Orfiril

Tjejernas inställning på Orfiril är jobbig.
Första veckan märkte vi ingenting. Andra veckan började vi ana men det var inte självklart att det var medicinen som var problemet.
I lördags höjde vi för tredje gången och nu är det inte speciellt roligt. Jag hoppas verkligen att detta försvinner när de vänjer sig.
Dagtid är de väldigt trötta och griniga men det är som om det själva känner att tröttheten inte är äkta. De borde inte vara trötta och därför vill de inte sova.
Utöver tröttheten är det mycket gnäll, humörsvängningar är en vanlig bieffekt.
Andreas som är den som vab:ar nu har det tugnt med de små om dagarna. När man gör saker går det bättre, de är färre gnällstunder.
Nätterna är jobbiga. De vaknar många gånger och skriker, jag upplever att de har ont i magen för att de spänner kroppen så och otroligt gasiga. Magsmärtor är vanlig bieffekt så vore sannolikt om det var så, fler än 1 av 100 drabbas.
Om allt detta stannar får vi prova ngn annan medicin för detta håller inte i långa loppet. Når maxdos på lördag och sen måste vi ju ge det lite tid efter innan vi ratar.
Keppran är kvar och vi kommer sakta att trappa ned den efter vi nått maxdos på Orfiril. EP sköterskan ska prata med vår läkare på måndag då hon är tillbaka på avdelningen.


En bieffekt av medicinen är också att händerna kan darra och det hände redan i början men nu har jag inte sett det.
Vilket fall blev vi lite oroliga när händerna började eftersom vi i samma veva fått informationen om genen. Var detta vår första symptom på dravet tänkte vi...?
Man blir ju sjukligt nojig. Tjejerna får inte snubbla utan att vi undrar om det är naturligt eller var det första "drop-attacken"?
Vaknar de på nätterna undrar vi om det är dags för vaken-nätter men när vi sannsat oss inser vi att de alltid finns en orsak till att de vaknar. 

Att ställas in på ny medicin samtidigt som man fått veta om scn1a är väl inte klockrent eftersom medicinen påverkar hur våra tjejer beter sig. Det är naturligt att de inte riktigt är sig själva p.g.a. den men vi letar samtidigt betendeförändringar kopplade till genen men ny medicin var nödvändig. Nu när man vet vilken medicin som är bäst lämpad ska man givetvis sätta in den fortast möjlgt!
Det finns även en rad andra exempel på hur vi totalt spårat ur i vår jakt på någon form av indikation på vad tjejernas utfall kommer att bli.
Vidrigt är det att inte veta, att undra och hela tiden misstänkta.
Jag tycker ändå vi är rätt sannasade och fungerande men man märker att man ändå är konstant på helspänn. Jag är tacksam över att jag har mitt jobb att gå till och jag trivs verkligen!
 

Nu jobb. Skrev detta i mailen i morse innan jag började men hann inte publicera ;P

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0