Fyrsamhet

Jag fiskade i helgen, att fiska är det bästa som finns. Man släpper allt och slappnar av.

Vi åkte ut till landet efter allt som varit för att kunna slappna av, tjejerna älskar det. De blir så lyckliga. Vi vet ju även att ambulansen är grymt snabb dit ut med om det behövs. Helikoptern ännu snabbare.

Gick ner till min brygga dvs en av de två båtbryggorna. Där var det några elaka själar som redan stod och fiskade. Så jag fick gå till den andra bryggan (dit de onåbara går). Går dit, sätter mig ner. Som vanligt fick jag först reda ut lite trassel på linan. Bytte ut tafsen, på med draget och kastade. Grym känsla, draget träffar ytan. Släpp bygeln, börja veva, vänta på rycket. Vänta på rycket.

Exakt den känslan har jag i princip hela tiden när jag är med mina barn, väntar på rycket. På samma sätt som när man fiskar men inte alls någon glädje eller avslappning. Jag (och med 100% säkerhet Milla med) väntar på det där rycket. Man nästan ser fram emot att det ska hända, inte för att man vill att det ska hända utan för att man är rädd att det ska hända. Så fort det händer drar allt igång, man blir maskinell. Fort som tusan, ta fram medicin, ta tid, av med kläder, ta tempen,  ring 112 dra samma info igen. Epilepsi, midazolam (för er som är nyfikna, wikipedia längst ner), stesolid,  adress, många gånger förr.

Vänta…..

Vänta…..

Ambulans kommer, dra samma sak igen, epilepsi, midazolam, stesolid, tid, temperatur.

Lasta, in till akuten, in på akutrummet, få ögonkontaktsnickningar utav 6-7 personer i grönt eller vitt som hälsning. Dra samma sak igen epilepsi, midazolam, stesolid, tid sen start, keppra, många gånger förr, personnummer, blir erbjuden stol, säger nej, känner sig i vägen, sätter sig hörnet, ser foten rycka fortfarande, en timme och 25 minuter, fler läkare, nålar, ingenstans att sticka för att få dit en infart, fler nålar, 5 personer sticker nu samtidigt på olika ställen, foten, handleden, ljumsken, armvecket, till slut, huvudet fungerar, nålen sitter i skallen, blod lite här och där, fortfarande asymmetriska ryckningar, i med mer medicin, totalt massor av medicin, massor, läkare frågar hur länge krampen varit, någon säger 1,5h, läkare säger ENOCHENHALVTIMME!?!?!?!, krampen slutar 10 minuter senare, totalt 1 timme och 40 min, på med ful mössa, in till rum 11, sitter med en kraftigt medicinerad tjej som sover djupt, sover så sött, ser nästan lite näpen ut, vaknar till, skriker, ser djupt i ögonen, kramar så hårt, så hårt, pappahjärta brister, tårar…

Varje gång telefonen ringer så kommer paniken, man vet att det är Milla som ringer om en kramp. Det var det. Någon timme innan hade det krampats, hon hade försökt ringa och messa mig men min mobil var inte med på noterna. Jag var 5,5 timmar bort. Denna kramp hade stoppats precis innan ambulansen kom.

Detta var på tisdagen.

På torsdagen åker jag hem från Sundsvall, lämnar av en kollega i Sätra, Milla ringer jag trycker bort henne som  vanligt så att jag kan ringa upp. Hon ringer direkt igen. Då visste jag. Visste exakt.

Varje gång mobilen ringer när jag inte är hos dem så växer en panik fram, varje samtal kan vara det där samtalet om en kramp.

Vänder mig bort när det ringer på jobbet, jag använder hands-free och ser inte då vem som ringer, vill vara själv om det är just det där samtalet…

Varje gång man tittar ut för fönstret ner på dragonvägen letar ögonen och sinnen hela tiden efter blåljus, det går inte att titta ut utan att söka efter den gula bilen med blinkande ljus..

Fick aldrig något ryck, jävligt dryg fisk som vägrar bita på mina krokar….

Går upp till huset igen och gläds åt att det inte har ryckt alls sen förra veckan. Nova hade ett märkligt anfall som visade sig genom att hon tittar upp och blinkar, lite som om blivit bländad av solen när ska titta efter en fågel. Den stoppade vi snabbt med medicin.

Sen krampades det inte under hela helgen på landet.

Tills vi åkte hem.

När vi rullar ut från området kaskadspyr Saga, Milla sitter bak och säger att det kan vara en kramp (hon hade sett en dubbelryckning på benet precis när bilen börjat rulla och tyckt att det var synd att man var tvungen att bli orolig så fort ett ben rycker).

Vi kör in på en liten parkering, märklig kramp. Saga rycker inte riktigt utan stirrar långt långt bort och reagerar inte på något. Hon blir blå om läpparna, det har de aldrig blivit tidigare. Milla ringer 112 och jag tar upp midazolam och ger på en gång. Under tiden Milla pratar med 112 så släpper krampen, medicinen fungerade denna gång. Vi avbeställer ambulansen, torkar upp spyan och kör hem. Milla håller ett öga och ett öra och hela sitt hjärta på Saga för att se om det skulle hända mer. Det gjorde det inte, nu är vi hemma och barnen sover. Milla med. Snart jag med.

Är trött, så trött. Mest trött på att alltid vara rädd, alltid rädd och orolig över att behöva släppa allt man gör för att stoppa en kramp, eller åka till Astrid om den inte kan stoppas…

Panik och ångest varje gång det ringer.

Varje gång.