Kort.
Det finns så mycket att säga men alltid så lite tid. Nu har jag en liten lucka innan jobbet. Jag går upp tidigt. Är ingen morgonmänniska och kommer aldrig att bli men denna lilla stund på morgonen när alla sover, den är bara min. Det är tyst i lägenheten och det händer inte ofta. Det är skönt och värt gruset i ögonen.
Vi har inte haft ngt anfall nu på 2 ½ vecka. Senaste koncentrationstestet på Keppran var inom mätbara värden så vi börjar väl komma upp i rätt dos, är inom ramen för vad som är "okej". Jag vill höja lite till och ska ta det med läkaren. Det händer ibland att det kommer lite utanför eller att man missar tiden så det blir för långt mellan doserna, dumt då att ligga precis på gränsen när det finns marginal uppåt. Tillfället vi gjorde koncentrationstestet på vet vi med säkerhet att varenda liten droppe gick i och vi hade stenkoll på vilken tid vi gav och ändå var det
låga värden. Tidigare har det dock inte gått att mäta alls eller varit superlågt.
Var på ögonkontroll förra veckan. Det gick inte alls. De ville inte att man skulle kolla på deras ögon så de knep ihop dem och skrek rakt ut. Ögonläkaren gav upp väldigt fort tycker jag men de var visst underbemannade. Vi ska tillbaka i slutet av september och inte ha glasögonen under denna tid. Det var positivt att Saga pendlade mellan ögonen. Hon ”läkte sig själv”. Det var väl egentligen det vi fick veta.
Det var en kort rapport om barnen...
PS. Det härliga med att jobba är att fredagarna känns mer betydelsefulla :D
