. De har slutat snora men det är väldigt mycket gnäll. Igår i etuna var det så pass att jag gick ut från lektionen och gjorde Andreas sällskap. När vi blev två lyckades vi få båda att somna. Skönast för dem när de har de jobbigt. Saga har skrikit så mycket så hon är hes :( Annars är det mer gnäll än skrik. Förmiddagarna är värst. Misstänker att denna dag inte blir bättre än de senaste men jag har iaf sömn i kroppen :)

När familjen packas in i volvon tidigt på morgonen undrar jag vad det är jag håller på med.
Eskilstuna. Skola. Allt är så avlägset, mer mentalt  än rent fysiskt.
Sen kommer jag fram, sätter mig i föreläsnignssalen och träffar klasskompisarna. Fokus riktas om och kommunikationsprocesser fylls i huvudet. Det är okej, det går, jag klarar det.

Jag har aldrig varit så splittrad. Hemma är det familjeliv, jag försöker läsa när barnen sover eller ammas. Mitt prio är barnen, de ska inte påverkas och det gör de knappast. De har ju sin pappa när jag sitter i skolbänken och vem är jag och tro att min närvaro är viktigare än hans? Hur många barn växer dessutom upp med båda föräldrarna 100% närvarande första halvåret? Och dessutom med en så nära relation till sin Mormor, Morfar, Moster (jag kan fortsätta..) som sätter deras mående i första rummet hela tiden. Mina barn har redan flera vuxna förebilder nära inpå i sina liv, utan att de för den skull slussas runt i olika miljöer bland massa människor.
De lider inte men jag är splittrad. 7 veckor kvar sen 5 veckor mammaledigt och efter det 5 veckor skola innan jag är Socionom. Det går fort...

Det händer så mycket nu. Nästan från dag till dag. De är mycket mer närvarande och intresserade av omgivningen och de har börjat le. Helt underbart. Det har även börjat komma tårar vilket också betyder att tårkanalen är så pass utvecklad att det inte rinner ngn mer gägga! Det är små människor och inte bara spädisar som knappt rör sig ;P Och, håll i hatten, de har vuxit ur en del kläder =D Men 56 är fortfarande deras storlek :)

Vi har fått en riktigt bra bok av Petra som beskiver bebisars olika beteenden för varje ålder. Läste om två månader som de var ganska exakt när vi fick boken. Det var nästan lite skumt att läsa det som stod...som att de citerat mig. Jag hade dagen innan muttrat till Andreas att jag hade känslan av att min mjölk inte räckte, de ville ju bara äta mer och mer som att de inte blivit mätta utan måste äta kort efter igen. I boken står det ”mamman kan få känslan av att mjölken inte räcker...”

Det är massor med annat som också är kopierat från vårt liv och det är väl inte så märkligt. Småbarnsfamiljers liv är väldigt lika varandra men alla brukar ge olika råd och beskriver åldersstadier olika så man knappt vet vad man ska tro. Här läser jag om saker som redan har hänt oss vilket känns skönt för ibland undrar man vad man hamnat i...Det där med mjölken behöver jag ju t.ex. inte fundera mera på. :P
Det är mycket som händer i bebisens liv vilket påverkar på olika sätt. Just nu kan bebisen nästan vilja krypa in i mammas livmoder igen p.g.a. att de ser världen annorlunda och det är otummlande. Jag har tidigare skrivit om att Saga är som ett klister. Hon vill vara inpå en hela tiden, trygghetssökande. Nova är inte alls lika extrem men även hon är så stundtals. Igår gnällde hon i princip hela dagen och Saga var också krävande. Andreas jobbade och jag var rätt glad över att vi sovit hos mormor så jag inte var ensam. Ingen av oss gjorde egentligen något annat än att trösta, roa, lugna en bebis igår. Idag är jag ensam och det har varit mkt skrik men det var en bra natt så jag är rätt pigg. Måste börja med flaska så jag kan mata båda ordentligt samtidigt för det händer alltför ofta att deras hunger inträffar samtidigt. Har rätt mycket mjölk i frysen fortfarande och sen får jag se till att pumpa varje gång jag ammar bara en.  Det gör ont i mig när den ena skriker bara för att hon hungrig. Närheten kan jag inte göra mycket åt när jag är ensam. Jag kan omöjligt ha båda barnen helt inpå mig hela tiden. Framförallt inte när jag ammar ena. Men det ger sig!!
Langar in lite bilder som jag inte lagt upp tidigare.





Ibland sover de...iaf i famnen ;P




Ligger i babygymmet