Fyrsamhet

Första gången vi sövde vår hund Scilla så grät jag floder. Hon kämpade emot och de fick ge mkt mer sömnmedel än vad som borde behövas för hennes storlek. Det kändes som vi försökte avliva henne och ögonen såg så sorgset frågande ut när hon tittade på mig. När nu våra barn skulle sövas så trodde jag förstås på en större syndaflod ur mina ögon. Den kom aldrig och det är jag glad för. Jag ville vara stark när de såg mig.


Det var lite rörigt när vi kom på plats på q63 för det fanns inge rum ledigt. Därför hamnade vi i en fyr-sal där man hamnar när man garanterat ska hem på dagen. Där inne fanns även en hel del leksaker så det blev ganska bra att det var bara vi där. Meningen var ju däremot inte att vi skulle bli kvar i det där rummet eller så var det meningen fast de inte ville säga de högt. Det fanns ju en tro och ett hopp om att vi skulle hem samma dag och då var det väl mest praktiskt att stuva in oss i ett dagrum. Hade ju däremot varit synd om de barn som efter uppvak skulle behöva dela rum med två små tvillingar…aja, det hände ju aldrig. Vi fick rummet för oss själva från de att vi kom till vi åkte hem.

Eftersom vi inte visste hur länge vi skulle vara i detta rum så vågade vi inte lämna våra väskor o.dyl. Vi hade planerat för alla möjliga utgångar och packat varsin väska anpassad för varsitt barn. Det föll på min lott att ha Nova. Så när Nova, som var först ut av systrarna, skulle sövas var de jag som följde henne. Hon var kaxig där nere vilket läkare/sköterskor hade roligt åt. Inte blyg alls. Amnestisköterskan var helt fantastisk. Han lät henne leka med masken och det avdramatiserade rummet och situationen så bra som det bara går. När de väl var dags så var det väl däremot inte frivilligt alls från Novas sida. Jag fick tillslut hålla henne ganska hårt och med gemensamma krafter hamnade masken för hennes ansikte. Efter några få andetag sov hon i min famn och jag fick lägga henne på bordet och lämna rummet. Väntan var lång. Första timmen var jag superlugn. Hade ju Saga att leka med som trots hunger ändå höll humöret uppe. Tror hon gladdes åt att ha båda föräldrarnas uppmärksamhet ensam.

45 minuter hade kirurgen sagt på infosamtalet. Det visade sig i efterhand att det ENBART handlade om skära-operera. Till mig när jag lämnade rummet sa de dryga timmen. Det visade sig även de vara väl optimistisk tidsangivelse. När två timmar nästan passerat var jag stundtals apatisk och stundtals bara arg. På allt och inget.
Jag och Andreas har ju lite olika sätt att uttrycka oss på….dessutom hade vi olika fokus. Hans ansvar var Saga, mitt var Nova. Så samtidigt som jag var stressad över vad som hänt Nova när hon låg där under kniven så var han upprörd över att Saga redan borde vara på operation, stackarn var ju HUNGRIG och tiden hade passerat för länge sen. Hon kunde ha ätit och druckit mkt senare än planerat osv. Jag blev upprörd över att han fokuserade på Sagas tid när orsaken till Sagas försening var att vår andra dotter låg kvar på bordet. Allt kunde ha hänt, precis allt! Mitt i den här diskussionen som det aldrig kunde komma ngt gott ur så ringde min telefon. Amnestisköterskan som stod på uppvaket med Nova. Allt hade gått som det skulle!!! =D Det var med lätta steg jag tog mig nedåt i huset.

Jag hade packat för att sova kvar en natt. Packat så jag kunde åka direkt från Solna till jobbet fredag morgon och lurat på vem som kunde komma och göra Andreas sällskap på sjukhuset. För visst anade vi att vi inte skulle få komma hem samma dag. Hade väl däremot inte räknat med att en av operationerna skulle flyttas till fredag. Skulle någon strykas trodde jag vi skulle få en helt ny tid om en vecka eller två i bästa fall, men mer sannolikt längre fram. Inte sova kvar. Det blev inge jobb. Även om jag var betydligt lugnare dag två, världsvan som jag var vid port-a-cath operationer (…) så fanns det inte på kartan att jag skulle ta mig till Sumpan och jobba samtidigt som de skar i min dotter. Icke! Så inge jobb. Varken fredag på öppenvården eller lördag i butiken. Det här är min nya verklighet med att ha barn, dessutom epileptiska barn.  Vänjer man sig?

Det är fantastiskt skönt att portarna sitter där. De ville ha dit infart på båda barnen innan operation för att ge glukos. Jag blev lite trött när de förvånat sa att det var svårt att sticka barnen…Vilka stjärnskott! Det blev ingen infart innan operationerna på någon av dem men nu är det problemet ur världen! Nu hoppas vi att anfallen kan hävas av ambulanspersonal hemma och nu kan de ta blodprov genom denna och även ge medicin om de är inlagda. Underbart att de slipper vara nåldynor!

Jag hade tänkt berätta om alla fel som gjorts. All information som inte nådde fram eller tog märkliga omvägar. Om hur man gjort olika med tjejerna och bemötande från vissa sköterskor.
Men till vilken nytta? Överlag står jag fast vid att vården i Sverige är KANON. Iaf den om gäller barn. Det är min upplevelse. Det mesta fungerar och de flesta är bra. Kanske ska man vara nöjd så eller iaf inte alltför kritisk.



Saga leker med dockan och Nova har klättrat upp på stolen. De har just i detta ögonblick ett viktgit samtal om något intressant.
Saga var förövrigt förvånansvärt pigg efter operation. Sov inte alls speciellt mycket igår och åt och drack snabbar än Nova. Saga blev hårdast drabbat med tanke på att det blev två riktigt jobbiga dagar för henne men vi har insett att vi har en liten tapper tös. Hon höll humöret uppe trots matbrist (inte mans-brist ;) och trots sövning och sånt.




Tillbaka i Väsby och underbart väder. Mammas hjältar har somnat i vagnen :)