Fyrsamhet

Nu har det gått ca två veckor sen vi hade en normal natt och vi förstår inte riktigt vad som är fel. Det känns som vi har haft lite otur med nätterna. Även om det fungerat mellan de sömnlösa perioderna har de tunga nätterna varit många. Förstås har det delvis haft o göra med feberkramperna/sjukdomsperioderna vi hade när barnen var mellan 6-8 månader men det är inte bara det. Dagtid fungerar sömn och matrutiner mycket bättre men på nätterna händer det något i våra barn. Det har varit vid flera tillfällen som de vaknat med panikskrik och vi har haft diverse teorier om varför de gör så. Magknip, mardrömmar, tänder osv osv osv. När nätterna inte fungerar så förstör det så mycket även för dagen efter. Vi orkar inte riktigt göra ngt, energin saknas.

Nu är de 10 månader, 8 månader om de skulle gått full tid och två veckor av dåliga nätter utan att förstå orsak är ngt form av rekord. På många sätt har panikskriken på nätterna samma symptom som det varit sen de föddes, skillnaden är att det varit så många nätter i rad nu. Är det vanligt/normalt att barn i denna ålder har en sådan här period? Händer det något i utvecklingen nu? Jag har läst någonstans att barn som lärt sig stå men inte gå ofta får sömnproblem under denna period. Världen får ett nytt uttryck vilket ska bearbetas men man läser så mycket…

Jag vet inte riktigt om det är värre för någon av dem, jag blir så förvirrad på nätterna. Oftast är det bara ena av dem som har en riktigt jobbig natt åt gången. I natt var det Saga som skrek av smärta. Om jag minns rätt vaknade Nova bara en gång och lät sig lugnas snabbt. Saga däremot... De turas som sagt om vilket göra att vi inte hinner återhämta oss någon natt.

På skriken hör man att det är något som gör ont eller iaf är jobbigt i dem. Det är inte bara gnäll. Vissa nätter har de spänt kroppen i en båge som att magen gör riktigt ont och sen kommer det pruttar som vilken karl som helst skulle avundas. Något knas i magen med andra ord. Det var framförallt i början och vi tänkte att våra pluttar kanske inte kommer vara tandlösa hela livet ändå. Tänder och mage har ju en tendens att hänga ihop. De senaste nätterna tycker jag inte att magen bråkat lika mycket men jag vet inte säkert. Andreas tar mer nätter när det är helg så jag kan ha missat gasattackerna :P
Deras öron fylls av vax varje dag nästan så det kan vara något i öronen men varför har de då ont i magen? Eller är det tänderna ändå? Kan de bli ont i öronen med då?
Vid ett tillfälle i förra veckan upplevde jag att de var lite varma och tempade. De hade feber men absolut inte hög. De kan ha haft feber vi fler tillfällen utan att jag märkt det förstås.
De har fått alvedon men jag kan inte säga att jag tycker det hjälpt speciellt mycket.
Det händer nästan bara på nätterna men har varit ett par gånger på dagen med. Det märkliga då har varit att de skrikigt så där riktigt högt och smärtsamt och sen från ingenstans är det borta och de skrattar och leker igen. Därför känns det inte som sjukdom utan snarare tänder…
Vi har även sett över maten för att se om det är något i den som kan ställa till det men tror inte det. Det är så hemskt och hjärtskärande att höra dem skrika.

Alla dessa teorier…man kan ju inte låta bli att ha det. Vill gärna veta vad som är fel med så man kan tackla problemet. Om några har nå tips eller erfarenheter får ni gärna dela med er.

Det är lite jobbigt nu. Våra nätter har återigen blivit sömnlösa, de vaknar i panikskrik. Det händer nog mycket i deras små huvuden. De har ju lärt sig nå otroligt mycket den senaste tiden. Innan de kunde sitta ordentligt utan stöd tog det ganska lång tid men när de väl kunde det har resten gått undan. Kan förstå om de är kaos i skallen när de lägger sig ned för att sova. Minns hur mitt huvud kunde koka över efter långa föreläsningsdagar...
Igår ställde sig Nova helt utan hjälp. Jag och Andreas satt och åt frukost medan hon kämpade med sina fötter för att vrida dem rätt. "Tar inte lång tid innan hon kan de där" sa vi och så från ingenstans så kom hon från knä läge till fötter och så stod hon helt själv medan vi satt i soffan o bara gapa. En lycklig och mycket stolt tjej tittade tillbaka på oss. Saga har inte fått till det än. Vi har varit elaka och haft strumpbyxor på henne och det är inte optimalt på parkettgolv när man är nybörjare på att använda fötter som fötter. Gissar att de kommer när som helst för det är nära. Hon vet vad hon vill och nästan hur hon ska lösa det. Tjejerna har hela tiden följt varandra utvecklingsmässigt. Ofta har de bara skiljt timmar mellan deras framsteg, som mest dagar.

Det går helt klart undan men några steg är det dock inte tagna än, mer än när vi håller i deras små händer. Lovar att slå på djungeltrumman när de går själva men vi hoppas att det dröjer ett tag till. Jag kommer slita mitt hår när de lär sig ta sig fram på två ben. Det går fort nog nu när de kryp-ålar åt varsitt håll. Det vore skönt om det fick komma några fler soliga dagar då jag lite halvlugnt iaf kan sitta på en stol utan att behöva jaga barn åt olika håll.

Så här glada var tjejerna när de kom till hotellet.
Vi hade det helt fantastiskt alla fyra!!
<3

Det är inte alls skönt när det blåser men det gick ändå ganska bra fram till jag gick ut från Väsby Centrum efter att ha handlat på coop. Med en alltför tung kasse på armen och ett paket blöjor liggandes ovanpå suffletterna puttade jag vagnen med närmare 17kg barn i, okänd vikt under och så vagnen i sig. Själva vagnen är betydligt lättare än vad Teutonian var. Detta är bra nästan jämt, jag tar mig upp och ned för trappor själv vilket jag knappt gjorde förut. Det dåliga med lätt vagn är att den är just lätt och därmed mindre stabil, märkte jag idag.

Det blev som en vägg av vind. Tvärstopp. Stackars barn hinner jag tänka innan första snutten gör en båge över mig och så iväg längs Centralvägen. Fina-fula snutten som tjejerna hade som täcke(!) när de föddes. Hela lilla kroppen kunde bäddas in i dessa, ett roligt minne som nu flög över centrala Väsby. Jag hade lagt den under allt i vagnen men någon av dem måste ha dragit upp den och haft den i handen.
Första tanken var att följa efter men när jag såg den dansa runt över vägen mot en buss insåg jag det inte var någon bra idé. Kort efter gjorde en Royal-filt samma resa. Fina hundfiltar i fleece som är perfekta som barnfiltar men vi har fler, jag grät inte. Försökte istället gå. Nästan tvärstopp igen. Det är inte långt hem men det kändes som många mil. Då ser jag hur den tjocka rosa filten börjar resa sig i vagnen, jag parerar med handen och då blir allt bara baktungt. Vagnen reser sig på bakhjulen och för en sekund tror jag att allt ska tippa. På något sätt trycker jag ned handtaget så både min vikt och hela tunga coop-påsen med varor läggs där. Inte bra. Tänker, igen, stackars barn men det är tysta i vagnen. Tagna av kaoset antagligen eller så tar vinden allt ljud så jag inte hör. Vagnen landar iaf på fyra hjul och barnen är kvar i!

Jag är utanför Kardemumma när detta händer. Ett café i de nybyggda hyreshusen där väggarna är av glas från golv till tak. Det är alltid folk där så jag undrar varför ingen kommer till min undsättning. Någon vänlig själ borde väl se mitt kaos och hjälpa mig på något sätt. Jag kan ju knappt få vagnen framåt. Vänder mig om. Det visar sig att jag tydligen blivit del av en underhållning till eftermiddags fikat. Förvånade tittar de tillbaka på mig som om de inte väntat sig att man faktiskt kan se in genom dessa och inte bara ut. Två karlar reser sig, vet inte om det var min spända blick eller om det bara var för långsamma för att reagera tidigare.

Innan männen kommer ut kommer de en kille/man gåendes i lugn takt och i handen har han en royalfilt och något urblekt tyg, en snutte :) Han var min ängel idag vilket jag sa många gånger! När jag kom hem visade det sig dessutom att båda snuttarna och båda royalfiltarna var med. Medan jag underhöll kardemummas fikagäster måste han  ha sprungit bland bilarna och jagat mina filtar. Så snällt!!

Hemma fortsatte kaoset. Jag hade två hungriga barn och kastade in en av de färdiga matlådorna i micron på en gång. Tyckte innehållt såg mystiskt ut och alldeles för puréigt  men tänkte att jag måste ha mixat även köttfärsen. Smakar utan att känna igen smaken. Tjejerna gillar det dock. Efter hälften inser jag att de äter morotspuré med bönor. Inge fisk, köttfärs eller annat köttigt och inge potatis, pasta eller ris. Bara morötter och bönor. 
Ofrivilliga vegetarianer…

När mamman och pappan mår bra så mår barnen bra. Det försöker vi leva efter. Dessvärre har Mamma o pappas behov kommit i både andra och tredje hand en tid, förståeligt för de flesta. Det har inte varit läge att vara ensam med barnen nattetid eftersom det oftast är då de krampat. Dagtid finns det ju även så många fler att kontakta så man kan få hjälp att passa tvillingsyrran om man måste åka in akut.
Andreas har suttit här hemma ett par gånger o ölat medan jag varit hos mormor o morfar. Inget har hänt dessa tillfällen men jag har varit trygg. Själv har jag fått nöja med en eftermiddag eller lunch av ”frihet” men det kommer en kväll-natt för mig med. Kanske när Minna slutar amma :)

Även andra har fått lida/offra sig för våra tjejer och har villigt gjort detta. När jag mailade ut en förfrågan till några om de var okej att ringa ifall någon av oss var ensam i samband med kramp fick jag bara tillbaka ”ja” och telefonnummer till telefoner som var på dygnet runt. Kärlek!!! Kommer kanske inte behöva utnyttja detta men oj vad tryggt det känns. Fredagens läkarsamtal blir ganska avgörande för hur vi kommer känna framöver. Jag är dock positiv, tror inte de kommer komma fram något obehagligt.

Det vore roligt att få ge något tillbaka till alla dessa människor som visat så mycket empati och sympati för våra tjejer och situationen vi hamnade i. Denna lilla kramp-grupp av människor som gladeligen kommer hit och passar en tvilling som likaväl kan börja krampa förtjänar guldstjärna och ännu mer trots att tjänsten kanske aldrig kommer utnyttjas. Tanken på vad man vill göra är det som räknas. Andreas har även suttit och planerat ölprovar-kväll för sina kollegor. Det är ju så att det lilla han jobbat sen tjejerna föddes, för det är inte speciellt många veckor heltid, så har det försökt prioriterats så att han fått vara kvar i Stockholm. Det är också sådant som ska uppskattats. Vet dock inte om den gruppen står som prio just nu, det är några andras goda gärningar som står högre i kurs. Ölprovar-kvällen får ligga på is. Tror jag. Det är ju inte jag som bestämmer detta.

Det vi däremot lurar på i nuläget är en sommarfest. De flesta av er som läser (tror jag) har varit med på dessa. Vi har haft ganska många varav den sista var vår bröllopsfest. Med en stor fest får vi alla roligt, mamman, pappan och alla fina vänner vi har. Vi firar sommaren, kärleken och friska barn(!) Det är helt enkelt dags för oss att bjuda tillbaka i det formatet vi är bäst på.


/Camilla

Vi har varit friska länga nu. Hela familjen. Viktigast av allt är trots allt att de inte har krampat på flera veckor. Det kom en liten en för Saga innan vi gått upp på maxdos med medicinen. Vi misstänker även att båda skulle ha krampat utan medicin för ett par veckor sedan. De betedde sig så som de brukade göra innan kramp men det kom inget. Vi tolkar det som att medicinen fungerar alldeles utmärkt.

Vilket lättnad!

Det har varit jobbigt. Väldigt jobbigt. Mycket mer jobbigt än man kan föreställa sig. På något sätt när man ser tillbaka på det så känns det som att det är omöjligt hur vi kunde leva så. Jag tror vi räknade till 14 samtal till SOS mellan 26e november och slutet av februari. Då har vi enbart ringt när det varit en ordentlig kramp. De flesta gånger har ambulans kommit, bara någon gång har vi ringt och avbokat den eftersom vi lyckats häva krampen själva. Oftast har vi hävt den samma stund som ambulansen kommer, då har vi stannat hemma. Några-alltför-många-gånger har vi åkt till Astrid. Det är inte normalt att behöva leva så. Inte med stora barn och inte med små barn men det är nästan lite värre (tror jag) när de är minismå och man inte kan fråga hur det känns, hur det mår, om det gör ont. Eller så är det värre med stora barn som faktiskt kan tala om hur jobbigt det är…jag vet inte. Jag önskar inte någon detta eller liknande situationer.

I bubblan fungerar man ändå. Jag hävdar att alla människor klarar så mycket mer än vad de tror. Måste man så måste man. Det är inte läge att krypa in under täcker och gråta en skvätt när dottern ligger och rycker i hela kroppen, saliven ringer och ögonen flackar. Man biter ihop och varje morgon åker man till jobbet eller till skolan. Man försöker fika men de man ska fika med och gå på middag till de man bokat med. Man firar födelsedagar, julafton och examen. Man försöker hålla på vardagen, göra allt som vanligt.
Låtsas man tillräckligt mycket så märker ingen att inget är normalt. Att vi mår sjukt dåligt. Att vi inte alls fungerar.  Inte tillsammans, inte bland folk och inte själva.

Misstag sker. Jag rodde i land min utbildning, det gjorde jag, men det har aldrig varit så nära.
0,5 poäng ifrån U. Kan ni tänka er vad tur man har ibland?? Andreas har kämpat på mitt sitt jobb samtidigt som han haft tankarna kvar hemma och samvetet fyllt av ångest. Det är inte humant att jobba så, plugga så eller leva så. Så klart skulle vi båda blivit sjukskrivna men det fungerar ju inte så vårt samhälle.

Det är slut på VAB nu. Vi har en läkarkontroll på fredag men mer av rutin. Säkerligen kommer det någon mer kramp någon gång, kanske när vi första gången testar att ta bort medicinen. Den dagen den sorgen. Så länge det inte är 14 tillfällen på tre månader så tror jag vi fixar det alldeles utmärkt! Vid eventuell nedtrappning av medicin är man även förberedd, inte minst mentalt.
Nu är vi friska med medicin. Vi vågar båda vara ensamma med barnen. Jag kanske inte väljer att vara ensam ute i Sundsta där man inte har någon nära men hemma går bra. Lättnaden går inte att beskriva. Klumpen man ständigt levde med tror jag är borta. Tjejerna är annorlunda med. De är gladare. Alla febertoppar som slutade i kramper tröttade även ut dem. Det var jobbigt för dem med. Nu skrattar de varje dag, leker självständigt och är allmänt glada och välmående. Sover gör de också bättre. Detta har förstås även med ålder att göra, de är äldre och av naturliga skäl kan de roa sig själva och varandra.
Just i natt var däremot inte världens bästa natt. Mardrömmar. Gnäll i sömnen och många uppvaknanden av båda.
Så idag är vi än härlig tjejtrio ;)