Fyrsamhet

Man får höra mycket hela tiden.
Hur det är att ha barn. Hur man ska vara när man har barn. Hur man inte ska vara när man har barn.
Som nybliven förälder står man mitt i ett informationsflöde och bara matas från alla håll.
Allt från BVC till vänner och bekanta. Jag får till och med överöst en massa på coop när jag handlar.
Då handlar det främst om det att det ligger två lika gamla i vagnen. Det lockar och intresserar.

Man lär sig både sålla och att inte ta åt sig ganska snabbt. Det handlar generellt om välvilja.
Någon kan något av erfaranhet och vill dela med sig. Ganska fint egentligen när man ser det från det perspektivet.
Men det finns något jag inte tycker om. Något som kan göra mig ledsen till och med.
Jag vill inte veta hur jobbigt ni tycker det verkar vara att ha tvillingar.
Jag vill inte veta det av dig som vän och jag vill inte veta det av dig som coop-biträde.
Jag vill inte höra hur glad du är för att du inte fick tvillingar eller hur rädd du var att det skulle visa sig vara fler än en efter er insemination.
Jag vet nämligen inte vad jag ska svara.
Ska jag säga "oj ja, jag blev också besviken först när jag såg att det var två".
Är det de ni tänker?
Ungefär som att få ett barn med down syndrome. Inget man egentligen vill men lär sig leva med och uppskatta.

Det är sant att jag fortfarande flera gånger om dagen får panik av att jag inte räcker till. Jag vill ringa Andreas och be honom ringa Tomas och säga att det inte fungerar. Han måste ha pappadagar fortast möjligt, helst redan igår.
Jag står och ammar ena barnet samtiidigt som jag frenetiskt gungar vagnen fram och tillbaka för att den andra inte ska vakna för jag vet att det inte kommer vilja ligga kvar i vagnen utan är hungrigt. Jag förstår hur synen kan verka absurd. Jag förstår att jag ibland ser rolig ut när jag är ute och att jag kan se fruktansvärt sliten ut när jag kommer osminkad in och bara handlar hälften av det jag tänkt bara för att det skriks i vagnen och sen kommer tillbaka två timmar senare. Jag vet att det finns dem som reagerar över min snabba och stora viktnedgång, men jag lovar -jag hinner äta! Jag hinner ta hand om mig själv!

Vet ni att det finns många som inte kan få barn. Många som får ett och sen går det inte mer. Många som adopterar efter många år av ångest och stress för att försöka få ett biologiskt barn. Jag har fått två barn. Två friska barn och jag är inte ens 30. Hur ska jag kunna vara något annat än tacksam för mina vackra skatter jag har här hemma? Dessutom kan jag meddela att jag aldrig någonsin varit lyckligare än jag är nu. Det är dessutom fantastiskt att se hur två spädbarn skapar interaktioner mellan varandra.

I Sverige får vi i snitt 2,5 barn så jag ligger och vilar på normsträcket redan. De flesta av er som planerar eller har er första kommer med största sannolik skaffa en till. Några två till. Ofta är det ganska tätt mellan iaf de första två.
När ni jobbat fram er tvåa kommer ni sannolikt känna igen er i en eller flera av följande situationer:

Gud vad jobbigt och dyrt med syskonvagn och vad bred den är jämfört med singelvagnen. Eller så snubblar ni över åkbrädan framför fötterna där den stora åker alternativt så har ni en bredvid som gnäller "maaamaaa jag ooorkar inte gååå".
Ni kommer att börja om med amma-nätterna samtidigt som ni har den större som sovit hela natten och därför vaknar (gärna tidigt) pigg som en duracellkanin och vill aktiveras hela dagen.
Avundsjukan när en ny familjemedlem kommer och snor mamma o pappa är något ni måste hantera.
Det kommer att vara slagsmål mellan syskonen där den ena är så pass mycket större och starkare att det kan bli jobbigt.
Ni kommer stå på gröna lund och ha ena barnet i kön till berg-och-dalbanan medan det andra står och surar över att den inte når upp till 140cm sträcket.
Ni kommer alltid ha två olika behov beroende på ålder. Spelar ingen roll hur lika eller olika de är som personer, de kommer inte klaffa. Astrid Lindgrens värld, legoland, solsemester. De kommer inte att stimuleras av samma sak.
Ska jag då, när ni skaffat syskonen, säga till er "Oj vad jobbigt det verkar att ha olika gamla syskon. Det skulle jag aldrig vilja ha!" eller sitta hemma och tycka synd om er för att ni har det så jobbigt med era två eller flera barn ni valt att sätta till världen?
Jag tror inte det va. Det skulle ju bara vara jättekonstigt när ni i själva verket är lyckligare än någonsin.



Puss!