Igen.

Vi visste att det här med feberkramper är något vi får lov att leva med. När Saga började krampa igår var vi båda lugna. Tog fram telefonen och klockade samtidigt som vi  tempade, ringde 112 och gjorde alvedon och stesolid redo samt baddade med fuktig handduk. Tempen var på 38 så inte enormt högt men det är ju inte febertoppens siffra som spelar roll i sammanhanget utan hur snabbt den nått dit. Tre minuter ska vi vänta innan vi ger stesolid.


De flesta har nog sett reklamen från Haiti om jordbävningen. Jag minns inte exakt men kontentan är ungefär ”det här reklaminslaget varade 30 sekunder, under den tiden han en hel stad utplånats”. Man tycker reklamen var ganska lång och kan inte förstå att den lilla stunden kan få sådana konsekvenser.
30 sekunder är vanligtvis ingenting. Tre minuter är vanligtvist ingenting.


När du ser din dotter ligga på skötbordet och rycka i hela kroppen, saliv rinner ur munnen och hon låter hela tiden. Ingen kontakt, ingen respons alls. DÅ är tre minuter en evighet. Lugna brukar vi vara, lugna och sannsade, men vi d en och en halv minut sa jag till Andreas att jag väntar inte mer än två minuter denna gång. Han står med luren till 112 och nickar.


Stesolid efter två minuter, effekten brukar komma omgående. Inte denna gång. Den enda effekten var att hon fyllde skötbordet med diaré så det är möjligt att hon inte hann ta upp tillräckligt med stesolid. Sannolikt är det så. Krampen fortsatte även när ambualansen kom, då hade det gått 18 minuter. Jag märkte en skillnad mot de som tidigare varit hos oss. Det var allvar på ett annat sätt, men inte panik. De ringde akutbilen som var alldeles för långt bort. Hon fick mer stesolid. Krampen varade ytterliggare 10 minuter efter att ambulansen kom, totalt nästan en halvtimme. Inte bra. Hon slutade dessutom andas men det var ett resultat av stesoliden som gör att muskelerna slappnar av. Antagligen fick hon för stor dos förhållande till sin vikt för att man ville häva krampen. De hade syrgas redo så hon fick luft hela tiden men hon andades inte själv. Färgen i ansiktet var bra hela tiden vilket jag hör dem upprepa mellan varandra och till akutbilen som de har telefonkontakt med.


När akutbilen kom hade krampen slutat och Saga börjat andas själv igen. De åkte ändå iväg med blåljus trots att det inte var bråttom. Jag stod i fönstret med Nova på armen och ser bilen åka iväg blinkandes. Man är inte kaxig då.


I natt har Andreas och Saga sovit hos Astrid. Saga hade nu på morgonen 39 graders feber men hon har inte krampat något mer. Hon vill inte lämna sin pappas famn så i natt har de sovit tillsammans. De har tagit blodvärden vilka ser bra ut. De har träffat läkare på morgonen och i eftermiddag ska de ta EEG. För Sagas skull kommer alla till henne för kontroller så hon slipper rullas runt bland rum och avdelningar.
Antagligen är det vanliga, ofarliga, feberkramper men eftersom det upprepas blir det nu en ordentlig koll. Dessutom vill vi veta vad som kan hända när krampen, som denna gång, vägrar ge med sig samt vad vi gör om hon slutar andas efter att vi givit stesolid. Nu ger vi bara en dos stesolid så den risken är minimal men det är bättre att vi får veta allt som kan hända och vad vi kan göra. Om detta ska pågå 1-2 gånger i månaden behöver vi få kunskap om hur vi ska agera.
Visar det sig att det är något mer än vanliga feberkramper kommer vi även ta en koll på Nova.


Nova är förövrigt superglad och nästan lite mallig över att ha mamma för sig själv. Hon fick sova i dubbelsängen i natt och somnade bums när jag la henne. Vi har myst hela natten. Jag har sovit förvånansvärt bra men vaknat många gånger av märkliga drömmar och hela tiden en tomhet i bröstet. Mina Saga ligger inte i sängen intill.


Tillägg
Jag har fått ett mms av Andreas på Saga med ett stort leende.
Mammahjärtat smälte!!! :)


Kommentarer
Postat av: Tracy

ni är så otroligt starka du och dreas!

all lycka till er!



kram

2011-01-10 @ 16:56:10
URL: http://lillavarg.blogg.se/
Postat av: Maria

KRAM

2011-01-10 @ 23:42:21
Postat av: virrigamorsan

All kärlek till er!!

Ni är helt underbara, starka föräldrar, de mest fantastiska två små töser kan få.

Jag är med er i tankarna hela tiden.

Kram <3

2011-01-11 @ 08:24:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0