Fyrsamhet

Det är svårt att förstå. Den största rädslan är förstås att inte få se sina barn växa upp eller att inte få se de växa upp på samma premisser som de föddes med. Det finns så många vägar som livet kan ta och all denna ovisshet är knäckande. Förstå mig rätt, jag är så glad över att inte märka något tecken alls på skador men jag är rädd. Finns de där? Kommer de? Eller kommer de vid nästa kramp?

Turbulenta känslor i hela kroppen. Det går inte att sätta ord på det man känner eller ens riktigt förstå vad man känner. Man tar ut det på andra sätt. Andreas fick ett utbrott på bilen, att den plötsligt kostade massa pengar som vi inte har. Det är bara pengar men en bil på verkstad är en ilska man kan  ta på, förstå. Det blev hans ventilation.

Jag är mest bitter över att bli begränsad. Det är en känsla jag kan ta på. Min ventilation för ilskan. Vi trodde vi skulle resa med barnen innan de var ett halvår, vi trodde vi kunde åka till Thailand med Moster m. familj i februari. Vi skulle visa våra barn världen tidigt. De skulle uppleva andra kulturer, höra främmande språk och känna den höga salthalten från vattnet på sina läppar. Istället har vi knappt lämnat Väsby det senaste halvåret. Vår planerade Hawaiiresa flyttar sig allt längre fram. Snart så långt fram att man knappt tror på den. En suddig dröm som aldrig blir sann.

Vi har varit på landet men fått åka därifrån nästan varje gång vi vågat oss dit. Platsen där jag kan slappna av har tappat sitt lugn. Nu drar vi oss för att åka om de har feber, det är absurt!
Vi har varit på skansen den här sommaren, en fantastisk dag! Vad glad jag är över den nu, det blev på nå vis sommarens händelse. Vi var båda, vi hade medicin, vi hade vänner och de var ”länge” sen senaste kramp.

De senaste halvåret har jag haft några enstaka jobbdagar på gamla jobbet. Det har varit en andningspaus för mig. Hur illa det än låter har det varit skönt att slippa vara den som har ansvar för en stund. Dessutom har Mormor & Morfar varit med Pappan så jag har vetat att det funnits någon med. Jag har  levt i symbios med barnen sen examen i januari vilket gör att när inte barnen kunnat lämna Väsby har inte heller jag det. Gissar att detta påverkat att de varit så betydande med de jobbdagar jag haft. Miljöombyte!

Det är svårt att förklara hur man bryts ned. Vi har vägrat vara rädda, vägrat begränsa oss men det är omöjligt att inte begränsa sig. Jag har dragit mig för att åka tåg för vad gör jag om ena barnet krampar? Jag har dragit mig för att ta bilen för vad jag gör jag om de krampar i bilen? Hör jag om de krampar? De tysta kramperna skrämmer mig nästan mest, för nu har de varit sådana med. Nova låg i vagnen med pupillerna högt upp och vi trodde hon tittade på molnen………………
Såg sen att ögonen blinkade frenetiskt hela tiden och hon var inte kontaktbar.
Kramperna har även dykt upp i leken. De har stått och lekt och så plötsligt fallit och skrikigt. Inte borta som tidigare utan skrikit i krampen.
De har även krampat i samband med bad.

Detta har resulterat i att vid varje promenad när de är för tyst i vagnen sticker jag eller Andreas ned huvudet. Hör vi skrik hemma från ett annat rum springer vi fram direkt som riktiga hönsmammor/pappor, rädda att de ligger och krampar. Vi drar oss för att göra så mycket alls nu när Novas feber jojjar upp och ned. Håller oss nära hemmet och har koll på vilken väg vi promenerar på så vi vet vad vi ska säga till 112. Vid bad är vi spända. De är absolut inte så att de krampar så fort de badar men det har hänt och det räcker för att vi ska vara lite mer nojjiga.

Känslorna ligger och vilar på huden. Så fort de i sömnen eller leken gör ett plötsligt ryck blir jag och Andreas spända. Letar efter tecken. Förbereder i tanken allt vi kan för att avverka en kramp. Det måste ta slut snart!!


/C

Vilket tempo, allt händer i 180.

Vi har varit på middag hos Sofie & Jörgen som har tvillingarna Amadeus och Cecilia + Sofies äldre son var med. Det är ganska så fantastiskt att komma till ett hem fyllt av leksaker, ett dukat bord med 4 (fyra!) barnstolar runt och på bordet finns skål med majskrokar :) Det blir inte det där stressade magknipet när man är bortbjuden då som lätt infaller annars. Jättegott var allt dessutom. (Vi fick mer än majskrokar… ;)
Barnen har helt klart mer och mer utbyte av varandra vilket är så roligt att se. Saga klättrade över tröskeln, som är högre än hemma, till deras uteplats. Som den gentleman Amadeus är putta han  henne på rumpan så hon kom över snabbare vilket var till hennes förtjusning. Hon satte sig på andra sidan med ett stort leende och klappade händerna :) Sött!!

Vi har även varit på skansen. Jag tycker om när vi är hela familjen och gör saker och det gör helt klart tjejerna med. De sov knappt alls men var väldigt glada hela tiden. De har förstås inte utbyte av skansen i sig men av att vi är tillsammans, glada och ostressade och promenerar runt. Med oss hade vi även Minna, Sebbe & Lucas. Myyyysigt var det. Det blev en heldag och vi tänkte oss att vi fyra vuxna med våra tre barn och två vagnar skulle äta efteråt. Det var inte helt lätt :) Många ställen som inte har barnstolar och vi ville helst sitta utomhus eftersom det var fint väder. Man måste ju passa på i Sverige ;P Det slutade med att vi promenerat från skansen mot Kungsträdgården, genom Gamla stan och slutade på Medborgarplatsen. Ingen dålig promenad :) Tror det var 54 det hette som vi åt på, eller hittar jag på nu? Guldstjärna i taket till dem iaf. Det trollade och fixade för oss så vi skulle få plats. Två barnstolar och utrymme för Lucas ganska stora singelvagn ordnades. Dessutom fixade de varmt vatten till vår välling och vi fick små tallrikar så vi kunde ge barnen av vår mat. Det slutade förvisso med att Nova däckade i min famn innan vår middag och inte använde någon stol eller tallrik och Lucas ville inte sova i vagnen så Minna & Sebbe gungade förgäves när de egentligen ville äta sin mat. Men men…. :)

Under veckan har vi gungat och busat med Tette, Johan & Dante, varit hos Mormor där även Moster & Emelie var. Familjen Zuber/Ahlbäck har varit här, då var det rena rama öppnis på golvet eftersom även Minna & Lucas kom. Molly på 2,5år, Lucas & Linus på dryga halvåret och Saga & Nova på dryga året. Härligt att se dem. Framförallt när Andreas kom hem och satte sig mitt bland barnen och rulla boll med Molly :) Den kvällen fick vi sen anledning att fira för ganska sent ringde min telefon och jag jag fick veta  jobbet jag skrev om tidigare var mitt!! Det känns så kul och skööönt att det är klart. Vi handlade kinamat och jag & Minna njöt av rosé och mörk choklad på uteplatsen. Underbara sommar :)

Ett ”problem” med jobbet är att de gärna ser att jag börjar väldigt snart, gärna 8e augusti. Det fungerar inte riktigt men vi har mötts på halva vägen. Jag kommer vara timanställd i augusti och det känns ganska skönt att mjukstarta. Dessutom får David träna in sig i jobbet som barnpassare. Vi hoppas på att det kommer fungerar med hans schema  att hämta tjejerna från dagis ett par gånger i månaden så det blir kortare dagar för dem. Bra för honom att testa om det känns bra för honom som extrajobb och perfekt för oss!

Nu vakna tjejerna! De åker till landet idag med Mormor, Morfar & Andreas. Själv kommer jag ha egen tid för första gången sen de föddes. Bara jag. Jobbar förvisso bland djuren både lördag och söndag men ändå!! Kommer nog vara skönt att landa lite med allt som händer. Funderar även på att klippa håret och gå på bio :)

Langar upp lite bilder vid tillfälle!

Mina nycklar ligger i ett rum i en villa bakom en låst dörr. Bra där. Detta inser jag när barnen sitter väl fastspänd i vagnen och vi redo för en långpromenad. På denna väl inlåsta nyckelknippa sitter även nyckeln till soprummet och jag ska slänga sopor. Att jag saknar den nyckeln också hinner jag dock glömma innan jag går hemifrån, för hemifrån går jag. Snabbt och stressat för att jag lämnar en olåst dörr bakom mig.

På vagnen ligger en stinkande påse med några blöjor i, två stycken av de mer otrevliga slaget. Jag hinner ut och går mot soprummet innan jag inser att jag inte kommer in där. Så klart inte en granne inom synhåll. Tröttsamt. Slänger den blå bokcompaniet påsen med blöjor i en vanlig soptunna och känner mig jättedum.

Kutar vidare mot coop. Det blir ingen långpromenad med olåst dörr men en snabbhandling. Inser på en gång att alla tydligen ska handla just precis nu. Brukar annars vara ganska ensam så länge jag undviker torsdagseftermiddagar. Trångt är det nästan alltid, är det inte leveranser så har butiken använt gångarna till att förvara kampanjvarorna men nu var det extremt. Jag tappar tålamodet ganska omgående. Tjejerna är dock på strålande humör, tack o lov!

Vid barnhyllorna plockar mitt dåliga samvete ner nestléburkar i korgen. Har inte lagat tillräckligt med hemmagjord mat åt dem på sista tiden. Ett par familjer trängs runt mig varav en har flera barn i olika åldrar. Jag hör pojken skratta men registrerar åt vad förrän han säger ”titta på den där bebisen”. Pojken menar min Saga, min fina Saga och hennes skelning . Barn är elaka vill jag säga och så vill jag slå lite på honom och säga att han kan ta sig en titt i spegeln själv. Det gjorde jag så klart inte. Barn är inte elaka, inget ont alls har de i sig. Det är vuxna som är elaka. Det är vi vuxna som skapar norm. Vi visar och bekräftar med allt vi gör och säger vad som är okej/normalt/bra och vad som är fel/konstigt/annorlunda.

Så. Le mot alkisen på bänken, möt de med synliga handikap med respekt och tänk efter innan du fäller kommentarer, du vet inte vad som är dolt under ytan.

Jag förundras över vilka fantastiska människor vi har runt oss men egentligen borde jag förundras mer över att jag stundtals glömmer bort det.

Det är inga kul just nu. Det är för många frågetecken och orosmoment. Desto roligare blir det då att gå på kalas bland glada människor en solig dag. Åt en himmelskt god marängtårta, kan inte ens beskriva. Inte sådär sötsliskig som marräng kan bli utan len och god i smaken. Även Saga & Nova gav den högsta betyg men det säger iof mindre ;) Allt som ligger på tallrik är gott, det är deras filosofi, dessutom mumsa de lika glatt på prinsesstårtan som de lyckades flirta till sig.
Det känns lite jobbigt att inte vi fick ge våra tjejer ett sådant 1års firande.
Jacob & Lucas är inte lika fjantiga som våra tjejer, de skrattar lika glatt vem som än petar och killar dem. Så söta!

Vi blev kvar, pappan hann komma till tjejernas stora glädje och innan dagen var slut hade magen fått en jättegod paj och ett glas vin med. Dessutom hade ett silverregn fallit över vagn och barn så vår stjärna strålade mer än någonsin och vår Saga glittrade som den vackra Saga hon är. Sen var tjejerna för trötta så vi knatade hemmåt för att få sömn i dem. Tyvärr hade de missat sömntåget och ville inte alls sova när vi kom hem så kunde likaväl ha stannat =P
Även våra tjejer fick presenter trots att de inte var de som fyllde. Nu måste vi till landet och planetera klätterträd! <3


I övrigt har vi lite problem med sömen. Vi fick det väldigt lyxigt med tjejer som fick vana att sova till 07. Nu är vi tillbaka i gamla vanor igen och vaknar vid 06. Gillar inte. Dessutom vaknar de ibland på nätterna. Inte så att de ligger vakna länge, bara gnäller till men de stör både dem och oss. En dålig natt ger ju tyvärr också ofta en dålig dag -för hela familjen. Vi har testat lite olika saker som att de får sova en stund till på eftermiddag/kväll och vara vakna längre på kvällen. Hjälper inte. I natt har vi delat på oss. Andreas är hemma med Nova och jag är hos Mormor & Morfar (som är på landet) med Saga. Det fungerade....Saga vaknade till vid 06 men somnade lätt om och vaknade igen 07.15...sen låg vi och drog oss nästan en halvtimme!! Kan säga att det är en lycklig tjej som är själv med mamma. Hon skrattade hela vägen hit igår, glad innan vi la oss och vaknade med ett leende. Det är nog bra om vi har möjlighet att dela på oss ibland :)

Idag missade jag mina barns första tandläkarbesök. Sanningen är väl den att det egentligen var igår jag missade det. Tydligen är det inte 5 juli idag. Stenkoll på tiden men hade skrivit fel i allmanackan. Hjälper inte mycket att ha koll på tiden då. De som känner mig vet att jag aldrig missar ett möte och aldrig är sen. Inte riktigt samma koll just nu :/

För att få ringa någorlunda ostört till folktandvården mutar jag barnen med majskrokar. De mumsar glatt när jag ringer. Efter jag lagt på möts jag av detta:

Vinka Hej då till grabbarna



Mysa på gräsmattan. Saga, Nova, Tette och Dante



Mata änder



Dante läser för Nova på vår uteplats



Tjejerna däckade under/efter de drack kvällsflaskan.



Såg nog inte så annorlunda ut i Gbg efter konsert
:)



Sen var de plötsligt hemma igen och allt som vanligt. Fast mindre behåring.
Andreas o Johan leker med sina smarta telefoner och Tette med barnen.
Och jag fotar.

Beslut är svåra att ta. I alla fall de där stora besluten som får så fruktansvärt mycket påverkan. Man skulle allra helst vilja testa lite och sen backa tillbaka tiden om det inte blev som man tänkt. Ctrl Z. Ångra.
I höst börjar tjejerna förskola. Det var svårt att bestämma när det var rätt tid att börja eftersom man sökte när barnen var pyttesmå, typ 3 månader, för att vara säker på att få till den förskola man vill. Vi rådslog med de vi tycker har sunda tankar och blandade sen ihop de tankarna men vår egen uppfattning och livssituation. De känns små, prematurer som de är men samtidigt redo. De älskar även andra barn och skrattar som mest när de är många barn runt dem så jag tror den biten blir bra även om det nu är nervöst bara att tänka på det.

Jag då. Jag ska ju då jobba är tanken. ”Ska du jobba heltid i höst” frågade föreståndarinnan mig eller har jag korrigerat minnet? Kanske frågade hon oss båda om någon av oss inte skulle jobba heltid. Det var i samband med att vi pratade kramper, de är lite nervösa över att ha krampande barn där. Det kan man ju förstå.
Jag är väldigt kluven för hösten. Att ena föräldern börjar nytt jobb samtidigt som barnen börjar förskola är väl kanske inte klockrent men så kommer det sannolikt bli. Så måste det bli.

Jag har varit på tre intervjuer och det känns bra för så otroligt många jobb har jag inte sökt och flertalet har inte ansökningstiden gått ut på än. Det är ju lovande. Samtidigt kommer det inte ut så mycket nu på sommaren och det skulle vara skönt att ha det klart.
Idag tackade jag nej till ett heltidsjobb som skulle kunnat ha varit helt rätt. Det var med stor ångest. Ett sånt där typiskt svårt beslut som man bävar för att ta. Det var nämligen lite av ett drömjobb. Det var detta jag ville när jag började plugga för flera år sedan. När jag för en tid sedan satt och funderade över klassiska intervjufrågor för att förbereda mig och för mig själv svarade på ”vad gör du om 10år” så var det detta. Så rätt men ändå så fel. Det passar inte in i det liv jag lever idag med två 1åringar och man. Synd. Jag är rädd att ångra mig, rädd för att detta var mitt tåg och jag inte hann på men min prioritering är tjejerna och kan inte vara något annat. Jag var väldigt välkommen att höra av mig i framtiden när mitt liv ser annorlunda ut. Håll tummarna för att det finns en ledig tjänst då!! Kanske är jag just där om 10 år ändå ;)

Jag har fått nej på ett jobb och det var tråkigt. Ett sånt där normalt jobb med mån-fre, semesterveckor och lön 25e. Med det paketet kommer normalitet och trygghet. Jag har aldrig jobbat eller levt så men det skulle passa väldigt bra ihop med barn på dagis. Det stod och vägde mellan mig och en annan sa dem iaf. Han hade erfarenhet och det är svårt att tala emot det argumentet. Det var nog även ett sånt jobb där det var stor fördel att ha erfarenhet så utmanande hade det varit men jag var väldigt sugen på den utmaningen.

Det tredje jobbet väntar jag svar från. Där har jag mer erfarenhet och är antagligen ganska lämpad tror jag men man vet ju aldrig om man klickat så där bra som man tror att man har och man vet aldrig vad man konkurrerar emot. Den är en tjänst på 90% vilket är lite roligt, jag undrar var de plockar bort 10% arbetstid. När jag sökte var det 70% eller något sådant men de hade lyckats öka. Detta skulle nog passa vår familj allra bäst. Inte riktigt heltid och ett par tillfällen i månaden kväll/lördag vilket gör att jag och Andreas kan skarva ihop till kortare dagisdagar för tjejerna. Det vore bäst för oss, frågan är om det bäst för mig.

Jag har tiden för mig och man måste inte ha drömjobbet som första jobb efter examen. Kan även till och med vara fördel att skrapa ihop erfarenhet från olika håll innan man når slutstation. Jag är inte ens 30 och är färdigutbildad, gift och har 2 barn. Rest, jobbat och levt innan detta. På samtliga tre intervjuer har de tittat lite frågade på mig hur jag hunnit med och framförallt orkat och då har jag inte ens nämnt att tvillingarna får krampanfall och att vi stundtals inte sovit utan bara vakat. Det klokaste vore att inte ta ett alltför utmanande jobb i höst utan något som ligger nära det jag gjort tidigare. Jag får helt enkelt hoppas på att de ringer och vill skriva anställningsavtal med mig.

Vi gled förbi BVC tidigt torsdagsmorgonen för att hämta d-droppar. Det var oplanerat och ren tur att hon hade tid. Det har kommit massa bebisar även denna sommar så vi som inte har färskingar är inte prioriterade så det var ett bra tag sedan vi var där. Väl där fick vi veta att det var dags för  ettårs vaccinet, dvs. spruta tre där spruta två blev starten av alla dessa kramper vi haft. Vi blev lite ställda och tveksamma över hur vi skulle göra. Vid BVC besök tar inte Andreas ledigt, det har han inte gjort någon gång oavsett om vi ska träffa läkare eller vanlig mäta-väga-vaccinera besök. Det är skillnad när vi ska in till sjukhuset, helt andra saker man kan få veta och göra då och ett annat eget intresse att få ställa frågor osv.

Vilket fall. Sådär timing kändes det som eftersom Andreas skulle åka till Gbg bara några timmar senare. Ändå kändes det skönt att ha det ur världen och vi var båda och de vill ju så klart ha tröst efter sticken. Det underlättar med både en mammafamn och en pappafamn. Så vi körde på. Jag hann ångra det flera gånger om dygnet efter men nu är jag glad att det är överstökat :)

Nova ryckte lite i armen redan under dagen. Rådslog med mottagningen och hon fick en halv stesolid. Halv 9 på kvällen var jag helt hundra på att Saga var på gång att krampa. Alla tecken + 2-3 tydliga ryck. Hon fick en halv stesolid och sen kasta jag ihop det allra viktigaste för en natt hos Mormor. Tjejerna blev lite förvånade när de i pyjamas blev nedkastade i vagnen och Mamman småsprang hela vägen. Var sjukligt nojjig och beredd på att använda nya medicinen längs vägen. Gick bra och Saga var glad och som vanligt. Det var en jobbig natt. Båda småryckte natten igenom men inget anfall och jag sov i princip med ett öga öppet. På dagen försvann sen alla kramptecken och småryck men jag var orolig när det gick mot kvällen. Det har varit fler kramper på natten än dagen totalt men allt var lugnt och vi hade en jättemysig och bra kväll/natt vi tjejer.

Överlag har det fungerat jättebra att vara ensam om man bortser från vaccinrelaterat ryckande, det hade varit väldigt skönt med pappan hemma då förstås.
I det stora hela var det ingen skillnad mot när Andreas är på hemmaplan. Han åker innan frukost och kommer hem efter att tjejerna ätit middag så det är bara vällingen kvar som måltid. Det är annars när de är hungriga och inte får mat snabbt nog som det kan vara skönt att vara två och ibland vid sövning  på dagen.  De andra sakerna som matlagning till tjejerna och fix i hemmet gör jag ju redan själv. Det känns väldigt skönt att veta att jag klarar mig själv med barnen. Det är ju bara en tidsfråga tills det är Andreas tur att jobba på annan ort igen. Kanske redan på måndag.

Pappan och pojkarna hade det förövrigt super i Göteborg och grym konsert så de var glada när de kom hem!! =)