Fyrsamhet

Det är svårt att förstå. Den största rädslan är förstås att inte få se sina barn växa upp eller att inte få se de växa upp på samma premisser som de föddes med. Det finns så många vägar som livet kan ta och all denna ovisshet är knäckande. Förstå mig rätt, jag är så glad över att inte märka något tecken alls på skador men jag är rädd. Finns de där? Kommer de? Eller kommer de vid nästa kramp?

Turbulenta känslor i hela kroppen. Det går inte att sätta ord på det man känner eller ens riktigt förstå vad man känner. Man tar ut det på andra sätt. Andreas fick ett utbrott på bilen, att den plötsligt kostade massa pengar som vi inte har. Det är bara pengar men en bil på verkstad är en ilska man kan  ta på, förstå. Det blev hans ventilation.

Jag är mest bitter över att bli begränsad. Det är en känsla jag kan ta på. Min ventilation för ilskan. Vi trodde vi skulle resa med barnen innan de var ett halvår, vi trodde vi kunde åka till Thailand med Moster m. familj i februari. Vi skulle visa våra barn världen tidigt. De skulle uppleva andra kulturer, höra främmande språk och känna den höga salthalten från vattnet på sina läppar. Istället har vi knappt lämnat Väsby det senaste halvåret. Vår planerade Hawaiiresa flyttar sig allt längre fram. Snart så långt fram att man knappt tror på den. En suddig dröm som aldrig blir sann.

Vi har varit på landet men fått åka därifrån nästan varje gång vi vågat oss dit. Platsen där jag kan slappna av har tappat sitt lugn. Nu drar vi oss för att åka om de har feber, det är absurt!
Vi har varit på skansen den här sommaren, en fantastisk dag! Vad glad jag är över den nu, det blev på nå vis sommarens händelse. Vi var båda, vi hade medicin, vi hade vänner och de var ”länge” sen senaste kramp.

De senaste halvåret har jag haft några enstaka jobbdagar på gamla jobbet. Det har varit en andningspaus för mig. Hur illa det än låter har det varit skönt att slippa vara den som har ansvar för en stund. Dessutom har Mormor & Morfar varit med Pappan så jag har vetat att det funnits någon med. Jag har  levt i symbios med barnen sen examen i januari vilket gör att när inte barnen kunnat lämna Väsby har inte heller jag det. Gissar att detta påverkat att de varit så betydande med de jobbdagar jag haft. Miljöombyte!

Det är svårt att förklara hur man bryts ned. Vi har vägrat vara rädda, vägrat begränsa oss men det är omöjligt att inte begränsa sig. Jag har dragit mig för att åka tåg för vad gör jag om ena barnet krampar? Jag har dragit mig för att ta bilen för vad jag gör jag om de krampar i bilen? Hör jag om de krampar? De tysta kramperna skrämmer mig nästan mest, för nu har de varit sådana med. Nova låg i vagnen med pupillerna högt upp och vi trodde hon tittade på molnen………………
Såg sen att ögonen blinkade frenetiskt hela tiden och hon var inte kontaktbar.
Kramperna har även dykt upp i leken. De har stått och lekt och så plötsligt fallit och skrikigt. Inte borta som tidigare utan skrikit i krampen.
De har även krampat i samband med bad.

Detta har resulterat i att vid varje promenad när de är för tyst i vagnen sticker jag eller Andreas ned huvudet. Hör vi skrik hemma från ett annat rum springer vi fram direkt som riktiga hönsmammor/pappor, rädda att de ligger och krampar. Vi drar oss för att göra så mycket alls nu när Novas feber jojjar upp och ned. Håller oss nära hemmet och har koll på vilken väg vi promenerar på så vi vet vad vi ska säga till 112. Vid bad är vi spända. De är absolut inte så att de krampar så fort de badar men det har hänt och det räcker för att vi ska vara lite mer nojjiga.

Känslorna ligger och vilar på huden. Så fort de i sömnen eller leken gör ett plötsligt ryck blir jag och Andreas spända. Letar efter tecken. Förbereder i tanken allt vi kan för att avverka en kramp. Det måste ta slut snart!!


/C