Fyrsamhet

"Dags att uppdatera bloggen igen" sa Andreas och sen stängdes dörren och han gick mot ambulans och akutbil.
Lyckan över att vara en hel familj varade inte länge men vi var lite mer redo och beredda ikväll. Som jag skrev tidigare, Novas pigga beteende var väkdigt lik Sagas i söndags.
Hon sov i vagnen länge nu på kvällen, vaknande gnällig och somnade om snabbt i Andreas famn. Sen åt hon välling, mindre än hon brukar men ändå ganska rejält. Hon gnällde och spände sig i Andreas famn som att hon hade ont i magen. Han sa "jag känner på mig att hon kommer krampa i natt". Hon kändes varm, tyckte han, så han gick och tempade. Det var inte så högt men tillräckligt för att vi tänkte ge alvedon. Andreas var dock vis av erarenhet och gav inget, han tänkte vänta ut det bubblande i magen. Han la henne i soffan bredvid sig och efter en kort stund kom maginnehållet ut precis som han trodde, fast genom munnen så nu är det dags att tvätta soffan ;)
Jag hade äntligen fått en orolig Saga sovandes i min famn men la ned henne i vagnen och det gick faktiskt, hon sover fortfarande. Torkade Novas nedspydda ansikte och bytte pyamas. Jag märkte första ryktningen direkt och ropade på Andreas. Vi var effektiva och snabba. Jag struntade fullständigt i de tre minutrarna och gav stesolid direkt, inte i panik utan för att det kändes rätt. Trots det krampade hon i 20 minuter!! Ambulansen var här på kanske åtta minuter. Bra personal som alltid.

Under kvällen har vi pratat om att göra i ordning ett varsitt nattkit så vi är redo när sådant här händer. Ombyte, hygien, lite sånt. Jag tänkte till och med att jag skulle fixa det direkt men det kom något (ett barn antagligen ;) i mellan. Därför blev det Andreas som åkte denna gång med. Han visste vad han saknade de här nätterna han sovit där och fick snabbt ihop sina grejer. 
Får hoppas nu att Saga inte också krampar utan blir piggare. Vet inte om jag vågar lägga mig. Allt känns ganska tugnt men Nova har samma virus som Saga, inge tvivel om saken. Därför är jag inte direkt orolig över situationen. Det som däremot känns jobbigt är de här kramperna. Ska vi konstant vara rädda för feber? Ska vi konstant bära med oss stesolid? Ska jag vara orolig över att vara ensam på nätterna när Andreas jobbar på annan ort?
Allt ordnar sig och vi är lugna perosner men det är ändå frustrerande och känns fruktansvärt orättvist. Jag fick nog av sjukhus när vi låg på Neonatalen och det är tillräckligt utmanande att få tvillingar som första barn. Vi behöver inte utmanas och testas mer än så. Det räcker!
Kan vi inte bara få vara förstagångsföräldrar i lugn och ro och göra vanliga saker!?

Trött!