Fyrsamhet

Det finns många Ralf och många Anders i världen. Men sedan finns det en viss Ralf och en viss Anders som är lite extra bra. En ralf och en Anders med lite extra.

 

Ikväll vid 21 ringde en viss extra Ralf, han är chef över de grönklädda människorna som kommer hem till oss då och då.

Han ringde mest för att kolla hur det var med oss och tjejerna, ifall vi var hemma eller på sjukhuset.

Jag berättade hur det låg till, att det just nu är ganska så bra. Bakterien är troligtvis borta och tjejerna verkar må bra.

Statistiskt sätt så borde det vara dags för någon avdem att krampa nu, i sådana fall Saga då det är hennes tur :-/

Men vi är just nu inte så oroliga, det känns bra. Vi vet ju att det komemr att hända igen och säkert ganska snart men det känns inte som att det är dags riktigt än, en magkänsla som brukar stämma. I alla fall åt andra hållet. Vi brukar ha en ninjaintuition när det gäller att förutspå en kramp.

Vi komemr däremot ta det väldigt lugnt på nyår, dels för att vi inte kan vara helt säkra på att det inte finns någon yttre påverkan som kan orsaka kramper (typ mycket folk på en fest) och dels för att det kan bli lite knepigare att få tag i en ambulans på nyårsdagen. Sen borde det som sagt vara dags....

 

Hur som helst så var det en viss extra Anders som var den som insåg att det var ett växande problem med alla dessa anfall så han tog tag i det på det sätt han kan som akutbilsförare. Han kontaktade sin chef, en viss extra Ralf som då har dragit igång allt detta.

 

Vi har inte träffat en viss extra Anders sen allt detta drogs igång så vi har inte hunnit säga till honom hur tacksamma vi är för att han kontakade en viss extra Ralf. Till en viss extra Ralf försöker jag på bästa sätt förklara hur tacksamma vi är för allt han gör.

Det känns verkligen som att det finns en extra och personligare omtanke till just våra barn,och även om det inte gör det så känns det så bra. Vi känner oss supernöjda med akutvården och det känns som att den anpassas efter våra tjejers behov. Och när det då finns en känsla av extra omtanke blir man lite mer varm i hjärtat och ser lite fler ljusglimtar.

 

All ambulans- och akutbilspersonal som kommer hem till oss har varit fantastiska och betyder mycket för oss, viss som man träffat mer och ”klickat” bättre med betyder så klart mer än andra men vi är grymt tacksamma för allt arbete ni alla gör och jag vill inte ens tänka tanken på vart vi skulle vara om vi inte hade haft er som ambulerande änglar.

 

Men dessa två män, en viss extra Anders och en viss extra Ralf vill jag önska ett extra gott nytt år och en extra god fortsättning. Det är sådana som ni som behövs i vårt samhälle och förtjänar en gala i TV4.

 

 

 

Saga vaknade vid 0740 imorse och tykcte inte då att hennes syster och pappa skulle få sova mer. Systern som tydligen sover i ett nirvanalikt tillstånd ibland lyckades sova igenom den inte allt för glada men väldigt energiska Saga.

Jag och Saga gick upp och kollade på nyheterna, Saga hade ingen talan i val av tv-program.

Efter ett tag kommer Nova upp som tydligen uppnått nirvana och visar sina tänder i ett underbart leende när hon stolt ställer sig uppi dörröppningen.

Saga blir lycklig när systern kommer och börjar prata lite med henne och det utbryter en konversation mellan dem, troligen taktiksnack på hur de ska vara i vägen för pappa när han ska göra viktiga sysslor som matlagning, städning och viktigigast – leka med nya datorn.

Saga verkar efter ett tag ganska nöjd med taktiken de lagt upp och kryper bestämt iväg till sovrummet och upp i mammas del av sängen, drar mammas t-shirt över ansiktet och tänker sova.

Hennes mission för morgonen var tydligen bara att väcka sin pappa och gen honom tre (3) tunga blöjor på ca en timme. Sen skulle hon få sova och Nova ta nästa skift.

Men ICKE säger pappa, här ska inte sovas. Snabbt som tusan blev det frukost för att sedan toppa med lite Teletubbies så att de är lite busy. Pappa kan en del knep han med, det där är ju babywarfare 101.

 

Så nu sitter det där, eller snarare står och dansar till den grymt tunga technon som strömmar ut ur Teletubbieshögtalarna.

 

Pappa vs Odågor 1-1

Jag fiskade i helgen, att fiska är det bästa som finns. Man släpper allt och slappnar av.

Vi åkte ut till landet efter allt som varit för att kunna slappna av, tjejerna älskar det. De blir så lyckliga. Vi vet ju även att ambulansen är grymt snabb dit ut med om det behövs. Helikoptern ännu snabbare.

 

Gick ner till min brygga dvs en av de två båtbryggorna. Där var det några elaka själar som redan stod och fiskade. Så jag fick gå till den andra bryggan (dit de onåbara går). Går dit, sätter mig ner. Som vanligt fick jag först reda ut lite trassel på linan. Bytte ut tafsen, på med draget och kastade. Grym känsla, draget träffar ytan. Släpp bygeln, börja veva, vänta på rycket. Vänta på rycket.

Exakt den känslan har jag i princip hela tiden när jag är med mina barn, väntar på rycket. På samma sätt som när man fiskar men inte alls någon glädje eller avslappning. Jag (och med 100% säkerhet Milla med) väntar på det där rycket. Man nästan ser fram emot att det ska hända, inte för att man vill att det ska hända utan för att man är rädd att det ska hända. Så fort det händer drar allt igång, man blir maskinell. Fort som tusan, ta fram medicin, ta tid, av med kläder, ta tempen,  ring 112 dra samma info igen. Epilepsi, midazolam (för er som är nyfikna, wikipedia längst ner), stesolid,  adress, många gånger förr.

Vänta…..

Vänta…..

Ambulans kommer, dra samma sak igen, epilepsi, midazolam, stesolid, tid, temperatur.

Lasta, in till akuten, in på akutrummet, få ögonkontaktsnickningar utav 6-7 personer i grönt eller vitt som hälsning. Dra samma sak igen epilepsi, midazolam, stesolid, tid sen start, keppra, många gånger förr, personnummer, blir erbjuden stol, säger nej, känner sig i vägen, sätter sig hörnet, ser foten rycka fortfarande, en timme och 25 minuter, fler läkare, nålar, ingenstans att sticka för att få dit en infart, fler nålar, 5 personer sticker nu samtidigt på olika ställen, foten, handleden, ljumsken, armvecket, till slut, huvudet fungerar, nålen sitter i skallen, blod lite här och där, fortfarande asymmetriska ryckningar, i med mer medicin, totalt massor av medicin, massor, läkare frågar hur länge krampen varit, någon säger 1,5h, läkare säger ENOCHENHALVTIMME!?!?!?!, krampen slutar 10 minuter senare, totalt 1 timme och 40 min, på med ful mössa, in till rum 11, sitter med en kraftigt medicinerad tjej som sover djupt, sover så sött, ser nästan lite näpen ut, vaknar till, skriker, ser djupt i ögonen, kramar så hårt, så hårt, pappahjärta brister, tårar…

 

Varje gång telefonen ringer så kommer paniken, man vet att det är Milla som ringer om en kramp. Det var det. Någon timme innan hade det krampats, hon hade försökt ringa och messa mig men min mobil var inte med på noterna. Jag var 5,5 timmar bort. Denna kramp hade stoppats precis innan ambulansen kom.

Detta var på tisdagen.

På torsdagen åker jag hem från Sundsvall, lämnar av en kollega i Sätra, Milla ringer jag trycker bort henne som  vanligt så att jag kan ringa upp. Hon ringer direkt igen. Då visste jag. Visste exakt.

 

Varje gång mobilen ringer när jag inte är hos dem så växer en panik fram, varje samtal kan vara det där samtalet om en kramp.

Vänder mig bort när det ringer på jobbet, jag använder hands-free och ser inte då vem som ringer, vill vara själv om det är just det där samtalet…

 

Varje gång man tittar ut för fönstret ner på dragonvägen letar ögonen och sinnen hela tiden efter blåljus, det går inte att titta ut utan att söka efter den gula bilen med blinkande ljus..

 

Fick aldrig något ryck, jävligt dryg fisk som vägrar bita på mina krokar….

Går upp till huset igen och gläds åt att det inte har ryckt alls sen förra veckan. Nova hade ett märkligt anfall som visade sig genom att hon tittar upp och blinkar, lite som om blivit bländad av solen när ska titta efter en fågel. Den stoppade vi snabbt med medicin.

Sen krampades det inte under hela helgen på landet.

Tills vi åkte hem.

När vi rullar ut från området kaskadspyr Saga, Milla sitter bak och säger att det kan vara en kramp (hon hade sett en dubbelryckning på benet precis när bilen börjat rulla och tyckt att det var synd att man var tvungen att bli orolig så fort ett ben rycker).

Vi kör in på en liten parkering, märklig kramp. Saga rycker inte riktigt utan stirrar långt långt bort och reagerar inte på något. Hon blir blå om läpparna, det har de aldrig blivit tidigare. Milla ringer 112 och jag tar upp midazolam och ger på en gång. Under tiden Milla pratar med 112 så släpper krampen, medicinen fungerade denna gång. Vi avbeställer ambulansen, torkar upp spyan och kör hem. Milla håller ett öga och ett öra och hela sitt hjärta på Saga för att se om det skulle hända mer. Det gjorde det inte, nu är vi hemma och barnen sover. Milla med. Snart jag med.

 

Är trött, så trött. Mest trött på att alltid vara rädd, alltid rädd och orolig över att behöva släppa allt man gör för att stoppa en kramp, eller åka till Astrid om den inte kan stoppas…

 

Panik och ångest varje gång det ringer.

 

 

Varje gång.

Nu är jag pappaledig på riktigt igen. Kul ord pappaledig, lite som rusningstrafik. I svenskan ska vi tydligen använda det ord det absolut inte är. Inte är jag ledig och jag har aldrig rusat på Essingeleden klockan 0745 på morgonen.

Går väl lite hand i hand med de ord som svenskar använder för att beskriva olika åkommor.

Lespa måste tydligen innehålla bokstaven S, Stamma måste innehålla inte bara ett M utan två.

Dyslexi är kalassvårt att stava utan skrivsvårigheter.

Det har inget alls med pappaledigheten att göra men nu kommer ni också att grubbla på det fr ingen lär väl egentligen lägga på minnet hur mina mornar ser ut. De är kanon!

Den jag går upp med jollrar och skojar tills det kommer ett litet gnugg i ögat eller en störtdykning mot min bröstkorg, då vet man att det är dags att lägga den lille i vagnen och gunga lite. Sen har man några minuter för sig själv. Hon som ligger kvar i sängen sover faktiskt ganska länge.

 

Denna grundläggande statistik kommer från två både tisdag och onsdag så den är helt genomgjuten.

Camilla hade det inte lika lätt varje morgon, det kan bero på att tänderna som kanske kommer någon gång inte verkar göra ont på dem längre utan bara kliar.

Så nu skriks det inte lika mycket alls. Men ni kan hoppa upp och sätta er på att det gnälls.....ååååhhh vad det gnälls hela jäkla tiden....

 

Men det är väldigt mysigt att vara hemma med dem, trots gnället.

 

 

 

Tvillingars telepati finns det de som tror på och de som inte tror på, jag har alltid trott på det så jag kanske ser detta med lite blåa ögon men detta är några få av de saker som vi har märkt.

 

Jag sitter med en sovandees Saga i soffan och Milla kommer in med Nova i vardagsrummet, när hon kommer in så rycker Nova till i hennes famn. Hon låter inget utan bara rycker till, i samma ögonblick rycker Saga till i min famn. Ett ordentligt ryck, sen sover hon vidare.

 

Ett av barnen, minns inte vilket får en klapp på kinden av sin moster och den andra rycker till.

 

I helgen så sov Saga i sin vagn som stod i hallen ca fem meter från soffan där Milla satt med Nova i famnen. Jag ligger på golvet och sträcker ut ryggen. När jag sätter mig upp hastigt så ryggar Nova tillbaka, i exakt samma ögonblick börjar Saga gallskrika i vagnen (då är Nova den som brukar drömma mardrömmar). Jag springer fram till Saga och hon fortsätter att sova sött innan jag gjort något.

 

Som sagt, vi är nog blåögda i detta men det finns flera exempel dessa var bara några jag kom på i minnet just nu.

Nu har du chans att bli ägare till en helt egen 3-månaders bebis.

Hon är liten, söt och ibland även tyst. Kommer med alla tillbehör så som blöjor och kläder.

Och detta är inte allt, slår du till nu får du inte bara en utan två bebisar.

Ja, du hörde rätt! Två stycken, dvs dubbelt upp.

Dubbelt så mycket, dubbelt så sött och hälften så tyst.

Så ring nu och bli ägare till två små bebisar som fungerar strålande vidd raggning (enbart av kvinnlig sort).

 

 

SLÅ TILL NU NU NU!

ej retur eller öppet köp.

Jag har alltid ansett mig själv som en med bra tålamod, tills jag fick barn.

Visst, jag kan nog skylla en del på bristen av ordentlig och ostörd sömn men det är inte enbart anledningen till mina sammanbitna tänder och suckande – Vad är det nu då Nova/saga? (någon gång kommer de att svara och sätta sin pappa på plats).

Av allt det som stör mig är gnällandet och gråten värst. Jag har alltid starkt ogillat gnäll, och ganska så orättvist mot mina 3-månaders så förväntar jag mig på något absurt sätt att jag ska få tyst på deras gnäll genom att prata med dem, få dem att tänka rationellt. Tjena.

Jag jobbar med mig mycket för att lära mig hantera detta utan att spräcka blodkärl i pannan eller att bita sönder mina tänder (har redan bitit bort en flisa i en framtand under sömnen, troligen då de skrek).

Men gråten, denna ragnarök av oljud. Jag hatar gråt, verkligen hatar gråt. Bland vuxna som barn. Eller gråt är fel, gråt kan vara av godo. Men grinande, det finns nog inget värre.

När man grinar hejdlöst har man ingen kontroll, har man ingen kontroll är man svag, detta är inte mina ord utan ett citat från ett forum. Jag håller inte med citatmakaren, men lite rätt tror jag att mitt trötta tvåbarnspappa jag tycker att han har. Vilket nästan gör det komiskt patetiskt då mitt trötta jag då anser att samma 3-månaders som skulle gå att övertala till tysthet ska ha kontroll över sig själva och inte grina...

Sanna mina ord att jag vet hur dumt det är, men halv fyra på natten är ju inte tiden då man kommer på lösningen på Palestinakonflikten.

Själv har jag inte gråtit/grinat på över nio år, lite av ett personligt rekord. Inget jag arbetat för att uppnå, det har bara inte gått att gråta. Tills dess att jag blev pappa. Nu tänker ni Hollywood, jag står där med min förstfödda i ett rum framför fönstret. Solen går upp efter en hård förlossningsnatt och jag säger något som – Solen går upp för detta liv och jag ska älska det i all evighet. Sen kommer tårarna.

Visst det kom en tår efter förlossningen men inte á la Hollywood. Och ärligt talat så tror jag mer att det var utmattning. Som sagt, jag kan inte gråta.

Gråten kom en natt då jag helt utan sömn under kvällen hade varit vaken i ca två timmar med en Saga som gnällde och grinade...

Jag lipade som en liten 3-månaders...Jag vet, jag är svag. Eller snarare knäsvag. Dessa två sirener sjunger och jag lyder, eller bryts ner. De förstärker alla känslor som rusar genom kroppen. Rusar glädje blir man extra glad, så glad så att värmen sprider sig i kroppen.

Rusar ledsamhet blir man så ledsen att man gråter. Rusar ilska vill man man bita av sig ett finger.

Rusar glädje blir man så lycklig....

 

Båda har börjat le, eller snarare skratta med oss. Man får ett leende som tydligen innefattar att man öppnar munnen så mycket som det går, trycker ut tungan och får mungiporna att peka lite uppåt. Ögonen skjuter krambjörnsregnbågar mot en och ens eget leende ser lite ut som killen i videon till Call On Me.

 

Om man testar att sätta sig i soffan med benen på bordet och har någon av brudarna i knät så kan man bli tvungen att sitta där i någon timme och underhålla. Nu är inte underhållandet allt för svårt. Prata, antingen med den som ligger i knät eller bara rakt ut.

Är man riktigt smart så sätter man sig så att man har tv:n precis bakom barnet kan man följa en valdebatt och få det där gapet med mungipor riktat mot en.

Visst ibland märker de att debatten fångar en uppmärksamhet mer än vad de gör. Då sparkas man, och då min mage fortfarande har graviditetskilon (se bild från v18) då jag nu är i vecka 46 så finns det en del att sparka på. Det är mjukt och kul.

När detta händer så tittar man ner och säger något extremt vuxet och manligt, drar de lite i armarna så de får arbeta sig upp till en sittandes position och ger dem en eskimåpuss.

Flyganfallen med regnbågar inleds då.

 

Jag har ju även börjat jobba igen, det känns ju som en nitlott. Efter en hel natt med en kvarts sömn, resten gnäll så vill man inte jobba. Varför gick man med på att jobba en hel, inte en halv utan en hel dag i veckan. Hujjeda mig.

Sätter sig i bilen och tycker synd om sig själv som måste jobba. Milla får ju ligga kvar i sängen och bara mysa med två jollrande prinsessor. Återigen – tjena....

När man kommer till jobbet kan man inte tänka på annat än de tre där hemma, vilket är kanon när man föflyttar frysdiskar på ett drygt ton.

 

Så när man är på jobbet, eller pratar med någon om barnen. Vilka känslor och stunder tror ni att man minns: Gnället/gråten eller krambjörnsregnbågar och gap med en utstickande tunga?

Idag ska vi på bröllop. Det är fem veckor ifrån att vara ett år från vart bröllop. Det var den hittils bästa dagen i mitt liv (kan nog garantera att Milla säger samma sak) men kommer nog snart att försvinna från toppen som två öl en varm dag i Björns trädgård.

Om de två skulle komma för tidigt (inte brudparet, utan tvillingarna) så kan de födas på vår bröllopsdag. Inte vårt önskemål men nu känns det som om man väntat tillräckligt...

Med andra ord kan man med helt empirisk (tihi) fakta och logiskt tänkande räkna ut att det kommer inom ett år plus/minus ett par veckor kommer att finnas en liten mini Furéh, eller två.


Sen i Tisdags är vi 75% ifrån att bli fullärda föräldrar, vi går på en grym föräldrarkurs.
Vår barnmorska rockar hårt.

Nu på med batsuit och iväg till ett bröllop i solen!


Ha det kalas

Pappatankar är tillbaka, men i helgen har det varit pappatankad. Var i sälen med jobbet som alltd vecka 12. Innan dess var jag i Örnsköldsvik eller rättare sagt, jag var och jobbade i Bjästa. Ingen visste vad Bjästa var fram till förra veckan och nu vet alla vad det är.
Det är ju väldigt typiskt att vi ska ha så många jobb utanför Stockholm. Så här många jobb utanför sthlm har vi aldrig haft samtidigt förut.
Jag har slutat packa upp min necessär, det känns bara onödigt att packa upp och ner hela tiden.
Hade de här jobben varit i höstas så hade allt varit lugnt, nu vill jag ju vara hemma.
Men nu ska jag ingenstans förrän tidigast nästa vecka och det är sweet.

Så denna vecka ska jag bara vara hemma efter jobbet varje dag och bara njuta med Doris.


En ny magbild för vecka 20 måste vi ju bjuda på!



Är inte helt van och bekväm med den storlek som det blivit, det kom så plötsligt.
Kanske ska åtgärda det...

*problem:*

Första tanken: Hur kan en glasspinne veta av lite kiss att det är ett barn i magen?
Andra tanken: Syns det fåniga leende som finns inom mig?
Tredje tanken: Va! Hur! När!
Fjärde tanken: Ja just det.....hehe...
Femte tanken: Hur ska detta faktiskt fungera?

*Lösning:*

Första: Det har med hormoner att göra.
Andra: Ja, tydligen.
Tredje: läs tanke fyra
Fjärde: Åter igen.
Femte: *Lugn, det löser sig. Du är inte först i världen med att få ett barn!*

Sen så...

UltraljudsKvinnan säger – Ser ni vad jag ser?
Jag tänker - Gråskala?
UltraljudsKvinnan säger – mummel...rumpor...
Jag tänker – rumpor....rumpor.....rum POR.....
UltrljuksKvinnan säger – och två huvuden
Jag tänker - ............
Jag säger – he....(svälj).....he......

Kommer ni ihåg femte? Det löser sig. Du är inte först i världen att få ett barn.

Ett barn.

Vi är absolut inte först i världen att få tvillingar men att det löser sig är i det läget inte det första som dyker upp i skallen, jag lovar.

Det kom en chock, vet inte när. Tror den kom strax efter rumpor.
Det kan även vara så att den kom eller släppte idag på jobbet.
Yrseln och skakningarna i kroppen blev ett tell.

Det finns massor att skriva, jag har ju dessutom flera månader tresamhetsbloggande (dags för ett byte) att ta igen.
Men mina tankar är inte riktigt där jag lämnade dem i torsdags när vi åkte till KS.

Att skräck och glädje kan gå så bra ihop visste jag inte.
Men det känns lite som första gången jag gick ner under vatten med en flaska och slangar.
Jag är under vatten, under vatten finns inte tillräckligt med syre.
Men jag andas. Jag andas under vatten. Jag är under vatten och jag andas.
Andas in, andas ut, andas in, andas ut. Under vattnet!

Ska bli pappa, ska få barn, två barn, pappa, två barn, pappa, tvillingar, pappa, tvillingar....


Skräck och glädje i en mysig symbios. Lycka, absolut ingen olycka
(göteborgare).


Glädje

Kärlek

Lycka

Skräck

Tvillingar


Lycklig glädje!



PAPPA!!!!