Fyrsamhet

Vinka Hej då till grabbarna



Mysa på gräsmattan. Saga, Nova, Tette och Dante



Mata änder



Dante läser för Nova på vår uteplats



Tjejerna däckade under/efter de drack kvällsflaskan.



Såg nog inte så annorlunda ut i Gbg efter konsert
:)



Sen var de plötsligt hemma igen och allt som vanligt. Fast mindre behåring.
Andreas o Johan leker med sina smarta telefoner och Tette med barnen.
Och jag fotar.

Beslut är svåra att ta. I alla fall de där stora besluten som får så fruktansvärt mycket påverkan. Man skulle allra helst vilja testa lite och sen backa tillbaka tiden om det inte blev som man tänkt. Ctrl Z. Ångra.
I höst börjar tjejerna förskola. Det var svårt att bestämma när det var rätt tid att börja eftersom man sökte när barnen var pyttesmå, typ 3 månader, för att vara säker på att få till den förskola man vill. Vi rådslog med de vi tycker har sunda tankar och blandade sen ihop de tankarna men vår egen uppfattning och livssituation. De känns små, prematurer som de är men samtidigt redo. De älskar även andra barn och skrattar som mest när de är många barn runt dem så jag tror den biten blir bra även om det nu är nervöst bara att tänka på det.

Jag då. Jag ska ju då jobba är tanken. ”Ska du jobba heltid i höst” frågade föreståndarinnan mig eller har jag korrigerat minnet? Kanske frågade hon oss båda om någon av oss inte skulle jobba heltid. Det var i samband med att vi pratade kramper, de är lite nervösa över att ha krampande barn där. Det kan man ju förstå.
Jag är väldigt kluven för hösten. Att ena föräldern börjar nytt jobb samtidigt som barnen börjar förskola är väl kanske inte klockrent men så kommer det sannolikt bli. Så måste det bli.

Jag har varit på tre intervjuer och det känns bra för så otroligt många jobb har jag inte sökt och flertalet har inte ansökningstiden gått ut på än. Det är ju lovande. Samtidigt kommer det inte ut så mycket nu på sommaren och det skulle vara skönt att ha det klart.
Idag tackade jag nej till ett heltidsjobb som skulle kunnat ha varit helt rätt. Det var med stor ångest. Ett sånt där typiskt svårt beslut som man bävar för att ta. Det var nämligen lite av ett drömjobb. Det var detta jag ville när jag började plugga för flera år sedan. När jag för en tid sedan satt och funderade över klassiska intervjufrågor för att förbereda mig och för mig själv svarade på ”vad gör du om 10år” så var det detta. Så rätt men ändå så fel. Det passar inte in i det liv jag lever idag med två 1åringar och man. Synd. Jag är rädd att ångra mig, rädd för att detta var mitt tåg och jag inte hann på men min prioritering är tjejerna och kan inte vara något annat. Jag var väldigt välkommen att höra av mig i framtiden när mitt liv ser annorlunda ut. Håll tummarna för att det finns en ledig tjänst då!! Kanske är jag just där om 10 år ändå ;)

Jag har fått nej på ett jobb och det var tråkigt. Ett sånt där normalt jobb med mån-fre, semesterveckor och lön 25e. Med det paketet kommer normalitet och trygghet. Jag har aldrig jobbat eller levt så men det skulle passa väldigt bra ihop med barn på dagis. Det stod och vägde mellan mig och en annan sa dem iaf. Han hade erfarenhet och det är svårt att tala emot det argumentet. Det var nog även ett sånt jobb där det var stor fördel att ha erfarenhet så utmanande hade det varit men jag var väldigt sugen på den utmaningen.

Det tredje jobbet väntar jag svar från. Där har jag mer erfarenhet och är antagligen ganska lämpad tror jag men man vet ju aldrig om man klickat så där bra som man tror att man har och man vet aldrig vad man konkurrerar emot. Den är en tjänst på 90% vilket är lite roligt, jag undrar var de plockar bort 10% arbetstid. När jag sökte var det 70% eller något sådant men de hade lyckats öka. Detta skulle nog passa vår familj allra bäst. Inte riktigt heltid och ett par tillfällen i månaden kväll/lördag vilket gör att jag och Andreas kan skarva ihop till kortare dagisdagar för tjejerna. Det vore bäst för oss, frågan är om det bäst för mig.

Jag har tiden för mig och man måste inte ha drömjobbet som första jobb efter examen. Kan även till och med vara fördel att skrapa ihop erfarenhet från olika håll innan man når slutstation. Jag är inte ens 30 och är färdigutbildad, gift och har 2 barn. Rest, jobbat och levt innan detta. På samtliga tre intervjuer har de tittat lite frågade på mig hur jag hunnit med och framförallt orkat och då har jag inte ens nämnt att tvillingarna får krampanfall och att vi stundtals inte sovit utan bara vakat. Det klokaste vore att inte ta ett alltför utmanande jobb i höst utan något som ligger nära det jag gjort tidigare. Jag får helt enkelt hoppas på att de ringer och vill skriva anställningsavtal med mig.

Midsommar fick vi fira traditionsenligt i Norrtälje utan helikopterflygningar :D Var lite orolig med tanke på hur den senaste tiden sett ut.

Förra året bodde vi på Neonatalen och tjejerna låg i en säng på hjul, hade sond och andningslarm. En prima midsommarlunch dukades upp på långbord och en underbar jordgubbstårta. Detta var dock ingenting i närheten av årets och det var tjejernas första ”riktiga”.

Många blev vi, framförallt midsommardygnet. Det gillar vi. Jag har sovit som jag inte gjort på ca ett år. Flera dygn i rad. Tjejerna har ju börjat sova bra, inte minst när de sover mellan mig och Andreas och har syrran tätt intill. En dag sov jag  till och med middag med Nova och jag har överlag kunnat ta det ganska lugnt. Inte lagat mat varken till oss eller tjejerna och inte städat och fixat något. ”Bara” barn. Mormorn är nog lite tröttare och behöver en paus från oss alla ;)

När vi kom hem blev det lite konstigt precis som förra gången. Jag vet inte vad våra tjejer tror men de blir jätteklängiga och oroliga. På landet försvinner en efter en och slutligen åker vi också hem, samtidigt som mormor o morfar. Så var det sist med. Väl hemma är det sen bara mamma o pappa och det är visst inte lika kul som att ha huset fullt av människor. Nova blev besatt av Andreas, hon släppte honom inte. Nöp sina små händer in i armen på honom när han försökte sätta ned henne. På måndagsmorgonen vaknade hon till när Andreas gick upp men somna lika fort igen. Minnet är det dok inget fel på för när hon slog upp sina blå så var det full fart ned mot fotändan som gällde, samma väg som pappa försvunnit. Att pappan för länge sen åkt iväg förstod hon inte.

Vi hade iaf en ganska bra dag igår när de väl accepterade att det var dags med dagar med bara mamma igen.

Det blev inte alls som planerat. Jag hade laddat. Kameran låg vid sängkanten. Vi skulle sjunga och lägga fram paketen till tjejerna på morgonen. Även om inte de minns sin 1årsdag skulle en tradition skapas. Det brast redan fredagkväll. Mitt i städning och ommöblering av sovrummen steg Novas feber igen. Både jag och Andreas såg vid olika tillfällen hennes arm rycka, men bara en arm. Alla tecken tydde på att ett anfall skulle komma men vi hoppades så att det inte skulle hända. Proppa henne med alvedon och hade svalt. Andreas sov med henne i vardagsrummet för att ha koll. När jag 05.20 vaknade av att hon gnällde var jag glad, vi verkade ha klarat natten och skulle få fira födelsedagen, om en med en sjuk unge.
Nästa gång jag vaknar är det av de värsta orden jag vet i alla världen. ”Nova krampar”. Det har varit olika kombinationer de senaste 6 månaderna. ”Doris, hon krampar.” ”Hon krampar Milla.”. ”Saga krampar”. ”Nu krampar Nova”. Jag har förstås väckt Andreas på samma vis flera gånger. Det är vidrigt.

Krampen var lång och märklig. Diazepamen har inte hjälpt de senaste gångerna och det är svårt att sticka tjejerna och ge den vägen. Ambulanspersonalen (fantastiska!) lyckas inte, de plockar upp en från akutbilen längs vägen –lyckas inte heller utan först på sjukhuset hävs krampen efter ca 1h.
Vår förhoppning var hela tiden att få hem vår Nova så vi iaf kunde fira hemma, hon brukar ju bli väldigt pigg märkligt fort efter kramp. Nu blev hon inte det och hon är fortfarande på Astrid med sin pappa. Får förhoppningsvis åka hem idag. Det är okej med Nova, febern är inte riktigt lika hög längre men vi bryr oss väl mindre om febern och viruset i sig. Sjuka blir barn, de bygger ju upp sitt immunförsvar nu men kramperna. Vanmakten är så fruktansvärd och alla frågetecken.

Hemma fanns chokladpudding och grädde för 30personer, liksom kakor, saft och frukt. Jag, Saga, Mormor & Morfar gjorde i ordning en burk med chokladpudding och åkte till Astrid. Inte samma sak men iaf något. Nova var inte sjukare än att hon mumsade på :D Hon hade även fått fina presenter av sjukhuset!!  I lekrummet röjde faktiskt båda två på rätt bra tillsammans, Nova med en nytagen ipren förvisso men ändå! VI gjorde det bästa av situationen och det blev lite mysigt. Nova och hennes pappa fick även besök av Tette & Johan och Lok.
Jag och Saga åt middag hos mormor & morfar. Saga hade nog världens bästa födelsedag faktiskt. Hon var i centrum hela tiden, sådär som det blir när man är van att ha två barn och plötsligt har bara ett. Jag hade all tid för henne och hos mormor o morfar var hon också i fokus. Det är också kul att åka bil och på sjukhuset träffa hon pappa o syrran och massa leksaker. Klockren dag tyckte Saga, som inte vet bättre ;P Hon somnade i vagnen innan vi gick hem, vaknade en stund hemma och mös med mig i sängen och somnade sedan sött om igen.

Jag känner mig totalt hjärndöd. Så mentalt trött men jag måste sluta vara bitter för jag blir inte piggare av det. Det är som det är.
Ska snart iväg och fika sen kanske jag åker till Sollentuna. Jag har inte träffat Minna sen vi var ute 25e april, inte sett Lucas sen jag var i Sollentuna Centrum utan barn för runt 2 månader sedan och Minna har inte träffat barnen sen mars/april tror jag så det har ju hänt en del för alla.
Senare blir det iaf middagsfirande för min bror och då kalasar vi även lite chokladpudding och firar tjejerna lite med, förhoppningsvis med båda mina barn. Håll tummarna!

Utöver tråkiga kramper har vi haft underbara två veckor ute i Sundsta med fint väder rakt igenom. Tjejerna har stormtrivts. Det är härligt att bo i kollektiv, alltid ngn famn ledig. Bad och lek hela dagarna. Jag har haft mer tid än hemma eftersom jag inte alls har lika mycket måsten där ute. Vi bor nu i en liten friggebod som mest består av sängar. Där sover vi alla fyra tillsammans vilket vi alla tycker är mysigt, det är det bra med att vara trångbodda :) Vilket fall så blir det inte mycket boyta kvar och heller inte mycket utrymma att städa och fixa, så jag leker istället. Tjejerna gillar! Jag, mormor och barnen har tagit många promenader. Vi hittade en mysig tur på ca en timme som tog oss igenom nästan hela området och halva vägen längs vattnet.
Delar av tiden på landet har de även varit kusiner, moster o morbror Anders ute och sista helgen kom även Marcus. Som sagt, barnen gillar när de är folk runt dem, iaf folk de känner så de var lyckliga! :)

Klicka på bilderna för större.



Första dagen var det försiktiga händer som kände på vattnet..



Sen plaskades det mer intensivt.







1. Pappan har byggt på huset men när det vilats har det kramats.
2. Samma-lika klänning visade det sig att Emelie och Saga hade :)
3. Nova med sin fadder Marcus!
4. Nova har fullt upp med att kolla in bygget...
5. Saga i Davids knä. Hon älskar verkligen David!!



Emelie och Nova


Det har byggts massor på det som ska bli vårt nya hus och utbyggnad av Segerbergs hus. Våra hus kommer sitta ihop men inte ha någon dörr mellan oss, gemensam veranda. Jag har fotat massor, så klart ;) En del mobilbilder har jag skickat upp på facebook men har även fotat med riktig kamera.


Leverans.



Trots värme jobbade det på snabbt.




Fast vissa lekte hellre apa än byggde ;P



Så här klara blev "vi". Alla husen kommer sen bli röda med vita knutar.


Utöver två akuta sjukhusbesök och ett planerat har vi även varit iväg på dagis-info. Nova började leka på en gång och Saga följde snabbt efter, trots att infot var samma dag Saga blev riktigt sjuk och på eftermiddagen krampade. Tyckte allt verkade jättebra men vi chockade kanske lite när vi sa att tjejerna kramapar. Ska dit om ett par veckor igen och berätta närmare om kramperna, medicinen och hur de ska gå tillväga. Önskemål från dem och det är bra att de tar det seriöst.



De hittade varsin boll på dagis :)

De mest generösa människor jag vet är föräldra-bekanta. Det vill säga bekanta som är föräldrar. De behöver inte ens vara riktigt bekanta utan även vänners vänner. Innan töserna ens var födda damp det ned mail med erbjudanden om saker vi kunde få och få låna. När tjejerna föddes fick vi (barnen) massa fina presenter, leksaker och kläder. Vi har sluppit köpa så otroligt mycket saker. Viktiga saker och roliga att ha saker. Åkpåsar för vintern, barnstolar, kläder, leksaker, gåstolar, hoppgungor, böcker. Listan kan göras mycket längre. Jag är så otroligt tacksam för allt för det är åtskilliga tusenlappar vi har sluppit spendera.

Jag har försökt föra samma anda vidare, jag vill inte vara sämre. Så när tjejerna vuxit ur kläder har jag skänkt vidare åt olika håll. Nu har de flesta av våra bekanta som fått barn efter oss fått pojkar och de vill tydligen inte klä sina barn i rosa klänningar…I helgen som var kom Bea & Ronny och hämtade en flyttlåda fylld av bebiskläder för där kommer det iaf en tjej till midsommar.

Jag spar de som känns för sentimentalt för att skicka vidare och jag har även sålt en del kläder för en billig peng och i och med det fått roliga mailkontakter i Sverige.
Igår åkte våra Brio-stolar iväg till nya ägare. Li är nog den vi lånat allra mest av och hennes bror och sambo ska märkligt nog också få tvillingar. Eftersom vi har så mycket grejer från henne och fortsätter låna framförallt kläder i takt med barnen växer känns det extra bra att vara generös dit. Tvillingmagen var stor och fin och jag saknar nästan att vara gravid. Märkligt hur fort man glömmer allt det jobbiga ;)

Nu ska jag plocka ihop så jag och tjejerna kan ta en promenad som avslutas hos mormor.

Gladare unge får man leta efter. Hon skrattar åt det mest otänkbara saker. Livet är roligt helt enkelt. Hennes inte längre tandlösa leende bjuder hon på många gånger om dagen. Två vita gaddar stoltserar i underkäken. Hon är precis före sin storasyster med det mesta just nu. Hon slutade även amma före sin syster, på eget initiativ.

Båda är glada barn men Nova skrattar mer med ljud och åt fler saker. Framförallt bollar. Stora och små, mjuka och hårda. Gärna ska de studsa lite konstigt otippat. Då kluckar Nova glatt.

Hon är ett stort fan av sin syster. Båda beundrar varandra och tar gärna efter men Nova lite mer. Av alla roliga människor Nova träffar så är Saga allra roligast. Henne kan man skratta åt ofta.
Annars föredrar Nova män framför kvinnor. Våra manliga besökare slipper oftare igenom Novas blyg-test än de kvinnliga. Det är roligt när det kommer folk på besök, hon är väldigt social bara blygheten försvinner. Barn är oavsett allra roligast. Då kan till och med en främmande unge få peta henne i magen på lekmattan i Centrum, all blyghet som bortblåst och hon skrattar högt.

Hon var mammig tidigt. Även om andra dög var det hos mig hon ville somna, jag var tryggheten redan på Neo. Nu har det plötsligt vänt. Det är pappas tjej. Så när Andreas kommer hem från jobbet får han inte byta kläder eller gå på toaletten. Då letar hon snabbt upp honom och är han inte där hon tror att han är, har han låst dörren om sig -då skriker hon rakt ut. Våga-inte-gå-ifrån-mig!!!!

Igår blev ett högt dricksglas fyllt med vatten kvar lite för nära bordskanten. Sådär nära så små bebisarmar precis når, vilket jag iof dagligen förvånas över hur långa de är…

Jag står vid datorn och hör ett sörplande ljud från vardagsrumshörnan. Där står Saga och dricker. Hon har tiltat glaset så vattnet rinner över kanten och faktiskt hamnar det mesta av vattnet i hennes mun. Det är fuktigt på magen och det är en liten pöl under henne på parketten men det mesta hamnade i munnen och hon är väldigt försiktigt. Jag var lite imponerad över min 11 månaders även om det så klart inte ska stå ett glas så hon når. Inte så högt glas framförallt som är mycket svårare att hantera än ett mindre.

Båda ställer sig och är ”ute och går” med gåstolarna, dvs inte i stolarna…det har de gjort länge. De puttar stolarna framför sig som om det vore en lära-gå-vagn. Saga var ca 2 veckor efter Nova med att ställa sig, hon kom upp på knäna men inte orkade det sista. En sak jag märkte med de här två veckorna som ändå inte är så mycket var att Saga inte alls trillade lika mycket som Nova. Första dagen Nova lärde sig ställa sig själv slog hon sig tusenmiljonergånger för att hon inte kom ned igen. Det finns fördelar med att det inte går så fruktansvärt fort, förståndet ökar hela tiden.

Förövrigt är de 11 månader idag :)

Nu ska anamma det här med att man inte ska dra ihop tvillingar som en person och skriver en blogg om bara Saga. Nova får vara med nästa gång.

Det är kul att se personligheter titta fram. Små egenheter som gör tjejerna till totalt olika individer hur lika deras dna än är. De lekar oftast med samma grejer, syrrans sak höjer rolighetsfaktorn samma sekund som hon börja leka med den. Man kan ändå se vad de helst leker med, vilka saker som är favoriter för respektive barn.

Saga gillar sånt som är på hjul. Allt från den lilla bilen till den stora vagn. Kan höra henne skratta högt när hon sitter helt ensam, då drar hon gåstolen fram och tillbaka med handen. Fokus ligger dock på detaljer, däcken. Pilla på saker i hjulen och på hela däcket, det är kul! Andra favoritsaker är gosedjur. Man kan ligga och prata, pussa och gosa med dem länge.

En otrolig envishet har Saga. Mina glasögonen är roliga att plocka av, det tycker båda. Skillnaden med Saga är att hon inte slutar. Hon ger sig verkligen inte hur många gånger jag än tar bort hennes hand. Jag kan säga till argt, glatt, skojigt, bestämt och ännu argare. Hon ser det som en utmaning att fortsätta, hon blir triggad när jag blir arg och hon ler. Jag blir arg och hon skrattar. Det är för henne en lek att få av mina glasögon.

Saga fastnar i lekar. Hon kan sitta länge själv och hålla på med sina grejer så länge ingen stör henne. Hon pratar och pillar med sina saker och får något drömmande i blicken. Vad som händer inom hennes lilla bubbla vet bara hon och möjligen hennes syster. Det händer ofta att Nova sitter en liten bit ifrån och skrattar högt åt Sagas lekar.
Det är roligt att studera dem, både tillsammans och var för sig. Små människor håller på att formas till individer med massa viljor och egenheter :)

Nu kliver jag utanför boxen en aning. Detta gäller inte alls vår fyrsamhet men det har iaf att göra med någon som jobbar med barn. Ola Lindholm. På facebook så har jättemånga av mina vänner börjat länka hans blogg och inte bara länka utan flertalet menar även att bloggen är  beviset till att han är oskyldig. Riktigt så enkelt är det väl inte? Vem som helst kan starta en blogg och berätta om sin oskuld. Att han vill ge sin synvinkel är fullt naturligt. Att han väljer att inte göra det via en tidning, framförallt inte Expressen, är ännu mer naturligt. Så vad återstår, förutom en liveintervju? En blogg…

”Men är det inte jättekonstigt att fortsätta påstå att man är oskyldig så där om man faktiskt gjort det?” säger typ…alla? Han vore inte den första i världshistorien som bedyrar sin oskuld när det gäller kokain eller andra droger. Om någon har något att förlora på att kopplas samman med narkotika så är det Ola Lindholm. Man jobbar inte med barn och drar kokain på fritiden. Framförallt inte Sverige. Självklart kommer han påstå sin oskuld tills det inte går att bevisa något annat. Kanske fortsätter han även då, inte heller det vore unikt.

Jag tror inte att han är skyldig. Jag tror inte att han är oskyldig. Precis som att han inte borde vara dömd innan dom har fallit så kan jag inte vara så bombsäker på att han är oskyldig. När det gäller hans arbetsgivare är det kanske mer tveksamt att de lyfter ur honom ur projekt innan han faktiskt är skyldig. Det får stå för dem.

Jag tycker i vilket fall det är märkligt att ett blogginlägg får stora delar av facebook att konstatera att Ola Lindholm, den snälla killen, är oskyldig. Han har bara fallit offer för en konspiration.  Jag hoppar inte på det tåget. Än. Jag gör gärna det sen för jag vill inte heller att det ska stämma. Det vore oerhört trist på alla sätt och vis men vi behöver väl inte bli naiva för det?



För den som inte läst bloggen men vill ta del av hans synvinkel så finns den på: olalindholm.blogspot.com

Återkontroll på barnens ögon på Danderyd igår. Det var tillfälle två totalt på sjukhuset. En fantastiskt bra ögondoktor. Samma som vi träffade i Väsby på bvc som skrev första remissen. Förutom att han är socialt begåvad så tar han sig tid att svara mina och Andreas hundra frågor vi attackerar honom med. Pedagogiska förklaringar på hur ögon fungerar och hur framtiden kan tänkas bli för tjejerna.

Nova visade inga tecken på skelning men det går inte att säga säkert ännu om hon kommer få, om det är glasögonen som gjort att hon inte utvecklat ngn eller om hon helt enkelt slipper. Jag kan väl iof säga med ganska stor säkerhet att det knappast beror på att hon haft glasögon. Det har ju gått allt annat än bra att använda dem.
Saga skelar däremot och ganska ordentligt. Den här tiden som gått sen förra tillfället skulle visa hur mycket glasögonen kan hjälpa. Ögondoktorn hade inga jätteförhoppning över glasögonen eftersom det inte blivit bättre alls men eftersom jag vet hur minimalt lite hon haft dem på sig, inte minst för att vi fick byta och haft de nya paren bara en tre veckor, känner jag att den här testperioden inte säger någonting. Vilket jag sa och han höll med om.

Jag frågade hur länge glasögonen minst måste vara på för att ge effekt. Två timmar. Inte totalt på en dag utan i följd. De har ingen av barnen haft någonsin. Den förra ögonläkaren vi träffade ville inte ge sådana tidsgränser, det var bara ”så mycket som möjligt”. Det fattar väl vem som helst att för att få maximal effekt ska de sitta hela dagen men sanningen är att två barn under ett år inte går med på det. Nu har vi något att sträva mot. Jag tar ett barn åt gången. Tvåtimmasrintervall men målsättning att hela tiden utöka tiden. I augusti kan vi med mer säkerhet säga vilket effekt glasögonen har mot skelningen, då har vi testat på riktigt.

Griniga barn, sovit för lite idag. Hungrigt hos barn och mamma. Nova ramlar för 1000000 gången. Kan inte ta sig från stå till sitt. Ser snart misshandlad ut. Värmer mat till barnen. Sätter på ugnen till oss. Nova bajsar. Saga blir arg för att vi byter rum utan henne. Maken ringer halvirriterad. Dum trafik och så måste han åka söder om stan för vunnen auktion på tradera. Regnkläder för 30kr. Kunde inte bry mig mindre för stunden. Barnen skriker mer. Maten klar. Micron snart trasig så maten är ojämn. Ömsom kall ömsom för varm. Saga bränner sig. Skriker. Får vatten, nöjd. Sätter in kycklingen i ugnen. Sätter på spaghettin till makens matlåda. Osäker på om den blir överkokt eller lite okokt. Bränner nästan kycklingen. Gör en halvkass sås till kycklingen . Lyckas med riset (!) Nova ramlar igen. Plockar undan tvättade kläder. Barnen jagar mig på golvet. Arga när jag byter rum när de äntligen nått fram. Rycker mig i byxorna om jag står still mer än 10 sekunder. Mixar bär och yoghurt för morgondagens mellis till barnen. Sminkar mig för grannarna, vet ej varför. Maken ringer igen, trafiken är snäll nu. Det är inte frun. Funderar på om det är oseriöst att ta ett glas vin innan 17 när man är ensam med barnen och sen ska på föreningsmöte. Kommer fram till att det är det.


Mammammammamamammamamamamammma. Inte lika sött längre.



ANDAAAAAS!!!

I torsdags blev jag påmind om varför jag inte längre är en latte-mamma. Frågan är om jag ens hann bli någon. När barnen tillät sådana typer av äventyr tillbringade jag större delen av tiden med näsan i studentlitteratur. I torsdags var vi iaf på Waynes och det var tur att det var med just Tette. Det var tur att det inte var så mkt folk där som vi kunde störa. Det var tur att de få som var där skrattade åt stållarna i barnstolarna som höll låda så hela centrumet hörde dem. De var superglada så inge barnskrik i gnällbemärkelse men barn-skrik var det nog ändå. Har hört att dagis gör barn högljudda. Vi behöver inte oroa oss för vi är redan där. Det räcker att ha två hemma som triggar varandra.

I torsdags blev det även premiär för lekmattorna som blivit så populära i alla centrum. Kan inte påstå att varken nyckelpigorna, bollarna eller grodorna var så spännande men barnen som var där. Alla roliga barn som sprang runt. Nova skrattade från hjärtat, högt och länge och mest hela tiden. Hon röjde verkligen. Saga är lite mer försiktigt i nya miljöer och känner in först men även hon hade utbyte av leken. Det får vi göra om.

Helgen har varit lugn och skön på landet. Jag ville att allt skulle stanna upp lite, de behöver inte kunna gå än. Har ändrat mig tror jag. Magarna blir vääääldigt smutsiga av att hasas runt på diverse underlag…Förstår jag väl att de blir lortgrisar av gående barn med men detta var hysteriskt. Hör väl till säsongen också iof.

Nu har vi tvättmarathon. Alla landetkläder som legat över vintern och luktar konstigt + jackor och sånt som blev smutsigt av hasande magar :P

Nu kommer det en liten fyrbent som säger maammaaa. Än så länge kul och sött… :)








Tycker denna var lite söt. Kusin-Adam med Saga & Nova 24/4
En härlig grillkväll i Kunsängen <3