Fyrsamhet

Parkerade bilen. Ringde Andreas. Vi hade ringt om varandra flera gånger men ja va inte orolig. Det var inte flera samtal i rad och inga på jobbmobilen. Jag var lugn. När vi når varandra har han precis hämtat barnen på dagis och jag går mot willys, sjukligt sötsugen. Står i kön när Andreas röst ändras. Saga krampar. Jag rör mig mot tågstationen med klump i magen. Försöker vara lugn. Det har ju hänt förut men jag vänjer mig aldrig vid de där samtalen. Aldrig någonsin vänjer jag mig.

Vet inte när krampen började eftersom det kom längs promenadvägen från dagis, men sträckan är inte lång. Sagas läppar är lätt blåfärgade. Andreas säger att det kan vara kylan. Vet inte om han försöker lura sig själv eller mig, det är iaf inte så kallt ute. Inte alls. Ambulans kommer på plats och sen även akutbilen. Den kraftigaste krampen lägger sig snabbt med epistatusen vi ger i munnen men anfallet är kvar. Armarna är spända och Saga är som lam i kroppen.
Får rapporter längs vägen. Solna. Ulriksdal. Helenelund. Tar sådan fruktansvärt lång tid. Kommer aldrig fram. Mormor & Morfar är hos Nova när jag kommer fram. Andreas har åkt in med Saga. Anfallet släpper precis innan de åker men eftersom hon är så dåsig vill de åka in. Kolla att andning är okej och att anfallet verkligen är slut och inte kommer igen.

De är fortfarande inne men kommer sannolikt hem under kväll. Jag och Nova försöker mysa för oss själva och göra det bästa av vår kvalitéts tid tillsammans.

---

Uppdatering 19.57
För sisådära en timme sedan fick jag höra att min älskade dotter (som bröjat babbla på och vakna lite efter "drogning") och man skulle komma hem. Min pappa tog bilen till Astrid och hämtade dem. Andreas muttrade om hunger och donkenbehov efter att allaiprecishelaentrentillastridåthambugare så de åker mot donken i Väsby. Där händer det. När de nästan kommit fram. Hon krampar igen. Varför? Det brukar inte vara så. Förvisso är det Saga som "dubbelkrampat" mest av systrarna men det har ändå bara hänt någon enstaka gång. Hon är sjuk, hostat flera nätter. Hade feber på sjukhuset innan de åkte och fick alvedon men de skulle ju komma hem nu. Hem till Mamma. Hem till Nova. Hem till hemma. Istället fastnar det där borta. Anfallet ger med sig ganska snabbt men Andreas tror att hon tappade andningen igen. Han ringde larmcentralen och bad de skicka akutbilen på en gång eftersom att ambulansen inte har midazolam för porten. Sen kom helikoptern för ambulansen var för långt bort. Så blev de att de flög tillbaka till Astrid igen och där lär de bli kvar i natt.
Jag och Nova får somna ensamma i sängen som kommer kännas megastor utan A och S.
Jag har så ont i mitt hjärta nu att jag saknar ord att förklara hur det känns.
Bara så otrolitg jätteledsen.
Tillbaka på ruta 1.