Friska.

Vi har varit friska länga nu. Hela familjen. Viktigast av allt är trots allt att de inte har krampat på flera veckor. Det kom en liten en för Saga innan vi gått upp på maxdos med medicinen. Vi misstänker även att båda skulle ha krampat utan medicin för ett par veckor sedan. De betedde sig så som de brukade göra innan kramp men det kom inget. Vi tolkar det som att medicinen fungerar alldeles utmärkt.

Vilket lättnad!

 

Det har varit jobbigt. Väldigt jobbigt. Mycket mer jobbigt än man kan föreställa sig. På något sätt när man ser tillbaka på det så känns det som att det är omöjligt hur vi kunde leva så. Jag tror vi räknade till 14 samtal till SOS mellan 26e november och slutet av februari. Då har vi enbart ringt när det varit en ordentlig kramp. De flesta gånger har ambulans kommit, bara någon gång har vi ringt och avbokat den eftersom vi lyckats häva krampen själva. Oftast har vi hävt den samma stund som ambulansen kommer, då har vi stannat hemma. Några-alltför-många-gånger har vi åkt till Astrid. Det är inte normalt att behöva leva så. Inte med stora barn och inte med små barn men det är nästan lite värre (tror jag) när de är minismå och man inte kan fråga hur det känns, hur det mår, om det gör ont. Eller så är det värre med stora barn som faktiskt kan tala om hur jobbigt det är…jag vet inte. Jag önskar inte någon detta eller liknande situationer.


I bubblan fungerar man ändå. Jag hävdar att alla människor klarar så mycket mer än vad de tror. Måste man så måste man. Det är inte läge att krypa in under täcker och gråta en skvätt när dottern ligger och rycker i hela kroppen, saliven ringer och ögonen flackar. Man biter ihop och varje morgon åker man till jobbet eller till skolan. Man försöker fika men de man ska fika med och gå på middag till de man bokat med. Man firar födelsedagar, julafton och examen. Man försöker hålla på vardagen, göra allt som vanligt.
Låtsas man tillräckligt mycket så märker ingen att inget är normalt. Att vi mår sjukt dåligt. Att vi inte alls fungerar.  Inte tillsammans, inte bland folk och inte själva.


Misstag sker. Jag rodde i land min utbildning, det gjorde jag, men det har aldrig varit så nära.
0,5 poäng ifrån U. Kan ni tänka er vad tur man har ibland?? Andreas har kämpat på mitt sitt jobb samtidigt som han haft tankarna kvar hemma och samvetet fyllt av ångest. Det är inte humant att jobba så, plugga så eller leva så. Så klart skulle vi båda blivit sjukskrivna men det fungerar ju inte så vårt samhälle.


Det är slut på VAB nu. Vi har en läkarkontroll på fredag men mer av rutin. Säkerligen kommer det någon mer kramp någon gång, kanske när vi första gången testar att ta bort medicinen. Den dagen den sorgen. Så länge det inte är 14 tillfällen på tre månader så tror jag vi fixar det alldeles utmärkt! Vid eventuell nedtrappning av medicin är man även förberedd, inte minst mentalt.
Nu är vi friska med medicin. Vi vågar båda vara ensamma med barnen. Jag kanske inte väljer att vara ensam ute i Sundsta där man inte har någon nära men hemma går bra. Lättnaden går inte att beskriva. Klumpen man ständigt levde med tror jag är borta. Tjejerna är annorlunda med. De är gladare. Alla febertoppar som slutade i kramper tröttade även ut dem. Det var jobbigt för dem med. Nu skrattar de varje dag, leker självständigt och är allmänt glada och välmående. Sover gör de också bättre. Detta har förstås även med ålder att göra, de är äldre och av naturliga skäl kan de roa sig själva och varandra.
Just i natt var däremot inte världens bästa natt. Mardrömmar. Gnäll i sömnen och många uppvaknanden av båda.
Så idag är vi än härlig tjejtrio ;)


Kommentarer
Postat av: Anna L

Hej på er! Skönt att läsa att det lättat för er. Galet tufft måste det ha varit, jag kan inte ens föreställa mig. Tänker på er! Massa kramar!

2011-04-02 @ 12:27:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0