Fyrsamhet

Jag har försökt hålla en avslappnad inställning hela tiden. Det går när det går om det går. Ändå blir det pressande och jag förstår inte hur det blev det. Jag känner så många som det inte funkat för och har därför hela tiden haft inställningen att det kanske inte går men att jag ska försöka. När jag under graviditeten pratade om detta med de som har ammat har de sett helt oförstående ut. Klart det går, varför skulle det inte!? Jag känner för er alla som inte fått till det alls och mötts av denna oförstående attityd. Illa!

Med prematurer blir hela amningsbiten annorlunda. Det går inte att lägga barnet till bröstet direkt efter förlossningen. Oftast får det inte sin riktigt sugkapacitet förrän efter det som skulle varit v.34 (vi skulle gått in i 34 på onsdag). I mitt fall och de flesta som fött prematurer så får man ju heller inte ha kvar barnet hos sig.
När jag fött så uppmanades jag att testa att handpumpa omgående och blev visade hur man gör. Kände mig som en riktigt kossa när jag stod och drog i mina bröst. Detta rekommenderas man göra här några gånger för att sätta igång mjölkproduktionen.

Redan efter första handpumpningen fick jag ut betydligt mer än vad majoriteten får och fick börja använda pump omgående. Detta har också fungerat över förväntan. Jag har mer mjölk än de flesta och kan förse båda mina barn med ena bröstet och få över. Fyller frysen här :) Inga problem med den biten och det är jag oerhört glad och tacksam över. Oavsett vad så får de äta min mjölk.

Allt har som sagt fungerat så otroligt bra och kanske är det därför så frustrerande när det ska falla på nästa steg. Amningen. Jag är så trött. Ibland vill jag bara gråta, kasta amnignskuddar i väggen och skrika rakt ut. Andra stunder går det bättre. Jag blir visad hur jag ska sitta för att avlasta ryggen och få det bra för bebis men det hjälper inte när de tvärslocknar nästan på en gång. Till och med Saga som har så pigga ögon mest hela tiden. De är också så små, sjunker ned mellan mig och kudden. Mina mjölkfyllda bröst är större än deras huvuden och jag känner mig oerhört fummlig och klumpig. Personalen är bra och vill väl men det blir för mycket. Det blev så till sig av min tidiga och kraftiga mjölkproduktion att det trodde jag var någon urmoder när det gäller amning. Många av patienterna här har barn sen tidigare, de vet hur de ska göra. I mitt fall är det både jag och tjejerna som är nybörjare, vi behöver tid och vi behöver inte press.

Nu har vi börjat dra ned på sonden lite så de får mer av mig, vet inte än om det funkar. Detta ville de göra redan förra veckan men vid personalbyte så glömdes det bort och jag påminde inte...
Jag försöker turas om med dem och redan nu börjar jag känna pressen över att inte räcka till. Detta är ju enda området som Andreas inte kan kliva in och dela. De äter 8ggr per dygn, det blir 4 tillfällen var...men klockan 24 och 03 är man inte jättesugen på att öva amning + att det är rätt lönlöst när de (och jag) är så trötta. Då är det bara tre gånger var per dygn kvar och ibland sover de så hårt när det är dags att de inte går att väcka. Det blir så få gånger att öva kvar då.

Jag har börjat väcka dem en stund innan målen för att ha någon chans att ha dem vakna en stund vid amningen men det resulterar också i att det känns som att jag inte gör något annat än att mata. Jag vill gosa med och just nu är inte amningen ett gosmoment, det är ett ångestmoment!

En kvinna här uppmanar mig att dubbelamma men det lyckas jag inte alls med och det blev bara  ännu mer ångest. Nu har jag sagt ifrån ordentligt att det inte går, både jag och barnen måste få en chans att lära oss själva. Hon förstod nog inte men respekterade. Annars har hon varit den som varit bäst på att visa mig hur jag ska sitta osv. Jag gillar henne men jag gillar inte att hon vid varje mål frågar om jag inte ska dubbelamma.  En annan i personalen tycker det är galet att öva dubbelamning innan singelamning sitter ordentligt för barn såväl som mamma. Som vanligt går åsikter isär och innan jag vet vad jag vill blir man villrådig av alla råd som pekar åt olika håll. Det har gjort det hela jobbigare.

Igår gick det jättebra och jag var så glad. Saga tog djupa tag och jag kände hur hon sög mjölk ur hela bröstet. Det är bra dagar. Det jobbiga är bara att varje gång jag tycker att jag tagit ett steg närmare målet så sätts det in ett nytt hinder. Dubbelamningen var ett sådant hinder. Jag var så glad att jag började få till det, jag var inte där men det artade sig. Då hettsades det om dubbel. När jag sa nej och fortsatte öva singel och tyckte att det satt ännu mer fick jag höra att jag måste låta barnet gapa större, annars dra undan bröstet. Inte vara för snäll. Anlednignen är att jag nu har sån bröstnapp vilket underlättar för prematurer att få tag. Om jag inte tvingar dem lära sig gapa större riskerar jag behöva ha kvar den där nappen när jag ammar även när de blivit större och egentligen borde kunna utan. Jag blir så trött. Det finns aldrig något mål. Inget slut. Vad kommer näst?

Det jobbigaste tror jag är att jag börjat längta hem ordentligt och själva amningen står ivägen. Man får sondmata hemma men de vill gärna se att amningen börjar lossna först vilket känns ganska självklart. Det är många som aldrig lyckas amma så givetvis håller de inte kvar oss här tills vi klarar av att amma men jag vill ju samtidigt. Alla möjligheter till att det ska funka i längden finns. Barnen ligger och gapar i sängen när det är hungriga (och vakna ;) Skulle vi erbjuda flaska nu skulle vi antagligen inte kunna amma alls sen och det är det inte värt. Inte än iaf.

Nu är det dags att bråka med Nova, hennes tur att amma...