Splittrad
När familjen packas in i volvon tidigt på morgonen undrar jag vad det är jag håller på med.
Eskilstuna. Skola. Allt är så avlägset, mer mentalt än rent fysiskt.
Sen kommer jag fram, sätter mig i föreläsnignssalen och träffar klasskompisarna. Fokus riktas om och kommunikationsprocesser fylls i huvudet. Det är okej, det går, jag klarar det.
Jag har aldrig varit så splittrad. Hemma är det familjeliv, jag försöker läsa när barnen sover eller ammas. Mitt prio är barnen, de ska inte påverkas och det gör de knappast. De har ju sin pappa när jag sitter i skolbänken och vem är jag och tro att min närvaro är viktigare än hans? Hur många barn växer dessutom upp med båda föräldrarna 100% närvarande första halvåret? Och dessutom med en så nära relation till sin Mormor, Morfar, Moster (jag kan fortsätta..) som sätter deras mående i första rummet hela tiden. Mina barn har redan flera vuxna förebilder nära inpå i sina liv, utan att de för den skull slussas runt i olika miljöer bland massa människor.
De lider inte men jag är splittrad. 7 veckor kvar sen 5 veckor mammaledigt och efter det 5 veckor skola innan jag är Socionom. Det går fort...
