Fyrsamhet

Jag vaknar av att Andreas sitter i sängen och har Saga i famnen. Hon låter konstigt och jag tänker mardröm.
Kollar klockan och inser att det borde vara dags för matning men Andreas vill inte lämna ifrån sig henne.
Han säger att något är fel, att vi måste gå till vardagsrummet där det är ljust.
Nova sover.

Saga rycker i hela kroppen, lugna ryckningar men konstanta. Hon låter konstigt. Ett jämnt ljud.
Hon skriker inte men hon låter hela tiden. Tänk er en utvecklingsstörd, om man ska gestala en utvecklingsstörd.
Fast utan att överdriva ljudnivån.
Ögonen, jag når henne inte när jag pratar med henne.
Jag och Andreas upprepar hennes namn, hon är frånvarande.
Krampar.
Jag tar henne i min famn och jag försöker amma henne eftersom det är det enda som alltid brukar få barnen lugna.
Så klart hon inte ville det när vi inte ens lyckas få ögonkontakt. Desperat försök.
Jag fortsätter försöka nå henne medan Andreas ringer 112.
När jag lägger henne på skötbordet för att lätta på blöjan tycker jag att hon blir mer panikslagen men jag kanske inbillar mig. Håller henne i famnen, kramar, pratar och är helt säker på att vi förlorat henne eller i alla fall hennes förstånd.

Ambulansen är snabb och personalen fantastisk. De tempar och Saga har över 39 grader. Hon får kramnedsättande medicin, alvedon och det förbereds för syrgas. Kramperna avtar innan syrgasen och de väljer att inte använda den. Jag åker med till Astrind Lindgren, Andreas stannar hemma med Nova som för ovanlighetens skull sovit förbi matning. Misstänkt?
Han plockar i ordning vad som ska med till sjukhuset och hoppas att Nova ska få vakna själv och äta innan de ska komma in till oss. Jag har hunnit nå sjukhuset och sitter i ett rum med en ledsen Saga i knäet när Andreas ringer. Jag hör Nova i luren, samma ljud som Saga. Hon krampar lika som syrran, kanske 40 minuter efter. Jo jag vet att vi har enäggade tvillingar men detta är ju hysteriskt!? Läkarna har aldrig varit med om att tvillingar följer varandra på detta sätt i beteende.
Fruktansvärt att höra Nova utan att få krama henne men vi vet i alla fall vad det är. Andreas har ringt en egen ambulans. På Astrid Lindgren väntar man med att undersöka Saga till syrran kommer, Saga visar då ingen symptom alls. Bara trött, gnällig och vill inte äta.

Orsak. Det vet vi inte säkert men det är feberkramper vilket i sig inte är farligt. Det man reagerar på är att kramperna var för länge. Framförallt Novas som krampade i över 20 minuter. Stackars Andreas stod ensam med Nova och väntade på ambulansen.
Igår togs spruta två på bvc. Vid förra sprutan märkte vi ingenting alls men det kan vara orsaken till den plötsliga feberuppgången som i sin tur resulterade i kramper. Jag personligen tror det men vem vet.
Man vet aldrig hur man reagarar i sådana hära situationer. Jag är glad att varken jag eller Andreas fick panik. Vi var lugna och rationella hela tiden vilket gynnade oss såväl som barnen. Ambulanspersonalen sa till mig på vägen in att de aldrig mött så lugna föräldrar.
I taxin påvägen hem grät jag.

Idag kramar vi extra hårt på våra små hjärtan och håller ett vakande öga på dem.
De är trötta av den kramnedsättande medicinen som håller i sig i 12h.
Vi har även fått med oss så vi kan ge om det upprepas. Hoppas inte.